Ur Ivan Löfgrens släktforskningar i anslutning till Greasläkten, med tillägg av Allan Andersson.
Sammanfattning
"Greasläkten, en Ärtemarkssläkt under 300 år". Utforskad av Ivan Löfgren, Ärtemark, som utgivit redogörelsen i tryck år 1955. Redogörelsen om Greasläkten ingår också i hans släktbok Bågenholm-Håbolssläkten, utgiven 1965.
Efter att släkten klarlagts sedan tidigt 1600-tal, från bonden Anders Olofsson i Grean, fortsatte Löfgren att söka bakåt i tiden. Han hittade en släkttråd från Kajsa Hasselberg, gift med Lars Segolsson (nr 27), som tillhörde Greasläkten i fjärde generationen.
Löfgrens uppgifter ligger till grund för förestående släktförteckning. Den har kompletterats i några avseenden. Likaså har tillagts personuppgifter på några av de äldsta och intressantaste personerna, som förekommer i förteckningen.
Den släktgren i Greasläkten, som härstammar från Kajsa Hasselberg i gifte med Lars Segolsson, knyts således samman med den berömde norske kungen Harald Hårfager. Givetvis finns några mer eller mindre osäkra punkter, märkligt vore ju annat under så lång tid tillbaka. Man skulle kunna säga att det sannolikt förhåller sig så som det relaterats.
När släktgrenen nått Greasläkten i Ärtemark, har denna redogörelse avbrutits. Fortsättning finns redan i angivna skrifter av Löfgren och det är upp till var och en, som vet eller anar sin släktskap med förestående, att skriva ned sin egen anknytning till den 1000-åriga släkttråden.
Enögd – offrade sitt ena öga i Mimers brunn för att få kunskap.
Visdomssökare – söker ständigt kunskap och insikt.
Hängde i världsträdet Yggdrasil i nio dygn för att få kunskap om runorna.
Korparna Hugin och Munin (tanke och minne)
Spjutet Gungner
Hästen Sleipner med åtta ben
Vargarna Geri och Freke
Halfdan Hvitbeinn (”Halvdan den hvite benet”) är en av de tidiga norska sagokungarna i den fornnordiska traditionen, främst känd från kungasagorna och Ynglingasagan i Heimskringla.
Halfdan Hvitbeinn sägs ha levt på 600–700-talet och var kung över delar av Östlandet i Norge. Hans tillnamn ”Hvitbeinn” betyder ungefär ”vitt ben”, men sagorna förklarar det inte tydligt – det kan vara ett smeknamn utan historisk förklaring.
Han räknas in i den mytiska Ynglingaätten, som enligt traditionen härstammar från guden Frej.
Fader: ofta angiven som en oklar kung i Ynglingaätten (varierar i källorna)
Son: Eystein Halfdansson
Släkten leder vidare mot senare kungar i Norge och sägs indirekt knyta an till linjer som kulminerar i Harald Hårfager.
Enligt sagorna:
Han erövrade områden i Hedmark och delar av Oppland
Han gifte sig strategiskt och stärkte sin makt genom allianser
Han dog enligt traditionen i Sverige under en kampanj och begravdes där
Det är viktigt att förstå att Halfdan Hvitbeinn inte kan bekräftas historiskt i moderna källor. Han är en del av en blandning av myt, muntlig tradition och tidig historieskrivning. Men han spelar en viktig roll i hur norrmän under medeltiden försökte förklara kungamaktens ursprung.
Gudrød Veidekonge (”Gudrød jägarkonungen”) är en halvlegendarisk småkung i norska sagotraditionen och en viktig länk i den kungliga släktkedjan som senare leder fram till Norges enande.
Släkt och betydelse
Det som gör honom särskilt viktig i historien är hans ätt:
Han var far till Halvdan Svarte (Halfdan den svarte)
Därmed farfar till Harald Hårfagre
Genom denna linje blir Gudröd en av de centrala förfäderna i Ynglingasagan och i den mytiska berättelsen om Norges tidiga kungar.
Sagobilden
I berättelserna framstår han som:
en expansiv småkung som stärkte sitt inflytande genom äktenskap och allianser
gift med Åsa Haraldsdatter (enligt traditionen), vilket kopplar honom till ytterligare kungasläkter i söder
dödad i en konflikt som ofta beskrivs som en hämndaktion mellan kungahus
Gudrød Veidekonge är mindre en historiskt verifierad individ och mer en del av den kungasaga som binder ihop de norska småkungarna med det senare enade Norge under Harald Hårfagre.
AI:
Han var kung över delar av Vestfold och Oppland, och tillhörde Ynglingaätten enligt sagotraditionen. Hans tillnamn “den svarte” tros syfta på mörkt hår eller skägg.
Betydelse i historien
Halfdan Svarte är mest känd för att vara far till:
Harald Hårfagre – som enligt sagorna enade Norge till ett kungarike
Det gör honom till en central figur i den norska kungalängden, även om källorna (framför allt Snorre Sturlasson) blandar historia och legend.
Dödsfall (saga-berättelsen)
Enligt traditionen dog han när han föll genom isen på en frusen sjö. Kroppen ska sedan ha delats och begravts på flera platser runt hans rike.
800-talets småkung i Norge
Far till Harald Hårfagre
Del av sagohistorien snarare än helt säkert historiskt belagd figur
Kopplad till Vestfold och Oppland
Ivan Löfgren:
Harald Halvdansson Hårfager. Den förste som härskade över hela
Norge. När Harald friade till norska kungadottern Gyda, fick han svaret
att hon endast ville bli den mans hustru som underkuvat hela Norge. Harald svor att bliva den mannen och lovade att han ej skulle klippa sitt hår förrän hela Norge blivit hans. Han segrade i slaget vid Havsfjord i närheten av Stavanger och fick sin Gyda under 890-talet. Han fick 4 söner och en dotter med Gyda. En annan uppgift tillskriver honom 20 söner och Erik Blodyx som älsklingsson. Harald var son till Halvdan Svarte och är höglagd på gården Hauge nära Haugesund.
AI:
Harald Hårfager (Harald Hårfager, ofta kallad Harald I av Norge) är en av de mest kända gestalterna i den tidiga nordiska historien och sagatraditionen.
Han sägs ha varit den kung som enade Norge under ett rike på slutet av 800-talet, efter segern i slaget vid Hafrsfjord (traditionellt daterat till omkring år 872).
Enligt sagorna började hans väg till makten med ett löfte om att inte klippa håret förrän han hade blivit härskare över hela Norge – därav tillnamnet Hårfager (”det vackra håret”).
Historiskt sett är bilden dock inte helt säker. Mycket av det vi ”vet” om Harald kommer från isländska sagor nedtecknade flera hundra år efter hans tid, vilket gör att forskare diskuterar hur mycket som är historia och hur mycket som är legend.
Enligt traditionen styrde han sedan som den första kungen över ett mer samlat Norge och lade grunden till den norska kungasläkten, bland annat den som senare knyts till Olav den helige.
Han anses ha dött omkring år 930 och efterträddes enligt sagorna av sin son Erik Blodyx.
AI:
Sigurd Haraldsson Rese, ofta kallad Sigurd Rese eller på fornnordiska Sigurðr hrísi, var enligt de norska kungasagorna en son till Harald Hårfager och samekvinnan Snöfrid Svåsedotter.
Han levde troligen under 900-talets första hälft.
Tillnamnet ”Rese” (eller hrísi) brukar tolkas som ”den reslige”, ”den långe” eller ibland ”den grovvuxne”. Han nämns främst i genealogier och sagor eftersom han anses vara stamfader till flera senare norska kungar.
Enligt traditionen var han far till: Halvdan Sigurdsson
som i sin tur blev far till: Sigurd Syr
och därmed farfar till:
Harald Hårdråde.
Det är viktigt att komma ihåg att mycket av detta bygger på medeltida sagor och senare släkttraditioner snarare än samtida källor, så detaljerna är osäkra historiskt.
AI:1
Halfdan Sigurdsson var enligt de isländska sagorna en norsk storman och hövding under 1000-talet. Han var son till Sigurd Syr och Åsta Gudbrandsdotter, och därmed halvbror till Olav den helige samt bror till Harald Hårdråde.
I sagalitteraturen beskrivs Halfdan som en lendman och rådgivare åt de norska kungarna. Han kallas ibland ”Halfdan Hadafylke”, efter området Hadafylki/Hadeland–Ringerike. Han levde ungefär omkring år 995–1047 enligt senare traditioner.
Han nämns inte lika ofta som sina kungliga bröder, men förekommer i bland annat Heimskringla. Enligt sagorna fick han barn vars ättlingar blev knutna till den norska aristokratin.
Det är lätt att blanda ihop honom med Halfdan Ragnarsson, som var en helt annan person och förknippas med Ragnar Lodbroks söner och de danska vikingarnas invasion av England.
Halfdan Sigurdsson, ofta kallad Halvdan Sigurdsson eller Halfdan Hadafylke, var en norsk hövding under 1000-talet. Enligt de isländska kungasagorna var han son till Sigurd Syr och Åsta Gudbrandsdotter. Därmed var han också halvbror till Olav II Haraldsson och bror till Harald III av Norge.
Han nämns främst i de norska kungasagorna, särskilt i Heimskringla. Där framställs han som en medlem av den mäktiga stormannaätten i Ringerike. Hans dotter Bergljot Halfdansdotter gifte sig med stormannen Finn Arnesson, rådgivare åt flera norska kungar.
Historiska detaljer om Halfdan Sigurdsson är osäkra eftersom mycket bygger på sagalitteratur som nedtecknades långt senare. Han betraktas därför delvis som en sagogestalt snarare än en helt säkert belagd historisk person.
AI:
Namnet ”Syr” tros syfta på suggor eller svinavel, eftersom han enligt sagorna var särskilt intresserad av jordbruk och boskapsskötsel — något som stack ut bland krigiska hövdingar på den tiden. I sagalitteraturen beskrivs han som lugn, klok och praktiskt lagd snarare än ärelysten.
Han var gift med Åsta Gudbrandsdatter, som tidigare varit gift med Harald Grenske och därmed mor till Olav Haraldsson. Med Sigurd Syr fick hon flera barn, bland annat:
- Harald Hardråde
- Halfdan
De viktigaste uppgifterna om honom kommer från Heimskringla av Snorre Sturlason. Som med många personer från vikingatiden är det svårt att skilja historiska fakta från senare sagotradition.
Det virker som du mener Harald Hårdråde (på norsk: Harald Hardråde).
Han het egentlig Harald III Sigurdsson og levde ca. 1015–1066.
Han var konge av Norge fra 1046 til 1066 og er en av de mest kjente vikingkongene.
Kort om ham:
Kallenavnet Hårdråde betyr omtrent «den harde hersker»
Han var først kriger i utlandet, blant annet i Bysants (Miklagard) hvor han tjente i den berømte væringgarden
Han forsøkte å erobre England i 1066
Han døde i slaget ved Stamford Bridge, som ofte regnes som slutten på vikingtiden
Harald Hårdråde var en av de mest dramatiska gestalterna i Nordens historia. Hans liv liknar nästan en saga — fylld av slag, landsflykt, rikedom och maktkamp.
Harald föddes omkring år 1015 som son till småkungen Sigurd Syr. Han var halvbror till den norske kungen Olav den helige.
När Olav stupade i Slaget vid Stiklestad var Harald bara tonåring men deltog i striden. Efter nederlaget flydde han österut.
Krigare i Kievriket och Bysans
Harald reste genom Ryssland till Kiev och senare till Konstantinopel, som nordborna kallade Miklagård.
Där tjänade han i den berömda väringagardet hos den bysantinske kejsaren. Han deltog i krig i Medelhavet, Balkan och möjligen ända till Sicilien och Jerusalem. Harald blev mycket rik och fick rykte som en hård och skicklig befälhavare.
Kung av Norge
År 1045 återvände Harald till Norge och blev snart samkung med Magnus den gode. När Magnus dog 1047 blev Harald ensam kung.
Som kung:
- stärkte han kungamakten
- slog ned uppror hårt
- försökte erövra Danmark
- grundade troligen Oslo som stad
År 1066 gjorde Harald anspråk på Englands tron. Han seglade dit med en stor vikingaflotta tillsammans med Toste Godwinson.
Först vann de Slaget vid Fulford nära York. Men kort därefter överraskades de av den engelske kungen Harold Godwinson vid Slaget vid Stamford Bridge.
Harald dödades där, enligt sagan av en pil i halsen.
Harald Hårdrådes död 1066 brukar ofta räknas som slutpunkten för vikingatiden. Bara några veckor senare stupade även Harold Godwinson vid Slaget vid Hastings när Vilhelm Erövraren invaderade England.
Harald Hårdråde blev ihågkommen som:
- den siste store vikingakungen
- en skicklig krigare
- en hård härskare
- en äventyrare som reste längre än de flesta nordbor på sin tid.
Ivan Löfgren:
Olaf Haraldsson Kyrre. Kyrre = Den fridsälle. Deltog i slaget vid Stamford Bridge där hans fader Harald Hårdråde stupade. Han slöt då fred med engelsmännen och återvände med här och flotta till Norge där han förde en lugn och fredlig regeringstid. Under hans tid anlades Bergen 1070-75.
Olof Haraldsson Kyrre (på fornnordiska Óláfr kyrri, ”Olof den stillsamme”) var kung av Norge från 1067 till 1093. Han var son till Harald Hårdråde och halvbror till Magnus Haraldsson.
Han blev kung efter slaget vid Slaget vid Stamford Bridge där Harald Hårdråde stupade under försöket att erövra England. Först regerade Olof tillsammans med sin bror Magnus, men efter Magnus död blev Olof ensam kung.
Tillnamnet ”Kyrre” betyder ungefär ”den fredlige” eller ”den lugne”. Hans regeringstid skiljde sig från faderns krigiska politik. Under Olof Kyrre präglades Norge av fred, handel och kristen organisering snarare än stora krigståg.
Några viktiga saker under hans tid:
Han räknas som grundaren av Bergen som kunglig handelsstad omkring år 1070.
Kyrkans organisation stärktes och fler kyrkor byggdes.
Norge fick tätare kontakter med Europa genom handel och kristendom.
Lagar och kunglig administration utvecklades.
Olof Kyrre dog 1093 och efterträddes av sin son Magnus Barfot.
I de isländska kungasagorna, särskilt i Heimskringla av Snorre Sturlasson, beskrivs Olof Kyrre som en mildare och mer fredlig härskare än många andra vikingakungar.
Ivan Löfgren:
Magnus Barfot fick sitt tillnamn genom att han efter strid i Skottland klädde sig på skotskt sätt och gick barbent. Han låg i krig med Sverige under Inge Stenkilsson d.ä. regering. Man tröttnade småningom på detta, varefter de sammanträffade i Kongahälla (Kungälv) till ett fredsmöte och slöto fred. Som ett bevis härpå gifte sig Magnus med Inge Stenkilssons dotter Margareta, som därefter fick namnet Margareta Fredkulla. Detta hände år 1101. Ett eller två år därefter dödades Magnus Barfot i strid på Irland och är begravd i S. Patricks kyrka i Down.
Magnus Barfot, också kallad Magnus Barefoot eller Magnus III, var kung av Norge och son till Olav Kyrre. Han föddes omkring 1073 och dog år 1103 i Irland.
Namnet ”Barfot” kommer enligt sagorna av att han tog efter de gaeliska krigarna i Skottland och på öarna väster om Norge, där man ibland gick barfota eller med enkla skor.
Magnus Barfot är mest känd för sina krigståg västerut. Han försökte återupprätta norsk kontroll över:
- Orkneyöarna
- Hebriderna
- Isle of Man
I de norska kungasagorna, särskilt i Heimskringla av Snorre Sturlasson, beskrivs Magnus som en hårdför och krigisk kung, mer lik de äldre vikingakungarna än sin fredligare far Olav Kyrre.
Hans son var:
Sigurd Jorsalafar, som senare deltog i korståg till Jerusalem.
Magnus Barfot hade flera barn, både inom och utanför äktenskap. De mest kända sönerna blev själva kungar i Norge.
Sigurd Jorsalafar
Den mest berömde av sönerna. Han deltog i korståg till Jerusalem och blev senare ensam kung av Norge.
Eystein Magnusson
Regerade tillsammans med sina bröder. Han beskrivs som fredligare och mer administrativ än
Olav Magnusson
Blev kung som barn men dog ung, omkring 17 år gammal.
Enligt sagorna var han Magnus Barfots son med en kvinna på Irland. Han kom senare till Norge och gjorde anspråk på tronen, vilket ledde till långvariga inbördesstrider.
Källorna nämner också några döttrar, men uppgifterna är osäkrare än för sönerna. Medeltida sagor och krönikor fokuserade oftast på manliga tronföljare.
Magnus Barfots efterkommande kom att spela stor roll under den norska inbördeskrigstiden på 1100-talet, då olika grenar av släkten kämpade om kungamakten.
Harald Gille var kung i Norge under början av 1100-talet och grundare av den så kallade gilleätten. Han kom enligt sagorna från Irland eller Hebriderna och hävdade att han var son till Magnus Barfot, vilket skulle göra honom till halvbror till kung Sigurd Jorsalafarare.
För att bevisa sitt släktskap sägs Harald ha genomgått ett järnbördprov – en medeltida gudsdom där man bar glödande järn utan att skadas om man talade sanning. Sigurd accepterade därefter Harald som sin bror, men endast på villkor att Harald inte gjorde anspråk på kungamakten medan Sigurd eller hans son levde.
När Sigurd dog 1130 bröt maktkampen ut. Harald blev samkung tillsammans med Sigurds son Magnus den blinde. Konflikten mellan dem utvecklades snart till öppet inbördeskrig – början på de långvariga norska inbördeskrigen som skulle pågå i över hundra år.
Harald besegrade Magnus den blinde och lät senare stympa honom genom att göra honom blind, kastrera honom och skära av en fot – ett sätt att göra honom olämplig som kung enligt tidens syn.
År 1136 mördades Harald Gille i Bergen av rivalen Sigurd Slembe medan han sov.
Harald fick flera söner som senare blev kungar:
- Inge Krokrygg
- Sigurd Munn
- Eystein Haraldsson
- Magnus Haraldsson
Kort om hans tid som kung
Inge är framför allt känd för sin starka koppling till kristendomens etablering i Sverige. Han stod i konflikt med den gamla hedniska religionen och enligt traditionen ska han ha låtit avskaffa blotandet i Uppsala. Det ledde till att han tillfälligt blev avsatt och ersatt av sin svåger Sven (ibland kallad Blot-Sven), men Inge återkom senare till makten.
Han anses vara en av de kungar som definitivt stärkte kristendomens ställning i Sverige.
Hans regeringstid markerar övergången från vikingatidens religiösa system till ett mer kristet kungadöme.
Källorna om honom är delvis legendariska, så detaljerna är inte alltid historiskt säkra.
🧬 Släktträd (förenklat)
Stenkil
└── Inge Stenkilsson
└── (gift med en syster till Sven)
Svensk tradition kopplar också Inge till en rival:
Sven (”Blot-Sven”) – Inges svåger och motkung
Konflikten med Blot-Sven
Konflikten handlar i grunden om religion och makt:
1. Kristendom vs fornnordisk religion
Inge Stenkilsson var en kristen kung. Han försökte stoppa de hedniska offren (bloten) i Gamla Uppsala.
Detta skapade starkt motstånd från stormän och religiösa ledare.
2. Uppror och avsättning
Enligt traditionen gjorde stormän uppror. Inge tvingades lämna makten. Sven (Blot-Sven), som stödde de gamla offren, blev kung istället.
Inge återvände senare med stöd från anhängare. Han besegrade Sven och återtog kungamakten. Blot-Sven ska ha dödats i samband med detta.
Varför det är viktigt
Den här konflikten symboliserar övergången i Sverige: från vikingatidens religion till ett kristet kungadöme med starkare centralmakt
📜 Tidslinje – Inge Stenkilsson
Inge blir kung i Sverige.
Stöder kristendomen och kyrkans etablering.
Motsättningar växer mot de hedniska stormännen.
ca 1080–1087 – Avsättning
Uppror bryter ut i Uppland.
Inge tvingas lämna makten.
Blot-Sven tar över som kung.
ca 1087–1110 – Återkomst och slutlig regering
Inge återkommer med stöd av kristna och allierade.
Blot-Sven besegras och dödas enligt traditionen.
Inge återtar tronen och stärker kristendomen ytterligare.
Hans död sker omkring 1110 (osäkert exakt årtal).
Ivan Löfgren:
Magnus Lagaböte. Lagaböte = Lagförbättrare. Magnus lät utarbeta en särskild landslag och en motsvarande stadslag samt inrättade ett särskilt hirdskrå med vissa privilegier. Hird var benämningen på kungarnas och stormännens livvakt och hovmän.
Ivan Löfgren:
Hakon Höglägg Magnusson. Höglägg = Högben. Hans hustru, drottning Euphemia från Rügen, lät översätta tre medeltida riddarromaner på knittelvers, "Herr Ivan", "Hertig Fredrik av Normandie" och "Flores och Blanzaflor" till ära för en av hennes blivande svärsöner, hertig Erik Magnusson, son till Magnus Ladulås. Det var hertig Erik och hans bror Valdemar, som lågo i fejd med brodern Birger, kung i Sverige, och byggde sitt fäste Dalaborg i Dalsland år 1304, som emellertid erövrades av kung Birger samma år. Senare försök att återta Dalaborg med norsk hjälp misslyckades. Borgen förstördes 130 år senare under Engelbrekts befrielsekrig (Se Hembygden 1969-70).
Ivan Löfgren:
Erik Gustafsson Roos' hustru Märta Haraldsdotter Soop. Hennes föräldrar var Harald Knutsson Soop till Frötuna, riksråd, gift med Chatarina Hansdotter Tott, död 1554.
Christina Eriksdotter Gyllenstjerna var dotter till Erik Eriksson Gyllenstjerna, riksråd, död 1477 och Christina Carlsdotter Bonde f. 1432.
Christina Carlsdotter Bonde var dotter till Carl Knutsson Bonde 14091470, svensk kung, gift med Birgitta Thuresdotter Bjelke, död 1436. Den Heliga Birgitta var mormors faster till Carl Knutsson Bonde. Hon levde 1304-137
Barn till Kajsa Hasselberg och Lars Segolsson:
Lars, f. 1756, d. 1809. Bodde i Rämne, Håbol 1785-1800, därefter i Edsviken Östra, till kort före sin död då han åter flyttat till Rämne. Gift med Maria Danielsdotter från Grean, f. 1754, d. 1815. 6 barn.
Anders, f. 1763, d. 1844. Bodde i Rämne, Håbol, till omkring 1795 då han flyttade till Huvudgingen, Ärtemark och omkring 1807 till Furunäs, Ärtemark. Gift med Anna Jonsdotter, f. 1775, d. 1843, från Hultet, Ängebo, Torrskog. 8 barn.
Kerstin, f. 1771, d. 1841. Gift med Daniel Danielsson f. 1773, d. 1841. Hemmansägare Årbol, Ärtemark. 9 barn.
Chatarina, f. 1773, d. 1824. Gift med Petter Olsson, f. 1769, drunknade i Ärtingen d. 13/12 18()7 på samma gång som sin broders svåger Jan Fromhold Holmqvist. Bodde i Tormansbyn. 5 barn.
Brynte, f. 1780, drunknad i Lelången på samma gång som systersonen Lars Pettersson år 1833. Ägde Huvudgingen. Gift med Kerstin Anders. dotter från Södra Backen, Ärtemark. 6 barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar