Se också:
Namnskick i äldre tider som du hittar här.
Namnskick
Läs hela artikeln här:
Det namnskick som präglat de allra flesta förfäder vi kan ha kännedom om inom Sverige är enkelt.
Ett enda förnamn var tillräckligt och det ärvdes enligt hävdvunna principer: äldste sonen fick sin farfars namn, den näst äldste sin morfars osv. Därtill kom en bestämning bildad av faderns förnamn med tillägg av son eller dotter.
Under vasatiden började en tredje namnform etableras, först i de övre samhällsskikten, genom att de personer som hade samma ursprung på manssidan lade sig till med ett gemensamt släktnamn med ambitionen att vara unikt för den släkten. Strukturen Anna Persdotter Sparre blev karaktäristisk för svenskt namnskick, även om många inom allmogen saknade släktnamn och det generationsvis växlande fadersnamnet med tiden föll bort hos släktnamnsbärarna (men längre fram fick en renässans som sista förnamn i familjer på samhällsstegens övre del). Sitt släktnamn behöll man livet ut, och först långt senare blev det kutym för kvinnor att överge sin egen identitet och ta sin mans namn.
Fadersnamnet, som fortfarande är levande på Island, avskaffades som egen namnenhet i Sverige definitivt genom 1901 års namnförordning, där det stadgades att var och en skulle ha ett släktnamn.
Om inte något egentligt släktnamn antagits, blev det sist burna fadersnamnet i maskulin form transformerat till släktnamn. Följden blev otaliga släkter Johansson och Andersson, och för det förra sekelskiftets kvinnor måste det ha tett sig märkligt att förvandlas från dotter till son och att få byta till ett namn som kanske utsade att de var barn till sin farfar eller svärfar.
Under senare delen av 1800-talet förändrades också förnamnsbruket, så att det blev vanligt med två eller tre förnamn och att man som sådana valde starkt tidsbundna modenamn, på bekostnad av arvnamnen. Förändringarna formade sig till något av en kulturrevolution och urvattnade personnamnet som informationskälla till sin ägares släktsammanhang.
Förvisso var det nya namnskicket framsprunget ur vanliga svenskars eget förändrade beteende, med siktet inställt på att efterlikna borgerlighetens manér.
En ännu större omvälvning innebar tillkomsten av namnlagen 1983. Då raserades en stor del av återstoden av det namnskick som på folktraditionens grund växt fram under århundradena.
Britt-Marie Kronstrand Wallin skrev följande på facebook.
Det gav anledning till många kommentarer. Se några av dem nedan:
Det är inte konstigt att namnen upprepar sig generation efter generation...
Namnkonvention på barn under 1700-talet
1.Det var förbjudet att uppkalla sina barn efter levande anhöriga ("anor")
2. Fick man söner skulle dessa namges enligt följande:
1:a sonen skulle uppkallas efter farfadern
2:a sonen skulle uppkallas efter farfarsfar
3:e sonen skulle uppkallas efter morfadern
4:e sonen skulle uppkallas efter morfarsfar
osv.
OBS! Rangordningen mellan dessa anor kunde dock avvika från den här angivna.
3. Fick man döttrar skulle dessa namnges enligt följande:
1:a dottern skulle uppkallas efter mormodern (såvida hon ej levde)
2:a dottern skulle uppkallas efter farmodern
osv.
4. Dog en hustru i barnsäng skulle barnet - om det var en flicka - alltid erhålla hennes namn.
Om en änkling ingick ett nytt äktenskap skulle den första födda dottern också uppkallas efter den avlidna hustrun och lika regel gällde för den första födda sonen i en änkas andra äktenskap.
5. Fanns det dubbelnamn var det folk från präster, militärer och andra ståndspersoner.
Björn Engström Stämmer inte alls. Första sonen uppkallades efter farfardern och andra sonen efter morfarder, var det vanliga men inte alls alltid så, utan vanligt med undantag. Tredje sonen använde man vanligen något namn som funnit i moderns släkt eller faderns släkt. När det gäller döttrar var det normalt farmoderns namn som blev första dotterns namn och andra mormoderns. Det hade inte det minsta betydelse om namnet fanns levande i eller utanför familjen. Om fadern gifter om sig förekommer även att det blir ytterligare ett barn med ett halvsyskons förnamn. Ett exempel kan jag jag ta: att i en familj fanns Erik Ersson och Brita Ersdotter som får två barn Erik och Brita. Erik Ersson gifter sig med en Brita Ersdotter. Brita Ersdotter gifter sig med en Erik Ersson och alla tre familjer bor i samma gård. Där föds förstås två Brita och två Erik och ytterligare några barn. I den gården fanns det 5 Erik Ersson och 5 Brita Ersdotter samtidigt. Sedan hade prästen svårt att hålla i sär dessa familjerna eftersom det i samma by och nära varandra fanns ytterligare två gårdar med Erik Ersson och Brita Ersdotter. Bland annat fanns en Daniel Ersson som är min ana och han växlade mellan dessa gårdar i kyrböckerna. Jag har dock lyckats reda ut släktsaperna, som inte prästen klarade av.
Jakob Regnér Regeln att inte uppkalla någon efter levande anhöriga gällde bland de europeiska askhenazijudarna väldigt länge så hittar du ett judiskt barn i släktträdet kan du vara ganska säker på att den det är uppkallat efter är avliden.
Bernt Bergkvist Att man använde namn på tidigare släktingar är inte så konstigt. Vi bör ta i beaktande att informationsflödet till människor på den här tiden var ganska ringa. Man fick delar av bibeln serverad för sig i kyrkan, man visste vad kungen och hans familj hette, kanske också vad adeln på godsen i närheten hette, men i övrigt var det skralt med yttre influenser. Det kom som först i slutet av 1800-talet med en allmänt spridd läskunnighet, tidningar och böcker.
Eftersom man heller inte skrev särskilt mycket själv så vet vi väldigt lite om vad människorna själva kallade sig.
Björn Engström Från åtminstone slutet av 1600-talet ( mina trakter åtminstone från mitten av 1600-talet) var så gott som alla läskunniga i Sverige. Så gott som alla familjer hade almanackan, åtminstone inom bondeståndet. Där fanns uppgifter om kungahuset, almanacka, väderprognoser, marknadsdagar samt mycket annan aktuell information. När barn föddes inom kungahuset kungjordes det i kyrkan från prediksstolen, liksom mycket av händerelser inom och utom landet. Många var dessutom med på de två tingen som hölls två gånger om året, med där pålysning av många förordningar med lokal eller central betydelse. Allmogen fick mycket mycket yttre influenser.
Lars Nylander Om personen de uppkallades levde eller inte levde spelade ingen roll i Hälsingland. Och var det modern som kom från gården gavs första sonen namn efter sin morfar, men inte alltid. Det fanns inga exakta regler, bara ett starkt traditionsbruk med vissa undantag.
Ulf Berggren Jag hinner inte läsa hela tråden, men kan bekräfta att det fanns olika regler i olika delar av Sverige. Och det fanns ingen generell bunden namngivning även om den var vanlig, Och det var definitivt inte så att det var förbjudet eller en generell regel att inte uppkalla efter levande personer, tvärtom var det vanligt att till exempel uppkalla barnet efter en prominent fadder eller en levande ana, motsatsen var undantag. Så ursprungsartikeln är väldigt felaktig.
Från SVAR:
Läs också Ulf Berggrens artikel om namn i tidningen Släkthistoria:
https://slakthistoria.se/slaktforskning/namn/efternamn?fbclid=IwAR0v8oNuBxQHB4kGC3JkiJew5M5Nc_32HQ2iKrUpnEEgyJIcQ20pJhsDWyQ
Under vasatiden började en tredje namnform etableras, först i de övre samhällsskikten, genom att de personer som hade samma ursprung på manssidan lade sig till med ett gemensamt släktnamn med ambitionen att vara unikt för den släkten. Strukturen Anna Persdotter Sparre blev karaktäristisk för svenskt namnskick, även om många inom allmogen saknade släktnamn och det generationsvis växlande fadersnamnet med tiden föll bort hos släktnamnsbärarna (men längre fram fick en renässans som sista förnamn i familjer på samhällsstegens övre del). Sitt släktnamn behöll man livet ut, och först långt senare blev det kutym för kvinnor att överge sin egen identitet och ta sin mans namn.
Fadersnamnet, som fortfarande är levande på Island, avskaffades som egen namnenhet i Sverige definitivt genom 1901 års namnförordning, där det stadgades att var och en skulle ha ett släktnamn.
Om inte något egentligt släktnamn antagits, blev det sist burna fadersnamnet i maskulin form transformerat till släktnamn. Följden blev otaliga släkter Johansson och Andersson, och för det förra sekelskiftets kvinnor måste det ha tett sig märkligt att förvandlas från dotter till son och att få byta till ett namn som kanske utsade att de var barn till sin farfar eller svärfar.
Under senare delen av 1800-talet förändrades också förnamnsbruket, så att det blev vanligt med två eller tre förnamn och att man som sådana valde starkt tidsbundna modenamn, på bekostnad av arvnamnen. Förändringarna formade sig till något av en kulturrevolution och urvattnade personnamnet som informationskälla till sin ägares släktsammanhang.
Förvisso var det nya namnskicket framsprunget ur vanliga svenskars eget förändrade beteende, med siktet inställt på att efterlikna borgerlighetens manér.
En ännu större omvälvning innebar tillkomsten av namnlagen 1983. Då raserades en stor del av återstoden av det namnskick som på folktraditionens grund växt fram under århundradena.
Britt-Marie Kronstrand Wallin skrev följande på facebook.
Det gav anledning till många kommentarer. Se några av dem nedan:
Det är inte konstigt att namnen upprepar sig generation efter generation...
Namnkonvention på barn under 1700-talet
1.Det var förbjudet att uppkalla sina barn efter levande anhöriga ("anor")
2. Fick man söner skulle dessa namges enligt följande:
1:a sonen skulle uppkallas efter farfadern
2:a sonen skulle uppkallas efter farfarsfar
3:e sonen skulle uppkallas efter morfadern
4:e sonen skulle uppkallas efter morfarsfar
osv.
OBS! Rangordningen mellan dessa anor kunde dock avvika från den här angivna.
3. Fick man döttrar skulle dessa namnges enligt följande:
1:a dottern skulle uppkallas efter mormodern (såvida hon ej levde)
2:a dottern skulle uppkallas efter farmodern
osv.
4. Dog en hustru i barnsäng skulle barnet - om det var en flicka - alltid erhålla hennes namn.
Om en änkling ingick ett nytt äktenskap skulle den första födda dottern också uppkallas efter den avlidna hustrun och lika regel gällde för den första födda sonen i en änkas andra äktenskap.
5. Fanns det dubbelnamn var det folk från präster, militärer och andra ståndspersoner.
Björn Engström Stämmer inte alls. Första sonen uppkallades efter farfardern och andra sonen efter morfarder, var det vanliga men inte alls alltid så, utan vanligt med undantag. Tredje sonen använde man vanligen något namn som funnit i moderns släkt eller faderns släkt. När det gäller döttrar var det normalt farmoderns namn som blev första dotterns namn och andra mormoderns. Det hade inte det minsta betydelse om namnet fanns levande i eller utanför familjen. Om fadern gifter om sig förekommer även att det blir ytterligare ett barn med ett halvsyskons förnamn. Ett exempel kan jag jag ta: att i en familj fanns Erik Ersson och Brita Ersdotter som får två barn Erik och Brita. Erik Ersson gifter sig med en Brita Ersdotter. Brita Ersdotter gifter sig med en Erik Ersson och alla tre familjer bor i samma gård. Där föds förstås två Brita och två Erik och ytterligare några barn. I den gården fanns det 5 Erik Ersson och 5 Brita Ersdotter samtidigt. Sedan hade prästen svårt att hålla i sär dessa familjerna eftersom det i samma by och nära varandra fanns ytterligare två gårdar med Erik Ersson och Brita Ersdotter. Bland annat fanns en Daniel Ersson som är min ana och han växlade mellan dessa gårdar i kyrböckerna. Jag har dock lyckats reda ut släktsaperna, som inte prästen klarade av.
Jakob Regnér Regeln att inte uppkalla någon efter levande anhöriga gällde bland de europeiska askhenazijudarna väldigt länge så hittar du ett judiskt barn i släktträdet kan du vara ganska säker på att den det är uppkallat efter är avliden.
Bernt Bergkvist Att man använde namn på tidigare släktingar är inte så konstigt. Vi bör ta i beaktande att informationsflödet till människor på den här tiden var ganska ringa. Man fick delar av bibeln serverad för sig i kyrkan, man visste vad kungen och hans familj hette, kanske också vad adeln på godsen i närheten hette, men i övrigt var det skralt med yttre influenser. Det kom som först i slutet av 1800-talet med en allmänt spridd läskunnighet, tidningar och böcker.
Eftersom man heller inte skrev särskilt mycket själv så vet vi väldigt lite om vad människorna själva kallade sig.
Björn Engström Från åtminstone slutet av 1600-talet ( mina trakter åtminstone från mitten av 1600-talet) var så gott som alla läskunniga i Sverige. Så gott som alla familjer hade almanackan, åtminstone inom bondeståndet. Där fanns uppgifter om kungahuset, almanacka, väderprognoser, marknadsdagar samt mycket annan aktuell information. När barn föddes inom kungahuset kungjordes det i kyrkan från prediksstolen, liksom mycket av händerelser inom och utom landet. Många var dessutom med på de två tingen som hölls två gånger om året, med där pålysning av många förordningar med lokal eller central betydelse. Allmogen fick mycket mycket yttre influenser.
Lars Nylander Om personen de uppkallades levde eller inte levde spelade ingen roll i Hälsingland. Och var det modern som kom från gården gavs första sonen namn efter sin morfar, men inte alltid. Det fanns inga exakta regler, bara ett starkt traditionsbruk med vissa undantag.
Ulf Berggren Jag hinner inte läsa hela tråden, men kan bekräfta att det fanns olika regler i olika delar av Sverige. Och det fanns ingen generell bunden namngivning även om den var vanlig, Och det var definitivt inte så att det var förbjudet eller en generell regel att inte uppkalla efter levande personer, tvärtom var det vanligt att till exempel uppkalla barnet efter en prominent fadder eller en levande ana, motsatsen var undantag. Så ursprungsartikeln är väldigt felaktig.
Från SVAR:
Namnformer
Idag följer ofta samma efternamn från generation till generation, men detta är en 1900-talsföreteelse. Det vanliga var att faderns förnamn bildade barnens efternamn t.ex. om fadern hette Anders i förnamn fick sönerna heta Andersson och döttrarna Andersdotter. Kvinnorna bar även detta efternamn sedan de blivit gifta. Detta kallas patronymikon.
Inom vissa grupper och samhällsklasser började man tidigt med släktnamn. Det gäller i första hand adeln och prästerskapet, men även borgare i städerna, bruksfolket och militärer. I början kunde man ha både ett son- och ett släktnamn t.ex. Anders Persson Sundberg, vilket underlättar när man söker efter föräldrarna i kyrkböckerna. Släktnamn kunde ofta vara en omvandling av namnet på den by eller församling man levde i, t.ex. namnet Molund efter byn Mo, eller Ekstedt efter Ekeberga socken. Ibland tog man namnet efter någon naturföreteelse, t.ex. om man bodde vid en sjö kunde namnet bli Sjödal.
Förnamnen varierar också. Många namn som den oinvigde tycker verkar vara skilda namn, kan i själva verket vara samma. Om en person döptes till Johannes, kan han gifta sig som Jan och avlida som Johan eftersom det är olika former av samma namn. Det var prästen som antecknade i folkbokföringen och därför den som bestämde stavning och namnform.
| Förnamn | Alternativ |
|---|---|
| Anna | Annica, Annika |
| Appolonia | Abluna |
| Brita | Britta |
| Carl | Karl |
| Carolina | Karolina |
| Catarina | Cajsa, Carin, Catharina, Catrina, Kajsa, Karin Katarina, Katrina |
| Charlotta | Lotta, Lotten |
| Christian | Kristian |
| Christina | Cherstin, Kerstin, Kristin, Kristina, Stina |
| Christoffer | Christopher, Kristofer |
| Elisabet | Lisa, Lisbeta, Lisbeth, Ella |
| Eleonora | Ella, Ellen, Nora |
| Erik | Eric |
| Grels | Greger |
| Greta | (Se Margareta) |
| Gullik | Gulle, Gullic |
| Göran | Jöran, Jörgen, Örjan |
| Hans | (Se Johan) |
| Helena | Lena |
| Henrik | Hendric. Henric, Hindric |
| Johan | Jan, Johannes, Hans |
| Jonas | Jon |
| Jöns | Jens (Jöns = sidform av Johannes) |
| Kajsa | (Se Catarina) |
| Karna | Karin (Se Catarina) |
| Kerstin | (Se Christina) |
| Magdalena | Lena, Maglena |
| Magnus | Måns |
| Margareta | Greta, Mareta, Margit, Margta, Marta, Mereta, Märeta, Märta |
| Maria | Maja |
| Martin | Mårten |
| Mattias | Mathias, Mats, Matts |
| Mikael | Michael, Michel, Mikel |
| Per | Peder, Pehr, Petrus, Peter, Petter, Pär |
| Pernilla | Nilla |
| Pål | Paul, Paulus |
| Sigrid | Segri, Segrin |
| Sigvard | Seger |
| Stina | (Se Christina) |
Läs också Ulf Berggrens artikel om namn i tidningen Släkthistoria:
https://slakthistoria.se/slaktforskning/namn/efternamn?fbclid=IwAR0v8oNuBxQHB4kGC3JkiJew5M5Nc_32HQ2iKrUpnEEgyJIcQ20pJhsDWyQ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar