http://slakthistoria.se/slaktforskarskolan/sa-sparar-du-utvandrarna-till-amerika
Sökandet efter utvandrare börjar i Sverige. Att granska
kyrkböckerna är steg ett.
2 november 2017
Även före
1850 förekom det utvandring, men i mindre skala. Enstaka personer gav sig av
över Atlanten redan på 1700-talet. Från år 1820 införde USA att ankommande
skepp måste lämna så kallade passagerarmanifest.
I sådana finns mer än 5 000 svenska utvandrade registrerade, fram till år 1850.
Börja i svenska kyrkböcker
Men
emigranterna har även lämnat många andra spår
efter sig. Var ska man då börja leta efter utvandrare i släkten? Du
kanske har hört att farfar hade en morbror som slog sig ner i USA, men vet inte
vad han hette? Då får du gå till kyrkböckerna och
reda ut farfars mors syskon och följa dem framåt i husförhörslängder och
församlingsböcker tills det står ”utflyttad till Norra Amerika” på någon av
dem.
Nästa steg
är att finna vart utvandraren tänkte resa. Från 1869 skulle svenska emigranter
gå till poliskammaren i utvandringshamnen (vanligen Göteborg) och visa upp sina
biljetter och få dem granskade av polisen. Emigranterna skrevs sedan upp med
namn, ålder, kön, hemort och destination.
Emigranten Populär
Dessa listor
har registrerats i alfabetisk ordning och finns nu i en databas, som heter Emihamn.
Tillsammans med några andra databaser finns den på en CD-skiva, som heter Emigranten
Populär. Denna går fortfarande att köpa, till exempel från Rötterbokhandeln.
Uppgifterna finns också på betalsidan Emiweb,
som även har passagerarlistor. Sådana finns även på Arkiv Digital.
Ellis Island utanför New York var första
anhalt för emigranter mellan åren 1892 och 1924.
På Emiweb finns
också uppgifter ur kyrkböckerna rörande utvandrare. Dessa uppgifter
publicerades först på en CD-skiva som hette EmiBas,
utgiven av Svenska emigrantinstitutet i Växjö och Sveriges släktforskarförbund,
men den är nu slutsåld.
Man bör
också se om det finns någon bouppteckning efter
föräldrarna till den som emigrerat, alternativt någon bouppteckning efter
ogifta syskon, som upprättats efter utvandringen. Där kan det stå var
utvandraren finns, eller också står det bara till exempel ”på känd plats i
Amerika”.
Castle Garden och Ellis Island
De flesta
som lämnade Sverige reste till USA. Den största invandrarhamnen var New York.
Redan 1855 ordnade stadens myndigheter en mottagningsstation på Manhattans
sydspets, Castle Garden.
Här fördes
listor över ankommande invandrare, dessa finns i dag åtkomliga i en databas. Uppgifterna är dock mycket
kortfattade och svårtolkade. Som destination anges i bästa fall en delstat.
1892 öppnades mottagningsstationen
Ellis Island på en ö i New Yorks hamnområde. För de invandrare som anlände till
Ellis Island finns mer utförliga uppgifter registrerade, och det blir ännu
bättre framåt 1910-talet.
Man kan till
exempel få veta vem en immigrant skulle till, och om det var en släkting eller
vän. Så småningom anges också vem som är närmast anhörig i hemlandet, vilket
kan visa om man hittat rätt person.
Uppgifterna
från Ellis Island är samlade i en databas. När man söker där är det viktigt
att titta på det skannade manifestet, annars får man inte fram all information.
Fler invandringshamnar
Andra
viktiga invandringshamnar i USA var Boston och Philadelphia. Quebec och Halifax
i Kanada tog också emot många immigranter. Listor över vilka som ankom till
dessa platser finns på Ancestry.com och FamilySearch.org.
Ett problem
när man söker efter sin släkting kan vara att utvandraren skaffade sig ett nytt
efternamn när han eller hon väl steg i land – ett nytt svenskt sådant, eller
ett amerikanskt. Kanske amerikaniserade han eller hon också sitt förnamn – Jan
och Johan blev ofta John, Anders omvandlades till Andrew eller Drew, Lovisa
kunde bli Louise och Matilda Tillie.
Folkräkning vart tionde år
Man kan
också söka efter en utvandrad släkting i de amerikanska folkräkningarna.
Viktigt att komma ihåg då är att man i USA har och har haft en annan syn på
folkbokföring än vad vi är vana vid – man nöjer sig med att räkna sin
befolkning vart tionde år, och vad folk gör däremellan (flyttar hit eller dit)
är det ingen som håller reda på.
Folkräkningarna
(Census),
då namn, födelsedata och andra uppgifter registreras, görs på årtal som slutar
med 0. Man började 1790 och den senaste skedde 2010, men det är 70 års
sekretess, så den senast tillgängliga är från 1940. Census 1890 förstördes i en
brand.
Folkräkningarna
finns hos exempelvis FamilySearch och Ancestry. Man kan söka över hela landet, i
en viss delstat, eller i ett visst county. Somliga delstater upprättade ockå
folkräkningar de år som slutar på 5.
Uppgifter om
födda, vigda eller döda började delstaterna i allmänhet inte föra förrän tidigt
1900-tal, ibland finns denna information fritt tillgänglig på nätet.
Publicerad
i Släkthistoria 3/2016
Rikstäckande databas i Sverige
Emiweb, betaldatabas som har
passagerarlistor, SCB:s listor över utvandrare från 1830, återinvandrare från
1895 och mycket mera.
Rikstäckande databaser i USA
FamilySearch,
mormonernas databas.
Ancestry.com,
stor aktör inom släktforskningen.
Library of Congress har
digitaliserade tidningar.
Googles
tidningsdatabas har digitialiserade tidningar.
Liberty Foundation, passagerarlistor från
Ellis Island 1892–1924.
Castle Garden passagerarlistor
1855-1913.
Findagrave,
gravregister för hela USA, med 138 miljoner gravar.
Researchgudie,
stor länksamling för släktforskning i USA.
Cyndislist,
stor länksamling över det mesta.
Stephen Morse har utvecklat ett antal
förenklade sökformulär, som underlättar sökningar i de stora databaserna, som
ofta är komplicerade. För vissa sökningar behövs även ett abonnemang på
Ancestry.
På sociala medier
På Facebook
finns ett otal grupper för släktforskning. Swedish American Genealogy Group vänder
sig både till amerikaner som behöver hjälp i Sverige, och svenskar som söker
borttappade släktingar i USA. Gruppen är bara ett exempel på hur man kan få
hjälp via sociala medier, olika nätforum, eller genom att söka kunskap på
internet.
På Sveriges
släktforskarförbunds Anbytarforum finns mängder med frågor
och svar om utvandrare som kan vara lärorika att läsa. Förbundet har på sin
webbplats Rötter ”Faktabanken”, också samlat
många forskningstips.
Publicerad
i Släkthistoria 3/2016
| Svenskar som utmärkt sig i Amerika. Svensken som httade guld i USA och blev Europas rikaste man. Svenska Dagbladet. N:o 1. Den som har god utkomst i Sverige, bör stanna der, heldre än söka det obekanta, skulle deremot förmärkas, det ej inkomsterna motsvara utgifterna, res då till Amerika medan medel finnas dertill då möjligen något öfverskott kan beredas vid framkomsten, för att der börja en ny verksamhet, och har Amerika bland sina svårigheter, fördelar att erbjuda, som intet annat land kan göra det stridigt. N:o 2. Hvar och en som fruktar kroppsarbete bör ej utvandra. N:o 3. Hys inga öfverdrifna förhoppningar, och du skall lyckas. N:o 4. Var nykter, redbar och flitig, och du skall lyckas här bättre än annorstädes, ty dessa egenskaper äro de som aktas och betalas i Amerika, ty der nedsätter lättjan och arbetet adlar. N:o 5. Börja resan under ett fast beslut, att med tålamod, kraft och ihärdighet bereda dig ett hem och du skall lyckas. N:o 8. Jordbrukare, handtverkare och arbetskarlar samt tjenstflickor kunna alltid beräkna en säker och god utkomst. N:o 9. Haf medförda kistor och säckar väl och tydligt märkta, nedlägg ej penningar uti dem. N:o 12. Tag väl vara på lösa tillhörigheter och lemna dem aldrig utan tillsyn ty någon medpassagerare torde då undansticka dem, särdeles då de Irländska kommit ombord. http://www.utvandrarnashus.se/ http://www.findagrave.com/
***
 Resan till Amerika. En berättelse av Albert Lindgren 1897. Resan till Amerika 1897
Av Albert
Lindgren
(En unik och något språkligt tillrättalagd berättelse.)
Att resa till Amerika i den
gamla goda tiden var ingen lustresa som det nu är. Man behandlades mer såsom en
massa kreatur och icke såsom mäniskor. Då jag såsom emigrant år 1897 lemnade
Stockholm för att företaga denna resa var det med goda förutsettningar. Ooch det
var icke utan att jag levde på stora framtidsutsikter att jag skulle såsom så
många andra skapa mig en betryggad framtid.
Avskedets stund var gripande
när jag sade farväl till nära och kära samt till de vänner som hade samlats vid
Centralstationen i Stockholm. Det kändes smärtsamt att lemna dem alla, och
särskilt den som ägde ens hela kärlek. Jag kände att best vore att låta tåget gå
förutan mig men jag var för stolt att ändra mig i sista stund. När jag sedan
satt på tåget som ångade iväg till Göteborg i min stilla ensamhet kommo dystra
tankar för mig. Jag kände att jag gick svåra tider tillmötes, tider av lidande
och umbäranden .
Sent på kvällen ankom jag till
Göteborg och så bar det iväg till ett Emigrationshotell. Nästa dag ordnades mitt
pass som mina övriga papper och nästa dag fingo vi marschera i en sluten trupp
ett par hundra emigranter ned till kajen där det var en liten ångslup som förde
oss ut till den båt som skulle föra oss över till England.
Vi lemnade Göteborgs redd kl
två. Vi stuvades in på båten ungefär som något slags djur. Våra sovplatser
bestod av britsar som voro byggda i två våningar så att en våning inunder men
öppen framtill den översta våningen likaså bygd. Två och två i samma brits. Som
vädret var lite ostadigt och Nordsjön orolig så började båten gunga rätt
betydligt. Snart var det full storm och därmed började sjösjukan inställa sig.
Rätt som man stod där så stod man på huvudet eller rullade man helt om. Det
gjorde att det som fanns inom oss började att få fritt utlopp i kräkningar och
diarré. Därför hände det att de som bodde på första våningen om de hängde
huvudet ut, kunde få sig en riktig dusch av vad som de som låg på övre våningen
hade att bjuda på och försökte att
avyttra. Lukten eller stanken var oerhörd. Att vara i en svinstia tillsammans
med några stycken svin skulle ha varit ett himmelrike.
Vi kommo dock omsidor efter en
svår storm till England och steg i land i Grimsby. Kl var halv tio på
förmiddagen. Så fingo vi marschera liksom en hop kreatur till en barack där vi
fingo intaga vår måltid som bestod av potatis samt kött. Efterrätten var någon
slags soppa som mest bestod av vatten. Att vi voro en slags otrevliga
människogestalter förstås nog väl. Efter denna vådliga resa liknade våra kläder
mest nedsmutsad, hoprullad lump med alla dagsfläckar på. Vi försökte att skrapa
och borsta oss samt tvetta oss så rena som möjligt men det var mycket svårt för
det hade torkat fast hela härligheten, men efterhand sågo vi rätt hyggliga ut.
Det blev föresten inte mycken tid mer för kl tolv skulle vi vara färdiga att med
tåget lemna Grimsby och resa rätt igenom England till Southhamton för att med
båt därefter resa över Atlanten.
Vi stuvades in i vad vi i
Sverige kallade godsvagnar. Vanliga brädor voro fastspikade i vagnarna, ifrån
den ena sidan av vagnen till den andra, så tätt som möjligt tillsammans. Vi
placerades sju på varje bänk tätt intill varandra så att vi inte alls kunde röra
oss. Jag förstod efteråt att det var gjort med beräkning. Om någon skulle svimma
skulle ingen kunna falla ner. Likt packade sillar i en burk skulle vi hänga
ihop. Klockan blevo två innan vi blevo färdiga för avresa. Jag var redan öm i
aktern av det långa sittandet på dessa hårda träbänkar och ännu hade vi inte
börjat vår resa. Jag tänkte, hur skall detta avlöpa? Jag tänkte även på de mina
därhemma att nu skulle de se mig. Men det var rätt åt mig. Jag hade inte här att
göra.
Så satte tåget igång,
hastigheten ökades undan för undan. På varje vagn fanns fyra små gluggar eller
fönster, två på varje sida, omkring fyra decimeter i omkrets. Jag hade fått min
plats vid en av dem. Jag försökte att titta ut för att se hur omgivningarna
voro. Till en början gick det rätt bra men efter någon timme var det omöjligt.
Hastigheten hade ökats så att det var omöjligt att urskilja någonting. Aldrig
hade jag åkt så fort förut och aldrig senare. Vagnarna dängde och hoppade så man
blev ordentligt omskakad. Det var värre än på Nordsjön. Verkningarna var desamma
vilket även började visa sig. En del svimmade, särskilt de kvinnliga
passagerarna. Vår goda middag började att komma i rörelse och låg snart såsom en
flytande ström på vagnens golv. Hettan i vagnen var odräglig. Nu började även
lukten och stanken göra sig gällande alldeles som på båten över
Nordsjön.
Vi ankom till Southhamton kl
10.30 em. Således hade vi färdas över England på 8,5 timme. Det var en vådlig
färd. Vi voro alla glada att vi hade kommit fram med livet i behåll om än
lemmarna värkte och man kände sig som om man hade undergått någon slags tortyr.
Ett par kvinnor måste transporteras på sjukvagn till sjukhus. Vi andra fingo åka
till ett så kallat emigranthem för att få lite vila. Jag var glad när jag fick
lägga mig men det blev icke lång sömn. Jag väcktes snart av en hel del krypande
individer. Sängen var full överfull av löss, kackerlackor och råttor. Jag
försökte att skaka av mig ohyran så gott jag kunde och gick ut på gatan. Jag
föredrog att gå brandvakt.
Klockan tre på morgonen fann
jag ett kafé som var öppet. Där fick jag mig en kopp härligt kaffe med bröd till
och där satt jag kvar tills klockan var sex. Sedan jag betalat återvände jag
till emigranthotellet. Därifrån marscherade vi klockan tio eller drevs som en
flock kossor ner till kajen där den stora Atlantångaren låg förtöjd. Efter
noggrann undersökning fingo vi så bestiga båten. Det var en riktig lustjakt
denna stora koloss. Vi fingo där en hytt, ett litet rum för fyra personer med
var sin säng att ligga uti, ett tvättställ med varsin ren handduk. På golvet var
det korkmattor, allting rent och snyggt.
Klockan ett lemnade vi
Southhamton och en timma senare serverades middag i matsalen. Det var god mat
bestående av tre rätter samt därtill efterrätt. Att det smakade bra det kan man
väl förstå. Och nu började jag att känna mig hemma igen. Härligt väder var
rådande. Vi togo så en promenad på däck. Klockan fyra serverades te med smörgås
och klockan sex kvällsmat. Det kändes som om man kommit in i en ny värld. Nästa
morgon serverades frukost klockan åtta och sedan klockan tolv middag. Varje dag
emellan två och fyra var det musikstund. Livet ombord på det flytande palatset
var bedårande.
Efter elva dagars resa voro vi
framme i det land som skulle bliva för mig ett avgörande för min framtid. Mina
tankar gick hem till de mina. Jag tänkte även hvad skulle möta mig i detta land,
när jag gick okända möten till mötes men allting ordnar sig ju alltid.
Albert gifte sig med en svensk flicka, slog sig
ner i Connecticut och återvände till Sverige med fru och två barn
1908.
Tack Brittis för att jag fick ta del av Alberts fantastiska brev!
Anbytarforum
Titel: Lindgren,
Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Monica Antonsson skrivet 2012-03-31, 06:22
Trädgårdsmästaren
Albert Lindgren född 12/10 1870 i Ad Fredr förs i Stockholm utvandrade 29/9
1897 då han for med båt från Göteborg till Southamton i England och därifrån
vidare till New York med båten St Louis såvitt jag förstår.
Anna Lovisa Jönsson född 12/5 1873 i Södra Rörum, Kristianstads län, utvandrade från Hörby den 16 nov 1888 med båt från Malmö till New York. Oklart om hon bytte båt på vägen. Hon bör emellertid ha kommit fram omkring den 27 nov samma år. Albert och Anna gifte sig någonstans i USA 25/12 1898. I folkräkningen 1900(där han kallas John Lingren i Stamford, Fairfield, Connecticut) står att de har varit gifta ett år och att de vigdes 1899. De har då den gemensamme sonen Albert Lindgren född 17/5 1900 och får 1901 (enl svenska folkräkningen 1910) dottern Alice Carolina i Rowayton, Connecticut. De kommer nämligen tillbaka till Sverige 1908 och stannar här. Av folkräkningen 1900 framgår att Anna hade en dotter med sig i boet vid namn Augusta Green (jag är verkligen osäker på efternamnet, särskilt som fadern ska vara svensk) som är åtta år, dvs född cirka 1892 i New York. Hon tycks inte följa med hem till Sverige. Åtminstone finns hon inte med i folkräkningen 1910. Det föreligger en familjeskröna kring dessa personer. Anna, som var en ensamkommande piga på 15 år när hon kom till USA, ska ha blivit hushållerska på en farm där hon fick lära sig nya engelska ord varje dag. Hon ska också ha gift sig - okänt med vem - och fått en dotter. Detta barn - som alltså skulle kunna vara ovan nämnda Augusta (Green) - ska ha rövats bort av indianer men återkommit efter 1-2 år. Jag försöker hjälpa en kompis men är novis på Ancestry och hittar inte mer än så här. Finns det möjligen någon som vill hjälpa familjen att få klarhet i detta mysterium? Blev Augusta kvar i USA? Hur gick det för henne? Finns ättlingar? Kan man söka bland tidningsklipp efter den påstådda kidnappningen? Och så vidare. Tacksam hjälp!
Titel: Lindgren,
Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Chris Bingefors skrivet 2012-03-31, 08:29
Det
verkar som hon gifter sig. Det finns i alla fall en Augusta Green som gifter
sig med Morris Burnell. 1920 bor de i New Jersey, Augusta står då som föd i New
York av svenska föräldrar vilket stämmer bra. När deras son gifter sig anges
moderns namn till Augusta Green Burnell.
groom: Aldo Ferrant Burnell groom's race: White groom's date of birth: 05 Jul 1910 groom's place of birth: , , New York groom's residence: Monticello, , Indiana groom's number of marriage: 1 groom's father: Morris Burnell groom's mother: Augusta Green Burnell bride: Emma Beatrice Mosier bride's race: White bride's date of birth: 23 Nov 1910 bride's place of birth: Owensburg, , Indiana bride's residence: Bedford, , Indiana bride's number of marriage: 2 bride's father: Vernie Terrell bride's mother: Rosa Goldsmith Terrell informant name: date of license: 21 Apr 1952 county of license: date of marriage: 21 Apr 1952 place of marriage: Bedford, , Indiana official:
Titel: Lindgren,
Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Chris Bingefors skrivet 2012-03-31, 08:31
1930 bor de i Florida:
name: Agusta A Burnell event: Census event date: 1930 event place: Clermont, Lake, Florida gender: Female age: 38 marital status: Married race: White birthplace: New York estimated birth year: 1892 immigration year: relationship to head of household: Wife father's birthplace: Sweden mother's birthplace: Sweden enumeration district number: 0023 family number: 241 sheet number and letter: 8B line number: 91 nara publication: T626, roll 322 film number: 2340057 digital folder number: 4531943 image number: 00918 Household Gender Age spouse Morris A Burnell M 42 Agusta A Burnell F 38 child Aldo F Burnell M 19
Titel: Lindgren,
Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Chris Bingefors skrivet 2012-03-31, 08:37
Augusta
Burnell dör 1932 i Florida (Florida Death Index), maken är i Florida Census
1945 omgift. Har du kollat bouppteckningen efter modern?
Aldo F Burnell dör i november 1967 i Knoxville, Tennessee. Han var mellan 1932 och 1944 gift med Florida (!) Deiro, de skildes.
Titel: Lindgren,
Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Chris Bingefors skrivet 2012-03-31, 09:33
Jag
hittar Anna Green, född i Sverige 1873 och gift, som intagen på fattighuset i
Rensselaer, New York 30 dec 1895 för graviditet och förlossning. Hon har ett
barn sedan tidigare. Tyvärr anges inte makens namn.
Källa: New York, Census of Inmates in Almshouses and Poorhouses, 1830-1920
Titel: Lindgren,
Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Monica Antonsson skrivet 2012-03-31, 14:48
Chris
Stort tack för hjälpen! Jag är förstummad. Tack igen! Jag har försökt gå i dina fotspår på Ancestry men hittar inte ett skvatt. Och inte har jag kollat Augustas bouppteckning. Hur gör man det? Går det över huvud taget att få fram mer, tror du? Det hade ju varit roligt att få veta vem Anna var gift med och vilka barn hon hade. I mitt huvud går det bara runt. Suck! Om hon fick sitt andra barn där på fattighuset undrar man ju vart det tog vägen. Och om maken hade dött eller? Vigsel? Knepiga sökmotorer på Ancestry tycker jag. Men det är kanske bara ovanan... Tack än en gång...
Titel: Lindgren,
Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Chris Bingefors skrivet 2012-03-31, 16:00
Anna
Lovisa, Augustas mor dör enligt Sveriges Dödbok i Solna. Hennes bouppteckning
finns på Stockholms Stadsarkiv, dottersonen Aldo borde ju finnas med i den.
18730512-122 Lindgren f. Jönsson, Anna Lovisa Solna Åldersdomshem Död 9/6 1951. Kyrkobokförd i Solna (Stockholms län, Uppland). Född 12/5 1873 i Rörum (Kristianstads län, Skåne). Änka (5/3 1946). -------------- Motsvarande kyrkobokföringsförsamling(ar) 1/1 2010: Solna, Solna kn (Stockholms län, Uppland) Födelseförsamling i källan: Rörum (Kristianstads län) Källor: DA / DOR 50-51 Jag har letat efter Annas förste man, men det är ont om register och uppgifter från dessa stater. En mycket vild gissning är en Axel Green, född ca 1869, som dör i Renesslaer County 1892. Men Anna anger sig ju vara gift på fattighuset 1895. Barnet kan ju ha dött efter födseln på fattighuset.
***
Välkommen till Swede Hollow: en svensk slum
Publicerad 2013-08-15 09:48
 
Foto: Wikimedia ”Inte ens hundarna skäller ju här” – Journalisten ”Grundy” besöker svenskarna i Swede Hollow 1896.
Svenskar är korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Ola Larsmo har besökt en plats som bär på en annan historia än Karl Oskars och Kristinas.
Svenskar är korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Ola Larsmo har besökt en plats som bär på en annan historia än Karl Oskars och Kristinas.
Vägen ned i dalgången från gatunivån går genom Drewry's tunnel, byggd någon gång på 1870- eller 80-talet, anpassad för häst och vagn. Väl inne möts vi av vad som ser ut som "orörd natur": hela dalsänkan är i dag en närmast söndervuxen park, kokande av grönska i högsommarvärmen. På stigen en bit ned stannar tre rådjur upp och iakttar oss. Bilden av den svenska emigranten är i högre grad än vad vi själva förstår präglad av Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina. Naturligtvis hittar man sådana som dem i arkiven – småbönder som ger sig av och skapar nya jordbruksområden på vad som nyss var Ojibwe- och Dakota-indianernas mark. Ingen kan klandra Moberg för att han skrev en så framgångsrik roman att den tycks ha överlagrat den historiska verkligheten. Moberg får ändå med många olika emigranttyper med fäste i verkliga livet, från den religiöse fritänkaren Danjel och lycksökaren Robert till Ulrika, på flykt från sexuell exploatering. Mobergs utvandrare reser redan på 1850-talet – men de flesta av de 1,3 miljoner svenskar som emigrerar lämnar Sverige betydligt senare, med en topp kring förra sekelskiftet. Och påfallande många av dem hamnar i städerna. Bilden av de svenska emigranterna som ett dugligt småbrukarpar som lyckas "där borta", må vara till priset av en närmast själsdödande hemlängtan, är också märkvärdigt lätt att ta till sig. Men vad hände med de andra? När man börjar se närmare på dem framträder en annan svensk utvandrare, en som är lätt att känna igen i dagens migrantströmmar. I tidningen St Paul Daily Globe hittar man i mars 1886 ett intressant reportage, "THE SQUATTER'S HOME" – "En främmande bosättning mitt i St Paul, och dess främmande Invånare". Signaturen "Grundy" har bestämt sig för att slumma en stund och vågar sig ned i denna okända terräng, där han möter "små linhåriga barn i illasittande, smutsiga kläder" som åker släde på en gammal träskiva "och tjattrar med varandra på ett obegripligt språk". Journalisten slås ändå av tystnaden, hur han stirras ut av misstänksamma, blonda sluminvånare. "Inte ens hundarna skäller ju här." Han noterar också hur Swede Hollow-borna får betala en och en halv dollar i månaden för att slå upp sitt skjul på platsen, men i övrigt saknar alla rättigheter och när som helst kan vräkas. Flera familjer delar på varje hus, som mäter kanske tolv kvadratmeter. Den svårt nedsmutsade Phalen Creek som rinner genom dalen är en ständig källa till oro, då man tömmer allt sitt avfall där, inklusive det från dassen. I andra tidningsartiklar från tiden oroar sig myndigheterna för risken av ett kolerautbrott och kallar Swede Hollow för "en miniatyr av det primitiva Sverige". Men "Grundy" skriver: "De vithåriga männen, kvinnorna och barnen nere i dalen bryr sig föga om sådana diskussioner, fjärran som de lever från stadens buller och förvirring." Han slutar med orden att de helt enkelt är "lyckliga". Invånarna i Swede Hollow har inte lämnat många spår efter sig i arkiven, men här och var hittar man en faktaskärva, som i kyrkböckerna från den svenska lutherska församlingen. En grupp verkar ha utvandrat från Ystadsregionen, en annan från Sundsvall. De heter sådant som Bengta Nilsson, Anders Andersson, Erik Lindgren eller Bertha Svensson. Josephina Andersson blev nio månader gammal och dog 1890. Alma Maria Anderson blev ett och ett halvt. – Ja, barnadödligheten var sannolikt hög nere i Swede Hollow. Difteri och kikhosta härjade fritt, säger David Lanegran, professor i geografi vid Macalester College i St Paul. Lanegran, själv svenskättling, är en av de få akademiker som skrivit om Swede Hollow och vid sjuttiotalets början intervjuade han några av de då mycket gamla människor som vuxit upp där. – I början var de mycket nostalgiska, som man är när man talar om sin barndom, och mindes platsen i ett förklarat skimmer. Det är så minnet fungerar. Men efter ett tag kom annat upp på bordet – som hustrumisshandel och fylleri. Liksom hur många från Swede Hollow som dog i arbetsplatsolyckor. – Svenskar, inte minst kvinnor, fick senare rykte om sig att vara duktiga arbetare. Men när de kom spreds först bilden av "the dumb swede", "den dumma/stumma svensken" – vilket berodde på att de hade svårt att lära sig engelska. Under en period var svenskar inte riktigt lika "vita" i amerikansk mening som anglosaxare och tyskar – sedan kom en våg av slavisk invandring, och då blev svenskarna "vitare". Den amerikanska immigrationsforskaren Rudolph Vecoli, som dog 2008, har också han skrivit om svenskarna och "vitheten". I sitt bidrag till Phil Andersons och Dag Blancks antologi "Swedes in the Twin Cities" citerar han skogshuggaren Horace Glenn, som 1901 skriver hem och beklagar sig: "Här är vi högst femton vita män på sextio svenskar, men vi håller dem kort och de vet vem som bestämmer... det är bara på kvällarna jag behöver ha något att göra med de djuriska varelser man kallar svenskar... att gå bakom en rad svenskar är inget för en man med väl utvecklat luktsinne. Den stanken kan bara komma från en lång rad av otvättade förfäder." Som Vecoli påpekar finns det fler vittnesbörd om att man beklagade sig över svenskarnas särskilda lukt, som inte sällan påminde om strömming. Men redan när Daily Globe gör ett återbesök i Swede Hollow i maj 1898 märker man att något håller på att förändras i synen på den svenska slummen. Artikeln handlar om en dam på jakt efter ett hembiträde och hon har hört att svenskor är renliga. Det som slår henne på plats är just hur man mirakulöst nog lyckas hålla rent i de små skjulen. Språkkunskaperna är det fortfarande si och så med, men "mrs Blank" hittar till sist en passande flicka. Den svenska immigrantstocken fasades in i samma hierarki som andra nykomlingar – de senast anlända var alltid "efterblivna", lät och luktade konstigt, åt märkliga saker. Sedan kom en ny grupp in längst ned, de tidigare "primitiva" steg uppåt och blev mer amerikanska. Efter svenskarna kom italienarna till Swede Hollow, och lämnade betydligt fler spår efter sig i skrift och bild. Senare kom en grupp polacker. De sista invånarna i "Hålan" var en grupp mexikanska familjer, som vräktes 1956 varefter man brände deras hus. Dalen var en sanitär olägenhet. Nu är den en park utan lämningar av mänsklig bebyggelse. Det finns inga tydliga spår av hur det till sist gick för de svenskar som hamnat i Dalen. En grupp tog sig "upp på gatan", som man sade, flyttade till andra svenskkvarter med något högre standard. Andra gick otvivelaktigt under. De faller också ur det kollektiva minnet. Knappt en halv miljon Minnesotabor anger i dag "svensk bakgrund" i folkräkningsformulären. Få av dem minns något om Swede Hollow eller undersidan av den svenska immigrationen. Men sedan immigrationslagarna lättade i USA på sextiotalet fylls invandrarkvarteren av nya grupper, i dag familjer från hmongfolket i Sydostasien och senast somalier som flytt inbördeskriget. Bägge grupperna har i dag lyckats skaffa sig politisk representation i den lokala kongressen. Och Cedar Avenue, den gamla "SnooseBoulevard" (snusgatan) i Minneapolis, är i dag ett centrum för den somaliska folkgruppen. Gatorna består, människorna byts ut. På American Swedish Institute i Minneapolis firas varje år svensk midsommar. Historikern Bill Beyer, som är med och ordnar firandet, berättar att han en kväll för några år sedan var bekymrad över att man blivit högljudda och stört grannskapet. Så på väg hem rullade han ned bilrutan och frågade en man som satt på grannhusets trappa i sommarkvällen om de svenska sångerna skallat för högt. "Inte alls" sade mannen, "jag är från Somalia. Men min bror och min far bor i Stockholm. Så jag tyckte att det var precis som hemma."
____________________________________________
Nestorn Ted Rosvall:
Ny megabas för emigrantforskare
Till mina rutiner hör att varje dag före frukost starta min dator och ge mig ut på en morgonpromenad bland alla ”mina” databaser och sajter för att se om något nytt och matnyttigt har tillkommit. Det blir naturligtvis en titt in på Rötter och ett skrollande bland alla nya inlägg på Anbytarforum. Så en stund på Facebook med alla dess släktforskningsgrupper och annat spännande. Därefter fortsätter cyberturnén med en utblick i världen, enkannerligen då över den nordamerikanska kontinenten.
Först ett besök hos generösa Familysearch.org där det nästan var dag brukar finnas nya databaser att pröva. Man trycker search, sedanrecords och därefter Browse all published collections och slutligen Last updated. Upp kommer en lista på alla nya eller uppdaterade databaser och det framgår också hur många poster de innehåller. Det går också att begränsa listan till att gälla en kontinent eller en nation. Ofta förekommer det nya databaser som man helt enkelt måste pröva. Då blir frukosten rejält försenad …
Nästa stora resurs heter Ancestry.com [Ancestry.se], som också har en lista över nytt material. Från Home skrollar man ned till rubrikenSee all new records där de nya databaserna presenteras. Vill man veta hur många poster nytillskotten innehåller får man i stället gå till rubriken Card Catalog under Search, där listorna kan begränsas till nation, stat, källsort, ämne o.s.v.
Andra sajter som brukar få ett morgonbesök av mig är t.ex. Genealogybank.com, FindMyPast och Geneanet. Med flera …
Häromdagen fastnade jag dock för en ny bas med nästan 3 miljoner poster hos Ancestry:
Evangelical Lutheran Church of America, Records, 1875-1940
Wow, hinner man tänka! Skall vi nu äntligen få digital tillgång till alla de svenskamerikanska kyrkoböcker som Svenska Emigrantinstitutet ruvat över i över fyrtio år? Tyvärr, kära emigrantforskare, är nyheten inte fullt så god. Så här ligger det till:
Evangelical Lutheran Church of America bildades 1988 genom en sammanslagning av tre äldre lutherska kyrkor, The American Lutheran Church, Lutheran Church in America och Association of Evangelical Lutheran Churches. Den förstnämnda, The American Lutheran Church bildades 1960 genom en sammanslagning av American Lutheran Church, med i huvudsak tyskt ursprung, Evangelical Lutheran Church, med norskt ursprung samt United Evangelical Lutheran Church, med danskt ursprung. Den mellersta av de tre först uppräknade, Lutheran Church in America, var I sin tur en sammanslagning (1962) av tre ännu äldre samfund; United Lutheran Church in America, Augustana Evangelical Lutheran Church (Augustanasynoden) med svenskt ursprung och American Evangelical Lutheran Church med danskt ursprung. En snårskog av synoder och samfund således, och en sammanslagningsiver som inte står den inom Svenska Kyrkan efter.
Det förefaller som om den nya databasen hos Ancestry huvudsakligen emanerar från den norska grenen av detta Lutherska kyrkoträd, och att man därför i huvudsak hittar norske män och kvinnor här. Detta är dock en sanning med modifikation eftersom svenskarna, på de platser där det inte fanns någon svenska församling, ofta valde att gå med i en norsk, eller gifte in sig där. Av de ca tre miljoner posterna är det därför säkert en god procent som har svensk anknytning. Har man förgäves sökt efter sina försvunna släktingar bland de svensk-amerikanska kyrkoböckerna i Växjö eller annorstädes, kanske det i själva verket är i detta norska material man till sist återfinner dem.
Sökmenyn är omfattande, generös och en smula invecklad. Man gör klokt i att pröva sig fram en stund för att se hur det hela fungerar och hur man bäst fyller i (eller avstår från att fylla i) sina parametrar. Själv skrev jag som vanligt SANDGREN i efternamnsrutan, och fick omgående 45 träffar, däribland min släkting Clara Elisabeth Sandgren (1871-1899), vars dödsnotis jag sedan kunde studera hos den norska församlingen Madison Lutheran Church, Lac qui Parle Co, Minnesota. (se rubrikbilden ovan). Här en bild på stackars Clara, som dog så ung, medan storasyster Hannah i Minneapolis blev över de hundra.
Denna nya megabas omfattar födde, vigde och döde – eller döpta, vigda och begravda - i de norska och svensk/norsk/danska församlingarna i Amerika från ca 1875 till 1940. Däremot omfattar den inga ”husförhörslängder”. Sådana finns ju som bekant inte i våra grannländer Danmark och Norge, och därmed förekommer de inte heller i Amerika. Svenskarna tog ju med sig den goda vanan att föra husförhörslängder till Amerika. Omdöpta till MEMBERSHIP ROLLS är de nästan lika bra som de svenska.
Vi får hoppas att Ancestry nu raskt går vidare med de övriga församlingarna, särskilt då de svensk-amerikanska inom den nya gemensamma synoden. Har det gått att få tillstånd att skapa denna nya publika databas för de norska delarna av materialet skall det väl inte vara omöjligt att göra sammalunda med de svenska och danska delarna. Väl?
Efter fyrtio års skuggtillvaro hos Svenska Emigrantinstitutet är det på tiden att detta innehållsrika och ytterst forskningspotenta material (begreppet inlånat från den akademiska världen) nu äntligen blir tillgängligt för alla!
Hit med ett bra projekt!
I förra veckan besökte jag Swedish Genealogical Society i St Paul, Minnesota, en mycket aktiv del av Minnesota Genealogical Society. Egentligen var det ett alldeles privat besök, men eftersom jag skrivit i förväg och anmält min ankomst, och eftersom jag måhända är en smula känd i dessa sammanhang, hade det samlats ett tiotal intresserade aktiva styrelsemedlemmar m.fl. till en pratstund vid kaffebordet.
De närvarande lovprisade våra svenska CD-skivor; Sveriges Dödbok, Befolkningsskivorna, Begravda i Sverige o.s.v. och ville veta mer om deras tillkomst, historien bakom dem, råmaterialet, hur mycket frivillighet som behövts och om hur vi lyckats hitta och motivera alla volontärer. Man ville också veta vilka ytterligare produkter och projekt som kunde förväntas. Glädjen blev stor när jag kunde berätta om den nya perioden (1860-1900) i Sveriges dödbok, Sveriges befolkning 1910 samt om nya Rotemannen, den framtida Sveriges befolkning 1930 och om flera andra befintliga och tillkommande databaser.
Så kom samtalet in på vad de själva skulle kunna tänkas bidra med. Under många år hade de, kanske med en smula avund, betraktat den svenska kreativiteten och fliten kring nya databaser och register och nu letade man efter ett lagom stort projekt att själva sätta tänderna i. Ett projekt som skulle vara användbart för släktforskare både i Sverige och i USA. Jag svävade inte på målet när jag genast kastade fram förslaget MARRIAGE INDEX (Vigselregister) för hela Minnesota. Ett sådant finns visserligen redan, bl.a. hos Familysearch.org [Minnesota, marriages, 1849-1950] men är långtifrån fullständigt. Hennepin county med den stora staden Minneapolis har visserligen indexerats och finns med, men den ur svensk synvinkel kanske än viktigare huvudstaden St Paul (Ramsey county) dit så många svenskar emigrerade, saknas helt. Detta county är särskilt viktigt, eftersom ogifta kvinnliga emigranter ofta lockades just dit för att arbeta som hembiträden, kokerskor och "nannies" i privata hem. För att kunna hitta dessa kvinnor i folkräkningar och annat material är det nödvändigt att veta vad de så småningom kom att heta som gifta. Det är nästan bara de tilltänkta vigselregistren som skulle kunna leverera just den vitala informationen.
I Salt Lake City finns visserligen ett material som verkar lovande: Marriage indexes, 1850-1917; marriage records, 1850-1916, Minnesota. District Court (Ramsey County) men endast på mikrofilmsrullar. Man får hoppas att dessa och liknande arkivserier snarast blir digitaliserade eftersom mikrofilmer knappast längre kan sägas vara gångbara. Men som basmaterial för ett indexeringsprojekt fungerar de givetvis.
I detta sammanhang kan det vara värt att notera att MARRIAGES LICENSES och MARRIAGE APPLICATIONS (ibland kallade ”Marriage Acts”) är två helt olika ting. De förstnämnda är mycket snåla med information medan de senare kan vara en veritabel guldgruva. Förutom namn och ålder på kontrahenterna brukar det finnas uppgifter om födelseort, yrke, adress, bådas föräldrars namn och en hel del annat. Det är naturligtvis företrädesvis dessa dokument som vid eventuella projekt kring Vigselregister i staten Minnesota och annorstädes bör användas. Ofta förvaras dessa tidiga volymer ute på respektive countys courthouse, vilket säkert kan inspirera lokala släktforskare till stordåd. Liksom fallet var och är med projektet Namn åt de döda här i Sverige.
Länktips: http://sgsmn.org/Swedish_Genealogical_Society_of_MN/Home.htmlMinnesota Genealogical Society
***
Under den stora utvandringen till
Amerika var det inte ovanligt att minderåriga reste över Atlanten på egen hand.
Författaren Lennart Pehrson skriver om den tidens ensamkommande – unga svenskar
som sökte en bättre framtid utomlands.
Av Lennart Pehrson
Carl Simeon Pettersson hade ännu inte
fyllt 14 år när han den 9 augusti 1887 kom med tåget till Chicago. Han hade
rest i flera veckor sedan han tog farväl av sin mor Sofia och lämnade den lilla
hembyn Daglösen i östra Värmland. Han hade färdats med tåg till Göteborg, med
båt till Hull i England och därefter åter med tåg till Liverpool där han gått
ombord på det fartyg som förde honom över Atlanten.
Ombord, berättade han senare i ett brev,
låg han och hans medpassagerare ”inpackade i bås av ohyfvlade bräder”. Det
fanns 24 sådana bås i varje hytt.
Ellis Island, där hundratusentals
svenska invandrare skulle få sitt första möte med Amerika, hade ännu inte
invigts. I New York gick han i stället iland vid Battery Park på Manhattans
sydspets.
När 14-åringen klev av tåget i Chicago
hade han en adress till en familj Bergström som utvandrat från Asphyttan, en
grannby till hans egen värmländska hemort. Familjen gav honom tillfälligt
husrum men han hade inga pengar och var tvungen att flytta vidare efter bara
några dagar. Han klarade sig genom att bo hos andra svenska invandrarfamiljer
under kortare perioder. Det var, skrev han i ett brev hem till sin mor, inte
roligt ”att så der transporteras som ett fattighjon”.
Året 1887 satte Sverige ett utvandrarrekord. Mer än 46 000 svenskar
lämnade sitt hemland och for till Amerika. Under senare hälften av 1800-talet
och en bit in på 1900-talet emigrerade mer än 1,2 miljoner svenskar, en
femtedel av befolkningen.
Många barn reste med sina föräldrar men
en del gjorde också den långa resan på egen hand, ofta med biljetter som
skickats över av familjemedlemmar eller släktingar som redan utvandrat. De
flydde inte krig eller terror, men väl svält, fattigdom och ett hårt klass- och
förmyndarsamhälle där det kunde vara näst intill omöjligt att förbättra den
egna tillvaron.
Bristen på social rörlighet i det
statiska svenska samhället var en vanlig förklaring till det stora beslutet att
emigrera.
Carl Simeon Pettersson var visserligen
son till en hemmansägare, men när hans far avled visade det sig att egendomen
var svårt skuldsatt och den kvarvarande familjen hade ingen möjlighet till
försörjning. Carl Simeon hörde att andra i trakten emigrerat och tjänat bra med
pengar. Om han kunde ta sig till Amerika, tänkte han, skulle han inte bara
kunna reda sig själv utan även kunna hjälpa sin mor och sina sex syskon.
I själva verket gick det förstås inte väl för alla de unga människor som
gav sig iväg på egen hand. Många slet ont vid ankomsten, utnyttjades av
hänsynslösa arbetsgivare. Vissa minderåriga hördes aldrig mer av, utan att
någon där hemma hade en aning om vad som hänt dem.
För flickor och unga kvinnor var kanske
det största hotet vad som då kallades ”vit slavhandel”. I storstäder som
Chicago fanns stora bordelldistrikt där unga kvinnliga invandrare kunde dras
ned i en hopplös tillvaro med prostitution och droger.
Problemet uppmärksammades i svenska
tidningar och uppfattades som så allvarligt att en organisation med namnet
Vaksamhet gav råd och varningar till unga kvinnor som gick i utvandrartankar.
Men emigrationen till Amerika kunde också vara en frigörelse.
Under perioden 1880-1920 utvandrade mer än en kvarts miljon ensamstående
svenska kvinnor. Många hade varit pigor på landsbygden och var tonåringar när
de gav sig iväg. En värmländska berättade för den statliga
emigrationsutredningen att hon börjat arbeta som piga vid åtta års ålder,
knappast fått något betalt för långa arbetsdagar och att det kändes som
”befrielsens timme” när hon fick hjälp med en Amerikabiljett och 17 år gammal
kunde ge sig iväg på egen hand över Atlanten.
De som varit pigor i Sverige kunde få
jobb som hembiträden i Chicago, som kring förra sekelskiftet hade fler svenska
invånare än någon svensk stad vid sidan av Stockholm. De fick mer betalt,
bättre arbetstider och en friare tillvaro.
För alla som kom ensamma – antingen det var Charles Peterson,
unga kvinnor som blev hembiträden och sömmerskor eller män som blev
byggnadsarbetare – underlättades ankomsten av att en svensk infrastruktur fanns
på plats. De flesta hade en adress med sig till någon som tidigare utvandrat
från den egna hembygden.
Den största och mest kända svenska etniska enklaven var Swedetown i
Chicago. Där talades det svenska på gatorna, det fanns svenska butiker, kyrkor
och teatrar. Det gick att få råd och hjälp med bostad och det fanns privata
arbetsförmedlingar som visste var det fanns jobb.
Den omtalade amerikanska smältdegeln var
inte bara en myt. Men den verkade långsamt. Integration var en process som
tilläts ta tid. Invandrarna förväntades sluta upp bakom den amerikanska
konstitutionen men kunde hålla fast vid kulturella traditioner från hemlandet.
(Detta ändrades när USA gick in i första världskriget och svenskarna
betraktades som tyskvänliga, vilket bidrog till en snabbare amerikanisering.)
Liksom i dagens anhöriginvandring tog
svenskar hand om varandra i Swedetown, precis som tyskarna i sina Kleindeutschland och
irländarna i sina enklaver. När svenskarna sedan flyttade vidare ersattes de av
italienare. Swedetown i Chicago blev ett Little Italy.
Och Carl Simeon Pettersson? Jo, med tiden kom mycket att gå hans
väg i det nya landet.
I oktober den första hösten i Chicago
kunde han skriva hem till sin mor och berätta att han fått plats som
sättarlärling i tryckeriet till Hemlandet, en av stadens svenskspråkiga tidningar.
Han bytte tilltalsnamn från Simeon och blev Charles Peterson.
Efter att ha arbetat på olika
tidningstryckerier på flera platser i USA kunde han 1899 starta sitt eget
företag, Peterson Linotype Company, som kom att bli ett av Chicagos ledande tryckeri-
och bokbinderiföretag. Han blev en förmögen man, och kunde skicka hem pengar
till familjen.
Lennart Pehrson är författare till böckerna ”Den nya världen”,
”Den nya staden” och ”Den nya tiden”, en trilogi om den svenska utvandringen
till Amerika.
__________________________________________________________________________
SAKA - Äntligen, äntligen här!!!
Dagen är kommen! Dagen vi i över femtio år har väntat på - eller i alla fall sedan den digitala revolutionen gjorde sitt inträde. De svensk-amerikanska kyrkoböckerna - de s.k. SAKA-rullarna - har äntligen digitaliserats och läggs nu fortlöpande ut på nätet. Dessutom indexerade, till stor nytta och glädje för släktforskare på båda sidor om Atlanten.
Det var på 1960-talet som Emigrantinstitutet i Växjö, med pengar från Knut och Alice, satte igång ett mikrofilmningsprojekt, som gick ut på att rädda alla de gamla kyrkoböcker och andra kyrkliga handlingar, som åstadkommits av de svenska församlingarna i USA och Canada. Det blev Lennart Setterdahl (1928-1995) från Frändefors i Dalsland, som under ett decennium for runt i stora delar av den nordamerikanska kontinenten på jakt efter sådana handlingar. För ännu aktiva församlingar gick väl detta relativt lätt, men ofta var kyrkorna nedlagda eller sammansmälta med andra samfund, och var skulle man då börja leta efter de gamla kyrkböckerna? Fanns de ännu kvar, eller hade de blivit lågornas eller oförståndets rov?
När projektet var klart hamnade över 2000 rullar mikrofilm hos Emigrantinstitutet och hos Swenson Swedish Immigration Research Center i Rock Island, Illinois. Originalen lär finnas på North Park College i Chicago, och dessutom finns det kopior på större delen av samlingen hos Emigrantregistret i Karlstad. Där, och endast på dessa platser, har det varit möjligt att ta del av detta unika och synnerligen forskningspotenta material. Emigrantregistret har, förebärande att de ursprungliga mikrofilmningsavtalen med församlingarna i USA förbjuder sådant, vägrat att förbättra tillgängligheten och i synnerhet via nätet.
Nåväl, nu är det gjort. Häromdagen påbörjade ANCESTRY publiceringen av materialet och resten kommer inom kort. Det handlar om tre stora delar:
Det är alltså delar av de två förstnämnda, mindre, databaserna, som nu börjat släppas på Ancestry - med rejäla personregister, sökbara på alla upptänkliga sätt; namn, födelsetid, födelseort, make/maka, barn o.s.v. Som brukligt är hos Ancestry, uppdateras databaserna med nya poster vartefter. Likaså kommer den absolut största delen, Evangelical Lutheran Church, senare i år. Till den delen hade Bertil Grundström i Tranås framställt ett personregister med 560.000 poster över alla svenskfödda medlemmar i dessa församlingar. I den nya resursen tillkommer alla de som är födda i USA, efter emigrationen, vilket kommer att ge den som söker sina försvunna släktingar i Amerika massor av nya ledtrådar.
Förutom MEMBERSHIP ROLLS, även kallade CHURCH REGISTER, som liknar de svenska husförhörslängderna, innehåller materialet också längder över döpta, vigda och begravda, och i många fall även en sorts inflyttnings- och utflyttningslängder. Nu bör det påpekas, att medlemskapet i dessa församlingar var absolut frivilligt, och att "flyttningarna" egentligen skall ses som inträden och utträden. Men i alla fall!
Förtjust över de nya möjligheterna, kastade jag mig omedelbart in i jakten på försvunna emigranter från mina bygder. Och si, där fanns han ju, om inte Gordon Blixt, så i alla fall hans namne, Ernest:
Hustrun ser ut att vara född i KUMLA, men det skall nog vara HUMLA, en pytteliten socken mellan Trädet och Blidsberg. Och två söner har det fötts i familjen. Men ack, snart nog är de överstrukna, särskilt mannen om vilken det i anmärkningsfältet står:
Där blir man lite nyfiken ...
***
Det skall sägas att alerta Arkiv Digital också håller på med digitalisering av det svensk-amerikanska kyrkoboksmaterialet - genom omfotografering. Detta är också bra, eftersom AD's versioner tenderar att vara bättre och mer lättlästa. Dessutom har AD kunnat fotografera sådant som för 50 år sedan ansågs för färskt och man har också, i samarbete med lokala föreningar, lyckats hitta församlingar och kyrkoarkiv som Lennart Setterdahl en gång missade.
Men ändå, av med hatten för ANCESTRY, och inte minst för deras megaregister, som kommer att vara till enorm hjälp för alla oss som letar emigranter!
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar