Anders Lundin: Jag fick veta att farfars mor kom gående över Östersjön!

Anders Lundins släktsaga på pappa Eriks sida utspelar sig i Västernorrland och finska Österbotten på andra sidan Bottenhavet. 
Fem generationer bakåt på samtliga linjer är förfäderna med några få undantag hårt arbetande dagsverkare, torpare och bönder.
I släkttavlan finns dessutom en skeppare, några lanthandlare, en nämndeman och skådespelaren Sune Mangs som Anders på långt håll är släkt med. Sju generationer bakåt delar de på anfadern Jacob Ericsson Heikfolk född 1715 i Österbotten.

Anders är mest intresserad av att få veta lite mer om sin farfars mor, sjömanshustrun Anna Stina Johan-Henriksdotter Söderlund född 1853 i Närpes, Österbotten. Historien om henne var länge en obekräftad familjeskröna och nu vill han veta om den är sann.
– Det sägs att hon kom gåendes över Östersjön med två små pojkar, säger Anders. Väl i Sverige mötte hon Erik Lundin i Bjärtrå och fick sonen Gustav som blev min farfar.

I Österbotten finns skickliga släktforskare och två av de bästa, Henrik Mangs och Bo-Erik Liljedal, är på långt håll släkt med Anders. De plockar raskt fram vad som där är känt om Anna Stina och vips får Anders hela hennes släkthistoria serverad på fat tolv generationer bakåt i tiden.

 
Anna Stina var fosterdotter på gården Gnidars i Närpes när hon gifte sig med kyrkvärdens son Fredrik Andersson Söderlund som hon 1878 fick sonen Karl Fredrik Fredriksson med. Fredrik var sjöman men står i kyrkoböckerna först som Afrikafarare och sedan som avviken. Om familjen hade tänkt emigrera till Afrika är oklart om än inte otänkbart. Affärsmannen Oscar Alarik Forssman hade nämligen återvänt till Sverige efter 17 år i Sydafrika dit han nu ville återvända för att skapa jordbrukskolonin Scandinavia med en fast handelsrutt till hemlandet. För att klara det behövde han "anständiga och nyktra drängar" och det är möjligt att Fredrik svarade på hans annons. Kanske for han iväg för att etablera sig och invänta familjen.

– Det var många österbottningar som sökte sig undan den ryska värnplikten, säger Henrik Mangs. De flesta for till Amerika men somliga tog sig faktiskt till Sydafrika.

Hur som helst, Anna Stina och Karl Fredrik väntade förgäves. Fredrik kom inte tillbaka. När hon 1883 gav liv åt den "oäkte" sonen Karl Oskar Annasson var skandalen ett faktum. Att gossen fick sitt släktnamn efter sin mor visar att fadern var okänd för omgivningen.
Anna Stina dömdes för hor av kyrkan och fick betala dryga böter innan hon fick så kallad absolution eller syndernas förlåtelse. Att brottet kallades hor berodde på att hon var gift med en annan man än barnafadern. Hade båda varit ogifta hade det kallats lönskaläge och om båda varit gifta dubbelt hor. Alla utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt i hela Europa. Det är därför lätt att förstå hur skammens rodnad sänkte sig över Anna Stina och hela hennes värld. Kyrkotukten och prästens notering i kyrkoboken följde henne som ett straffregister hela livet. 

– Det är inte så konstigt att hon gick över isen, säger Henrik Mangs. Det var vanligt på den tiden att ungdomar sökte sig till sågverken i trakten av Härnösand där det fanns arbete att få. Anna Stina var dessutom i en väldigt svår situation. Hennes man hade försvunnit och hon hade fått en oäkta son. Därmed var hon inte längre attraktiv på äktenskapsmarknaden. Hon kunde knappast räkna med att bli gift med någon jordägande bonde. Då var det bättre att gå till Sverige där ingen kunde ana att hennes försvunne man inte var far till båda barnen.

Anders blir upprörd å Anna Stinas vägnar. Särskilt illa tycker han om ordet hor.
– Jag skulle också ha dragit, säger han. Skit på er, skulle jag ha sagt. Jag drar! Det tilltalar mig att hon gick över isen med två små barn. Vilken kvinna!

 
Anna Stina slog sig ner i det lilla samhället Bjärtrå nära Nora där hon uppenbarligen hade en kärleksaffär med den tolv år äldre änkemannen Erik Lundin. Hans förra hustru hade fött åtta barn varav fem levde och var vuxna. Själv hade hon dött av barnsängsfeber i samband med sista förlossningen, en åkomma som berodde på dålig hygien och skördade många offer. 

Minst två av Erik Lundins barn ur första giftet och troligen också Anna Stinas oäkte son for till Amerika. Minst en av dem ska enligt familjeskrönan ha förolyckats längs vägen.

Eriks son Per Edvard född 1871 utvandrade med fru och två små döttrar från Göteborg den 17 april 1903. De gick ombord på Wilsonlinjens ordinarie ångare Aristo och for till Hull i England där de bytte båt och for vidare till Notchill i British Columbia, Kanada. Där slog familjen rot och där dog Per Edvard 1957. Hans döttrar har säkert både barn och barnbarn som gärna skulle vilja ha kontakt med Anders.

 
Anna Stinas och Erik Lundins gemensamme son Gustav föddes 1895. De gifte sig aldrig vilket möjligen berodde på att hon redan var gift. Förste maken hade i så fall måst dödförklaras först. Anna Stina skrev sig inte ens i Sverige trots att hon bodde här. Det kan ha berott på att hon inte ville visa upp ett prästbetyg från Närpes i vilket prästen säkert skulle ha informerat prästen i Bjärtrå om hennes gamla synd.

Anna Stina och Erik tycks i alla fall ha hållit ihop men elva år gammal blev Gustav föräldralös brukade han berätta. Året var 1906. Kanske var det då Anna Stina insjuknade i kräftan som senare tog hennes liv. Erik tog i alla fall på sig faderskapet för Gustav i hennes närvaro det året och gav på så vis gossen en viss status. Han tycks dessutom ha bott hos sin pappa. Tre år senare dog Anna Stina och året därpå Erik. Gustav var femton år och alldeles ensam i livet.
– Farfar var sågverksarbetare redan då, säger Anders. Precis som sin far och farfar. Det är därifrån min pappas iver att hugga ner träd kommer. Det är helt enkelt genetiskt!

 
Anders tror sig veta att farfar Gustav togs om hand av familjen Häggström vars dotter Lisa så småningom blev hans hustru.
– De var baptister så då var det slut med dragspelsmusiken. Men på sin ålders höst, när Lisa var död, tog Gustav gärna både en whisky och en rök.

Anders farmor Lisa Häggström var av en, som Anders säger, stor köpmansläkt. Själv drev hon två lanthandlar utanför Kramfors som dessvärre gick i konkurs. 

– Det finns två teorier om det, säger Anders. Antingen var hon för snäll och lät folk handla på kredit eller så berodde det på att familjen var baptister och att arbetarna i det socialistiska Ådalen helt enkelt valde att handla någon annanstans.

Lanthandlartraditionen ska alltså ha gått i arv. Frågan är om den troende Lisa kände till vad hennes morfar lanthandlaren Erik Nordlander född 1838 ställde till med när han levde?

Erik Nordlander i Torrom, Nora, dyker upp i domböckerna sommaren 1864 när han står anklagad för att vid åtskilliga tillfällen olovligen ha utskänkt spirituösa drycker. Om det betyder att han drev lönnkrog eller helt enkelt langade sprit är svårt att veta. Han var i alla fall nygift med Maria Israelsdotter och deras andra barn var på väg. Erik nekade till anklagelserna vid Nora häradsrätt men kronofogde JM Lené var nitisk och drog ärendet vidare till Svea hovrätt. Det var klarlagt, menade han, att Erik hade haft ett förråd av brännvin på sin gård eller i sin lanthandel och att han därifrån till "särskilda personer" lämnade ut mindre partier av detsamma mot penningar, bytesvaror, pant, lån och annan gottgörelse.

Så fick det förstås inte gå till!
För utskänkning av brännvin, andra brända eller destillerade "espirituösa" drycker krävdes tillstånd då som nu. Erik dömdes därför till första resan för otillåten brännvinsutskänkning att böta 15 riksdaler riksmynt och betala 40 riksdaler i utskänkningsavgift varav två tredjedelar skulle gå till åklagaren och en tredjedel till socknens fattiga. Han skulle dessutom ersätta inhysesmannen Göran Jansson, bonden Erik Nordquist, båtsmanshustrun Brita Lisa Ungersven, bröderna Jon Jonsson och Erik Nordwall samt drängen Per Ersson i Torrom för deras kostnader som vittnen.

Handlarna i Nora tycks dessvärre ha varit ett ohederligt släkte. Flera av dem fick krypa i fängelse och Erik var inget undantag. I september 1866, ungefär samtidigt som tredje barnet föddes, såg kronofogde Lené till att Erik fick stå till svars inför Svea hovrätt igen. Den här gången för att han "i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare låtit sätta eld på sin egendom". Erik hade alltså satt eld på sin fastighet i syfte att få ut pengar på försäkringen. För det blev han, enligt fångförteckningen, dömd till ett och ett halvt års straffarbete på fästning samt att "för alltid vara medborgerligt förtroende förlustig". Erik förklarade sig nöjd med det domslutet och började avtjäna sitt straff. Hans lanthandlarkollegor från Nora satt på Långholmens fångvårdsanstalt i Stockholm vilket kanske även Erik gjorde.
– Och vi som hade vår bröllopsfest på Långholmen, säger Anders. Det gamla fängelset är numera ombyggt till museum och festvåning.

Eriks familj fick flytta hem till svärfar som just hade blivit änkling. Där i hans torparstuga blev de också kvar. Någon mer lanthandlarkarriär blev det inte för Erik. I husförhörslängden står att han fick absolution den 24/2 1868 vilket möjligen förklarar varför där också står att han "bara" förlorade äran i åtta år. Han måste i alla fall ha sluppit ut det här året. Strax föddes nämligen familjens fjärde barn.

Sedan måste något ha hänt. Hustru Maria slutar plötsligt föda barn vilket tyder på att Erik inte var hemma. Hon tycks ha klarat sig från graviditeter i hela sju år innan hon plötsligt började föda barn igen, ett varje år fram till 1881. Om Erik fortsatte sin brottsliga bana och fick göra en tredje resa är en spännande forskarnöt att knäcka. Hans son Israel dömdes förresten1897 till tre månaders straffarbete för våld mot "polisbetjent under tjensteutöfning".
- Det var värst, säger Anders och ser smått chockad ut. Man får trösta sig med att de åtminstone inte blev dömda för hor.
Monica Antonsson
Copyright: Monica Antonsson

http://catchup.rixfm.com/catchup_radio.php?id=3379&category=8&type=audio
Riks-FM Morgonzoo
Lyssna på: Anders Lundin snetänder på en skrivare 28 nov 2011
Om bland annat släktforskningen

Kikki och hennes rötter...

Kikki Danielsson, 57, har ofta berättat om sin ensamhet. Främsta orsaken till det är att hon inte längre bor i Skåne. Bollnäs är ex-makens hemtrakter och Kikki bor kvar för barnens skull. Dottern Emma har emellertid flyttat till Gävle nu och sonen Victor går på fotbollsgymnasiet i Örnsköldsvik.

– Om jag är hemma en fredagskväll så är det oftast bara jag, hunden och katten, säger hon när fotografen Kurt Pettersson och jag träffar henne på ett hotell i Stockholm. Allt för att Allas Veckotidning vill överräcka en släkttavla och ge henne lite rötter.

- Och alla de här är alltså mina, utbrister Kikki när hon för första gången får stifta bekantskap med 145 gamla anor som alla behövdes för att hon skulle bli till.  

Kikki är skånetös rakt igenom. Om det råder ingen tvekan. Enda undantaget farfars farfar (ff ff) Jöns Arvidsson vars far var soldat och hette Stursk och som 16 år gammal kom från Småland till Visseltofta i Skåne. Annars är de skåningar allihop. Jöns Arvidsson blev dräng hos rusthållaren Nils Nilsson 1795. Nils dog emellertid 45 år gammal av stenpassion (njur- eller gallsten) och lämnade hustrun Karna Kierstinsdotter (ff fm) ensam med fem små barn. Jöns gifte sig med änkan och fick rusthållet på köpet som brukligt var förr.  

Kikkis föräldrar var Elsa och Gunnar Andersson i Visseltofta. De gifte sig 1952. Hon var 18 år och han nästan 20 år äldre. Ett halvår senare kom Kikki till världen. Året därpå föddes Kjell och drygt två år senare Ros-Marie.

Kikki fick bara fyra år med sin familj innan hennes värld slogs i spillror. Hon har därför inga minnen av sina föräldrar som par. Däremot vet hon att stugan de bodde i saknade såväl el som vatten och att där kryllade av möss. Och hur mycket Elsa än eldade i vedspisen så måste barnen gå fullt påklädda inomhus.  

– Det enda jag minns är att jag grät förtvivlat varje gång pappa hoppade över diket och gick iväg med ryggsäcken på ryggen och yxan över axeln. Då visste jag att han inte skulle komma hem igen på flera veckor.   

Kikkis pappa jobbade i skogen om vintrarna och plockade sockerbetor om somrarna. När han kom hem var det fest och lilla Kikki rapporterade vad som hänt. "Loj-Nisse var här. Han sov i din säng och han hade inga bysser på sig!" Sa hon en gång.

– Jag trodde länge att alltihop var mitt fel. Hade jag inte sagt det där så hade det kanske aldrig blivit skilsmässa. Då kanske Ros-Marie och jag inte hade adopterats bort.

Mamma Elsa hade förälskat sig i en annan man och ville skiljas. Därmed satte byskvallret fart och barnavårdsnämnden kopplades in. Huset dömdes ut och döttrarna adopterades bort. Kjell fick stanna hos Elsa som gifte om sig med sin nya man och fick fem barn till.

– De lurade henne att skriva under adoptionspapperna, säger Kikki. Hon var ledsen och djupt ångerfull för det i hela sitt liv. Ros-Marie var bara åtta månader gammal. Hon togs väl direkt från dopet i bara dopklänningen. 

Kikki satt på sin pappas arm när den svarta bilen kom för att hämta henne.

– Jag skrek hysteriskt och klamrade sig fast vid pappa men de bröt mig loss och tryckte in mig i bilen. Jag sparkade vilt omkring mig, gapade och skrek och bankade med mina små nävar på bakrutan medan jag såg pappa försvinna i fjärran. Sedan är det svart. Sedan minns jag inget mer. 

Det trauma som drabbade fyraåringen bär den vuxna Kikki med sig som ett trauma med oförminskad stryka. Det går liksom inte över. Än idag ryser hon av obehag när hon oftast i maffiafilmer ser stora svarta bilar.  

Kikki adopterades av Abela och Ture Danielsson i Hylte som hade gård och skog men inga egna barn. För dem kom hon som en ljuslockig ängel. Men det fanns andra som inte var lika glada, släktingar som hade räknat med att ärva både gården och skogen.

– De tålde mig inte, säger Kikki. De kallade mig gökungen. Och ungdjäveln.

Pappa Gunnar hälsade på Kikki när hon fyllde år eller det var storhelg. Han var alltid propert klädd i kostym och slips och hade tjusarlock i pannan. Han ser ut som Lasse Lönndahl, sa Kikki till sina kamrater.  

Mamma Elsa kom också på besök men hon hade alltid bilen full av ungar.

– Jag drog mig oftast undan hos Abela i köket, säger Kikki. Jag ville träffa min mamma ensam. Jag hade ju ingenting gemensamt med de där bråkiga ungarna. När de hade åkt undrade jag alltid varför de fick vara hos min mamma men inte jag.

Kikki fick en bra uppväxt hos makarna Danielsson men känslan av utanförskap bar hon med sig ut i livet som en klump i magen.   

– När min riktiga farmor Amanda dog blev jag presenterad för några barn och skulle vara mina kusiner. Jag blev överlycklig. Tänk att jag hade egna kusiner! De jag hade hos Abela och Ture var ju bara till låns.

Kikki har egna kusiner. Men släkttavlan sträcker sig bara bakåt i tiden. Den kortaste grenen bryts av efter tre generationer för att (ff mf) helt enkelt står som "okänd" när (ff m) Nilla föds 1850 i Visseltofta. Den längsta grenen är nio generationer lång och leder till bonden Kirsten Andersson (ff mm mm ff f) och hans hustru Troen Åkesdotter (ff mm mm ff m) i Norra Åkarp som båda föddes omkring 1675. Kirsten var alltså ett mansnamn i Skåne på den tiden. 

Det finns gott om militärer i Kikkis släkt. Som till exempel dragonen Johannes Paulsson Gran (mf mf), Ola Djärf (mf mf mf) i Högseröd som var både corpral och torpare och ryttaren Jonas Råbock (ff mm ff f) i Drakeberga ryttaretorp.

Jonas och hustrun Elin Persdotter (ff mm ff m) fick minst fyra barn varav sonen Jon Jonasson Rehn (ff mm ff) gifte sig med Bengta Jeppasdotter (ff mm fm) den 24 mars 1792 och tog över ryttartorpet i Drakeberga. Rent allmänt kan man undra om de på sin bröllopsdag kände till skotten på Operamaskeraden i Stockholm åtta dagar tidigare och att kung Gustav III just då kämpade för sitt liv på Stockholms slott där han dog fem dagar senare den 29 mars.

Minst fyra av Kikkis förfäder var rusthållare vilket innebar att de mot skattebefrielse ställde en ryttare med häst med tillhörande utrustning till arméns förfogande. För övrigt är det mest torpare, hemmansägare och bönder i släkten men även en "linwäfvare" nämligen (fm mm ff) Bengt Linbom i Gumlösa.

Kikki kan glädja sig åt minst en amerikafarare nämligen Ola Håkansson som var son till (mm fm f) rusthållaren Håkan Anderssons i Pärup. Ola gifte sig med Inga Larsdotter 1880 och tog ut flyttbevis till Amerika den 17/3 1881. I april for han iväg över Atlanten med något av Wilsonlinjens ångfartyg och hamnade i svenskstaden Chicago. Det var troligen tänkt att hustrun skulle komma efter men hon dog den 7/1 1883 bara 23 år gammal. Varför är okänt. Ola kom småningom hem igen och tog över fädernegården. Han gifte om sig med Karna Persdotter från Hörby som "kom hitflyttad från Amerika 18/10 1885" står det i husförhörslängden.

Kikkis mamma Elsa är trots allt den intressantaste personen i släkttavlan. Särskilt med tanke på vad som hände i Kikkis barndom. Vem var hon och vad bar hon på i livets ryggsäck?

Elsa föddes 1933 i Hörby. Fader okänd står det i födelseboken. Arkivföreståndare Bengt Andersson på Hörby kommun lyckades emellertid hitta Elsas akt i barnavårdsnämndens arkiv. Av den framgår att hennes mamma, hemmadottern Anna, pekade ut en 20-årig dräng vid namn Tage som barnafader. Han frikändes emellertid från faderskapet efter blodprovstagning vilket i praktiken innebar att Elsa aldrig fick någon far.

– Det är ju faktiskt ett ännu värre trauma, säger Kikki förskräckt. Jag har åtminstone alltid vetat vilka mina föräldrar är.

Elsa bar genom hela livet med sig vetskapen om att drängen Tage var hennes pappa. Och då blodprov som faderskapsbestämning på den tiden var tämligen osäkra får han stå som far i Kikkis släkttavla om än "osäker".

Tage var också en så kallad oäkting. Hans mor var en fattig piga och Bengt Andersson lyckades hitta även hans akt i barnavårdsnämndens arkiv. Av den framgår att Tage var åtta år gammal när hans mamma äntligen lyckades dra barnafadern inför rätta. Det visade sig att han var en gift sexbarnsfar som inte alls hade lust att betala underhåll till Tage. Kanske hade hon tjänat piga i hans hus och blivit utnyttjad som flickorna ofta blev på den tiden.

Kikkis mormor Anna gifte sig så småningom med en man som inte tålde dottern Elsa. Han misshandlade dem båda och förgrep sig på Elsa som rymde och sedan fick växa upp på barnhem. Så tidigt som möjligt fick hon själv tjäna sitt uppehälle som piga och om hon nödvändigtvis måste besöka sin mor någon gång så fick hon göra det i smyg. Det är lätt att förstå varför hon sökte tryggheten hos en 20 år äldre man men inte klarade av rollen som trebarnsmor i den katastrofalt miserabla stugan.

– Tänk vad hon gick igenom, säger Kikki. Av åtta barn förlorade hon fyra. Två adopterades bort. Sedan begick en av mina halvbröder självmord. Han sköt sig 17 år gammal utan att lämna någon förklaring efter sig. Och den 28 mars 2008 blev en annan halvbror misshandlad till döds på öppen gata. På dagen ett år senare dog mamma efter en tids sjukdom. Och så sitter man här och tycker att man har ont i knäet av sin reumatism. Mamma hade både reumatism och astma precis som jag.

Kikki vet att hennes mamma ville be om ursäkt för att hon adopterade bort sina flickor. 

– Men när vi sågs hade jag alltid så bråttom, säger Kikki. Vi fick aldrig tillfälle att sitta ned och prata för oss själva. Och nu är det för sent. Nu är hon borta.

Kikki sjöng på sin mammas begravning. Kyrkan var full av människor hon tidigare aldrig hade sett och som grät vid Elsas kista.

– Tänk att hon var så populär, säger Kikki som trots allt aldrig har känt sig bitter mot föräldrarna. De gjorde så gott de kunde. Och både hon och Ros-Marie fick bra liv.

Så vad betyder det då att Kikki nu fått en helt egen släkt att lära känna och intressera sig för om än i efterhand. 

– Det betyder att jag har fått en egen identitet. Äntligen kan jag kanske skriva boken om mitt liv. Jag är inte längre ensam. Även jag har en familj.

Monica Antonsson

Copywrite: Monica Antonsson.