De osynligas historia- om svenska pigor
Den som undersöker sin släkts historia träffar med allra största sannorlikhet på en eller flera pigor i anorna. Pigyrket var under en stor del av vår historia det dominerande kvinnoyrket.
På landsbygden var det självklart att unga flickor började tjäna som pigor så snart de hade åldern inne. Och enligt de folkräkningar som gjorts i modern tid fanns det strax efter förra sekelskiftet 140 000 pigor i Sverige. Därefter minskade de i snabb takt.
I samband med industialiseringen var det många av landsbygdens pigor som istället sökte jobb i de växande storstäderna. En av dem var mormor till Håkan som bor i Östergötland.
Hej Hörde ni ska prata om pigor.
Min mormor var piga hos en greve i Stockholm. Han var omgift med en balettdansös. Hon kunde inte stryka skjortor mm så när greven sändes på diplomatuppdrag 1916 till USA fick pigan följa med.
1917 dödade greven sin fru och sig själv. Mormor ärvde en del fina möbler. Polisen som kom och inte tidigare träffat pigan friade och blev min morfar. 1920 föddes min mor.
Är man intresserad att se hur många pigor som fanns på en viss ort, dvs hur yrkesfördelningen såg ut, kan man under två veckor (fram till och med 10 mars) gratis söka i SVAR:s folkräkning för år 1900.
SVAR, Svensk Arkivinformation, har gjort en specialsida för Släktbands lyssnare via denna länk: Folkräkning 1900 (Klicka på texten folkräkning!). Statistik knappen ligger under Sök och Rensa i Folk söken.
Pigorna i historien
Lotta Vikström är historiker vid Umeå Universitet och har ägnat en del av sin forskning åt pigornas villkor. Hon berättar att 1800- talets kvinnor inte hade mycket mer att välja på än att tjäna som pigor.
-När de hade konfirmerat sig betraktades de i stort sett som vuxna, och det tillhörde en kvinnas utbildning att lära sig hur ett hushåll skulle skötas. Till en början i hemmet och sedan i andras hushåll.
Pigyrket bromsade på sätt och vis upp familjebildningen, berättar Lotta Visktröm. Ofta hade de inte råd att gifta sig före 27- 28 års ålder.
En piga tjänade inte mycket i kontanter eftersom det mesta betalades i natura. I genomsnitt tjänade en piga på landsbygden hälften eller två tredjedelar av vad en dräng tjänade.
-Man ansåg inte att kvinnor behövde pengar i lika stor utsträckning som männen. I städerna tjänade pigorna mer vilket var en av anledningarna till att pigorna flyttade till städerna.
Lotta Vikström har i sin forskning om pigorna tittat i kyrkoböcker, dels som inflyttande kvinnor till städerna, sen som fattigvårdsfall och ibland i brottsregistren. En mycket användbar källa har varit tidningarnas arkiv.
-I tidningarna annonserar pigorna efter jobb och där beskrev de ibland också vad de var duktiga på.
Ibland önskar pigorna komma till hem där det bara fanns en ensamsåtende man. Det gjorde de för att slippa en husmor som bevakade ens sysslor, berättar Lotta Vikström. Men det finns också tankar om att de sökte en äktenskapspartner, och på så sätt såg en chans att gifta upp sig.
Tjänstefolket löd under legostadgan, en gammal instution som reglerade förhållandet mellan husbonden och tjänstefolket, från 1600- talet fram till 1926.
-Den var skriven på arbetsgivarens villkor. Han förfogade över tjänstefolkets tid. Den så kallade piglördagen då pigan skulle vara ledig fick hon förhandla till sig med husbonden, och under en vecka på hösten kring Mikaelsmäss i slutet av september hade tjänstefolket en vecka på sig att leta efter en ny och kanske bättre tjänsteplats.
Under slutet av 1800- talet och början av 1900- talet emigrerade många pigor till Amerika. Under det första decenniet 1900 tillsattes en emigrationsutredning där Kerstin Hesselgren intervjuade emigrerande pigor i Liverpool för att se vilka motiv de hade med emigrationen. Där framskymtar mångas missnöje över den pigsituation som rådde i Sverige.
Så här skriver Christina Lovisa Carlsson hem till sin kusin i Kisa.
Jag har 2 doller i veckan. Och man behöver ej att arbeta för en klädning ett halft år i Amerika som man får i Sverige.
Jag får även låta dig veta vad mitt göre är; först så fort man kommer opp så har jag att göra eld och sätta på kaffepannan och duka bordet. Vi har aldrig annat än vetebröd och vi behöver aldrig äta det utan smör. Och kryddor det nyttjas nästan hvart mål. Peperbröd det kallas cockies på engelska.
Men det är ej som man tror i Sveriget, att de ej behöver arbeta. De får arbeta styft här, men vi behöver ej gå ute och träla som i Sverige. Det styvaste är att tvätta kläder ty de skall gnoss på ett bräde liknat ett hvalkebräde i Sveriget.
Som så många andra svenska pigor i Amerika gjorde Christina Lovisa Carlsson en klassresa och en populär markör för att visa att man kommit upp sig i Amerika var att skicka hem fotografier på sig själv iförd hatt, något som inte var tillåtet för pigor hemma i Sverige. Här fick de ha scarlett.
Tjänstefolk på herrgårdarna
De svenska herrgårdarna utgjorde en speciell miljö där pigan var en viktig, om än långt ifrån central person. Peter Ullgren är historiker i Lund och han har intresserat sig speciellt för tjänstefolket på just herrgårdar.
-Beteckningen piga gav man till de kvinnor som arbetade längst ner i herrgårdshierarkin, säger han. Ofta var de väldigt unga när de städslades för arbete på herrgården. Den som ansågs som duktig kunde avancera och bli livtjänerska. Då arbetade man direkt och nära godsfrun.-Men det var ju bokstavligt talat ett skitgöra ibland, säger Peter Ullgren, och tänker på den del av tjänsten som handlade om att tömma pottor.
Den piga som avancerade som högst på en herrgård hon kunde bli husmamsell och bli chef för herrgårdshushållet direkt under husfrun. Det är i den kategorin man finner trotjänarinnorna som kunde bli kvar kanske både 30 och 40 år på samma plats. En husmamsell fick ett eget rum, och hon åt oftast för sig själv, allt för att markera hennes betydelse.
Peter Ullgren delar in herrgårdarnas tjänstefolk i tre kategorier: de som arbetade i det stora huset, de som fanns i stall, ladugårdar och andra uthus, och så torpare som låg under herrgården. Ju närmare gården man kom desto finare. Och för den torparflicka som blivit anställd som herrgårdspiga kunde det sociala hoppet bli tydligt på söndagarna i kyrkan.
-Herrskapet satt ju längst fram i kyrkan, och torparna längst bak. Men tänk dig en torparflicka som städslats som piga på herrgården. I kyrkan fick hon nu sitta ett par bänkar bakom herrskapet medan hennes föräldrar satt kvar längst bak, säger Peter Ullgren.
-Vi kan ju tycka att det har ett löjets skimmer över sig men för den tiden människor måste det varit ganska slående.
Pigornas arbete var hårt. Man arbetade i princip ständigt och lönen i reda pengar var mycket låg.
-Den mesta lönen gick ut i natura i form av kläder, husrum och mat – och så då möjligheten att avancera i graderna.
I modern litteratur finns massor av berättelser om pigor som förutom arbetet på dagen också förväntas finnas till hands för husbondens sexuella behov på nätterna. Det är givetvis svårt att avgöra hur vanligt detta faktiskt var, men ett och annat belägg har Peter Ullgren funnit. På Vittskövle gård föder i slutet av 1600-talet en tjänstepiga ett barn, och prästen pressar henne på vem som är fadern. Till slut säger hon att det är Herr Holger, herren till hennes förra tjänsteplats som är fadern.
-Man gör en sannolikhetsbedömning av hennes berättelse och bedömer den till sist som sann, berättar Ullgren. Fast fadern erkände aldrig barnet.
Beroendet mellan tjänstefolket och herrskapet på herrgårdarna var ömsesidigt menar Peter Ullgren. Bra tjänstefolk var eftertraktat och vissa kategorier, framför allt kockar och kokerskor, formligen skrek man efter.
Hierarkin på en herrgård var absolut och benhård. Varje person gjorde sina sysslor och visste sin plats. Idealet var en person som var flitig, snygg och artig – och därtill i stort sett osynlig:
-Det finns ju på många herrgårdar dörrar i tapeterna, innanför dem fanns det utrymmen där serveringspersonalen kunde ta sig via dolda trappor och gångar mellan matsalen och köket, säger Ullgren.
-Så visst, att fungera i det tysta och verka i det dolda, det var nog vad den perfekta tjänsteanden gjorde, säger han.
Peter Ullgren menar att det inte var så enkelt att herrskapet satt på all makt. Den grupp med tjänstefolk som ville kunde sätta sig upp mot överheten.
-Tjänstefolket hade makt att sätta emot om de tyckte att det var dåliga arbetsvillkor. De kunde strunta i att göra sådant de blivit beordrade – att laga mat, eller att göra såsen god eller elda i kakelugnarna.
-Det här visste herrskapsfolket också, så det var ett givande och ett tagande mellan herrskap och tjänstefolk.
När jordbrukssamhället blir förvandlat till industrisamhälle förändras också villkoren på herrgårdarna. Det visar sig först i att det är svårt att få tag i tjänstefolk en trend som skulle bli allt starkare allteftersom tiden gick. Till en början öste man det genom att låta dem som var kvar i hushållet göra flera olika saker – kusken fick byta kostym och blev också betjänt vid bordet, och kökspigan fick också hjälpa till i serveringen. Då blev också andra kvalitéer viktiga hos tjänstefolket Peter Ullgren tar ett exempel från Krapperup i Höganästrakten.
-När personalstyrkan började minska så annonserade man i tidningar efter nya, och då betonades utseendet väldigt starkt. De som tjänade skulle vara snygga helt enkelt – de få tjänare man hade kvar skulle i alla fall vara snygga att se på. Det är nog ett sätt att skapa lite glans åt en fallande kultur, tror Peter Ullgren.
-Vi vet så lite om tjänstefolket i det gamla samhället, säger han. Det finns väldigt få berättande källor där vi får förstahandskunskap om deras liv. Därför är det intressant att kunna lyfta upp de osynligas historia, slutar Peter Ullgren.
Pigornas slit
Att sköta ett hushåll under förindustriell tid var ingen enkel sak. För att klara försörjningen krävdes att såväl husfru som tjänstefolk var fullt sysselsatta dygnets alla ljusa timmar, ja mer än så. Korna skulle mjölkas och all mat beredas från grunden. Brödet skulle bakas, smöret kärnas, sillen rensas, djur slaktas och styckas. Ull skulle spinnas, tyg vävas, kläder sys och lagas, vattnet hämtas, disken diskas, tvätten bykas, ljusen stöpas… Kroppsarbetet var under många hundra år grunden till människors överlevnad och samhällets fortbestånd.
Sveriges historia bygger i mångt och mycket på tjänstefolkssystemet, skriver historikern Börje Harnesk i avhandlingen Legofolk. Pigors och drängars arbete är en del av det svenska kulturarvet, fastän långt mindre känt – och värderat – än aristokraters och kungars bedrifter. Legohjonens arbete har ofta tagits för självklart, som vore det en outsinlig mänsklig naturtillgång.
För hundra år sedan tog journalisten Ester Blenda Nordström plats som piga på gården Taninge i Sörmland. Hennes avsikt med ”wallraffandet” var att sprida kunskap om landsbygdens osynliga arbeterskor. Erfarenheten resulterade i reportageboken En piga bland pigor, som kom ut 1914. Den utgör än i dag fascinerande läsning som visar vilken enorm förändring samhället genomgått sedan dess och hur slitsamt livet var för lantbrukens tjänstefolk.
Nordström arbetade sexton timmar om dygnet, och hade endast ledigt ett par timmar på söndagen. Gården hade tjugo kor som skulle mjölkas tre gånger om dagen. Dessutom skulle kalvar, grisar och höns utfodras, och mat lagas åt hela hushållet. Detta bestod av husbonden och hans fru, deras fem barn, två pigor, fyra drängar och fyra inackorderade skogsarbetare. Utöver detta skulle pigorna väva, byka, baka och slakta.
Det är en ojämlik värld som Nordström målar upp, inte minst mellan könen. Pigorna har kaffepannan på spisen innan drängarna stiger upp, och medan manfolket sover middag ska de diska och förbereda kvällsmål. Efter maten är männen lediga medan kvinnorna återigen röjer upp och ibland sätter deg för nästa dags brödbak. Husbonden själv är den som tillbringar mest tid på sofflocket.
Under sin tid på Taninge delar Ester Blenda en smal utdragssoffa med pigan Anna. Trots trängseln, lössen och de lindrigt rena sängbolstren sover hon gott, utmattad av det hårda kroppsarbetet. I boken skriver hon hur ”Alla naggande tankar, all sinnets oro flöt bort i den stora tröttheten som lugnar och lyckliggör”. Hon redogör också noggrant för svullna fingrar, värkande fötter, vattenblåsor och sår. Men skildrar dessutom en arbetsglädje och -gemenskap som inte är självklar bland hennes vanliga umgänge i staden.
Vid sekelskiftet 1900 fanns ungefär 140 000 pigor i Sverige. Därefter minskade antalet i snabb takt. Industrialiseringen gjorde att kvinnor blev alltmer efterfrågade i fabrikerna, där ägarna sökte billig arbetskraft. Lantbrukets mekanisering krävde mindre folk på heltid samtidigt som stadslivet lockade med större frihet för de unga. Att vara piga i stan, eller jungfru som det kallades, innebar ofta högre lön och mera ledighet.
När Ester Blenda Nordström skrev sin reportagebok hade pigans varit det dominerande yrket bland kvinnor i århundraden. För de allra flesta fanns inget annat alternativ efter konfirmationen. De lämnade hemmet och tog arbete hos någon lantbrukarfamilj i grannskapet där de stannade åtminstone ett år, till friveckan under hösten, då de ofta flyttade vidare till ett nytt hushåll. De förblev pigor tills de gifte sig och förhoppningsvis fick möjlighet att sätta eget bo. Kring sekelskiftet 1900 tjänade en piga 100–150 kronor per år, förutom mat och husrum. (Ett kilo saltat fläsk kostade vid denna tid en krona, och ett kilo sill 30 öre.) Det var ungefär hälften, eller kanske två tredjedelar, av vad drängarna fick.
Arbetet som piga och dräng har ofta setts som ett genomgångsyrke, ett sätt för allmogens unga att spara pengar och förbereda sig för det egna hushållet. Som pigor lärde sig kvinnor att laga mat och sköta ett hem och kunde samtidigt söka efter en partner. Enligt detta synsätt var tjänstefolket ingen bondesamhällets underklass utan utgjorde en integrerad och jämlik del av gårdarnas hushåll.
Denna sanning tycks dock något förenklad. Från 1800-talet och framåt växte landsbygdens befolkning kraftigt och jorden räckte inte till för alla. Det blev allt svårare för pigor och drängar att sätta eget bo och bli hemmansägare. Antalet ogifta i Sverige ökade markant under 1800-talet och många pigor kom att förbli tjänstehjon livet ut.
De obesuttna och fattiga blev alltså fler. Samtidigt med proletariseringen fick den framträngande borgerlighetskulturen genomslag hos de självägande bönderna, som började distansera sig från de jordlösa. Familjen, snarare än hushållet, hamnade i fokus. Pigor och drängar, som tidigare inte sällan delat rum med bonden och hans fru, gavs nu en tydligare underställd position.
Pigornas arbete reglerades i lag långt in på 1900-talet. Den första allmänna tjänstehjonsstadgan kom 1664, men det var först på 1700-talet som skruvarna drogs åt ordentligt. 1723 infördes ett speciellt taxesystem som förbjöd pigor och drängar att begära eller ta emot högre lön än ett visst belopp. Avtal om anställning fick göras endast under en kort period varje år, mellan Larsmäss och Mickelsmäss (10 augusti till 30 september). Säga upp sig kunde man göra under två veckor i början av augusti. Uppsägning under andra tider betydde att man gick miste om innestående lön.
Under 1700-talet infördes också allmänt tjänstetvång, en åtgärd riktad mot ”landstrykare, lösdrivare, lättingar” och annat folk utan helårsanställning. De som inte hade egen gård eller torp skulle enligt lagen om tjänstetvång tvingas till pig- eller drängtjänst, annars riskerade de att sättas på fästning. Det fanns nämligen män och kvinnor som värderade friheten högre än en fast lön och därmed försökte hanka sig fram på tillfälliga påhugg. Det var dessa oroselement man ville sätta åt och tvinga in i systemet.
Så här löd en paragraf i tjänstehjonsstadgan: ”Tjänstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, lydigt, nyktert och sedligt, samt icke undandraga sig det arbete och sysslor som husbonden skäligen förutsätter. Är tjänstehjonet försumligt, gensträvigt eller oordentligt och låter sig ej rättas eller visar sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten må det därifrån skiljas…” Denna stadga gällde fram till 1926.
På gården Taninge tycks förhållandet mellan husbönder och tjänstefolk ha varit gott. Matmor arbetade då och då ihop med pigorna, men använde sin mesta tid åt att ta hand om de fem barnen (det äldsta var sju år). Pigorna delade säng i en liten kammare som på dagen användes som matrum. Intill låg själva stugan där familjen sov tillsammans med två hundar och fyra katter. I drängkammaren, liksom i rummet som beboddes av skogsarbetarna, sov karlarna två och två i utdragssoffor.
Arbetsdagen började halv fem och slutade ofta inte förrän vid niotiden på kvällen. Då gick man direkt och lade sig, förutom på lördagarna när det var dans. Kaffet tycks ha varit den välsignelse som fick pigorna att orka genom de långa dagarna. Ester Blenda Nordström beskriver med vällust eftermiddagskaffet, hur man som tjänstehjon lärde sig älska kaffe, och ur djupet av sin själ ”förstå dess betydelse och den oomkullrunkeliga ställning av suveränitet över alla andra drycker det intar bland den kroppsarbetande befolkningen”. Efter kaffepausen var det dags för kvällsmjölkningen, som tog två timmar.
Far i huset, Berg kallad, verkar ha varit en jovialisk figur som ibland for till staden ”i affärer”, men annars tillbringade sin mesta tid på sofflocket eller drickande kaffekask. Som husbonde hade han, sedan 1858, inte längre rätt att aga sina vuxna tjänstehjon. Rättigheten avskaffades efter en het debatt i riksdagen där olika konservativa och
liberala idéer stred mot varandra. De som var för aga menade att husbondens relation till tjänstehjonet var som förälderns gentemot barnets. Liksom en far hade rätt att aga sin avkomma (och sin hustru) måste han också ha rätt att slå tjänstefolket i korrigerande syfte. En växande liberal grupp ansåg däremot att tjänstefolket inte var att betrakta som familjemedlemmar i behov av uppfostring utan endast befann sig i hushållet för att sälja sitt arbete.
De patriarkala idéerna hade sin grund i Luthers hustavla, där samhället delades upp i tre stånd: det andliga, det politiska och hushållets. Det sistnämnda ståndets överhuvud var husfadern, som hade rätt att straffa övriga medlemmar, men också skyldighet att ge dem andlig vägledning och visst materiellt stöd. Det fanns alltså ett element av godhet, eller åtminstone välvilja, i relationen. Denna kombination av auktoritär myndighet och omsorg blev ett sätt att rättfärdiga tjänstefolkssystemet när det, längre fram under 1800-talet, ifrågasattes av liberala debattörer. Poängterandet av välviljan och föräldrarollen förvandlade, som Börje Harnesk skriver, maktrelationer till moraliska relationer.
Ofta stannade pigorna bara ett år på varje gård. Det var deras sätt att protestera mot dåliga husbönder och slitsamt arbete. Det ständiga flyttandet var pressande för bönderna som alltid var på jakt efter nytt tjänstefolk. Vid den tid när Ester Blenda Nordström tog plats fick hon mer än femtio svar på sin tidningsannons. Allt fler unga människor sökte sig till staden, bort från landsbygdens oreglerade arbetstider och beroende av arbetsgivaren.
Historikern Lotta Vikström vid Umeå universitet har studerat inflyttningen till Sundsvall under slutet av 1800-talet då sågverksindustrin blomstrade. Hennes forskning visar att många pigor som gav sig av till staden tog arbete som tjänsteflickor även där. Men flyttningen hade inte bara med arbetet att göra utan visade också på en självständighetslängtan.
– Pigorna kunde ta med sig sina hushållskunskaper till staden och där utföra samma sysslor som de gjort hos bönderna. Men med ett större mått av frihet. För drängarna var det inte lika enkelt, de behövde helt nya färdigheter för att få arbete i den nya miljön. Å andra sidan var männens arbetsmarknad mer varierad.
I Sundsvall tog en del pigor tjänst hos säsongsarbetarna på sågverken. Dessa var ensamstående och behövde kvinnor som lagade deras mat och tvättade deras kläder. Ibland slog sig flera pigor ihop och bildade egna hushåll, till exempel tillsammans med änkor, eftersom det inte var tillåtet att bo under samma tak som en man om man inte var gift. Men samboförhållanden förekom trots allt, påpekar Lotta Vikström, något som stadens många oäkta barn vittnar om.
– Vart fjärde barn som föddes i Sundsvall under 1870-talet betecknades som oäkta i kyrkböckerna. Men det behövde inte få så svåra följdverkningar som vi i eftervärlden ofta föreställer oss. Ett eller två oäkta barn innebar inget moraliskt ”handikapp”, men efter det tredje verkar det hända något. Då stigmatiserades kvinnan och giftermålsutsikterna försämrades.
I slutet av 1800-talet emigrerade alltfler pigor till Amerika. ”Swedish maids” var populära på andra sidan Atlanten, där de var kända för att kunna jobba hårt och vara plikttrogna.
– I Amerika fick de större socioekonomiskt svängrum, säger Lotta Vikström. Där fanns ingen tjänstehjonsstadga och inga oskrivna regler om hur du skulle klä dig eller uppföra dig som piga. Där kunde pigorna klä upp sig och bära hatt, precis som vilken finare fru som helst.
I Sverige försvann alltså tjänstehjonsstadgan 1926. Tjugo år senare ersattes den med en hembiträdeslag, som reglerade tjänsteflickornas anställningar noggrannare och med större fokus på den anställdes rättigheter. Här finns bland annat skrivelser om arbetstider och ledighet, något som tidigare hade lyst med sin frånvaro. Denna lag finns kvar än i dag.
Anna Larsdotter
Sveriges historia bygger i mångt och mycket på tjänstefolkssystemet, skriver historikern Börje Harnesk i avhandlingen Legofolk. Pigors och drängars arbete är en del av det svenska kulturarvet, fastän långt mindre känt – och värderat – än aristokraters och kungars bedrifter. Legohjonens arbete har ofta tagits för självklart, som vore det en outsinlig mänsklig naturtillgång.
För hundra år sedan tog journalisten Ester Blenda Nordström plats som piga på gården Taninge i Sörmland. Hennes avsikt med ”wallraffandet” var att sprida kunskap om landsbygdens osynliga arbeterskor. Erfarenheten resulterade i reportageboken En piga bland pigor, som kom ut 1914. Den utgör än i dag fascinerande läsning som visar vilken enorm förändring samhället genomgått sedan dess och hur slitsamt livet var för lantbrukens tjänstefolk.
Nordström arbetade sexton timmar om dygnet, och hade endast ledigt ett par timmar på söndagen. Gården hade tjugo kor som skulle mjölkas tre gånger om dagen. Dessutom skulle kalvar, grisar och höns utfodras, och mat lagas åt hela hushållet. Detta bestod av husbonden och hans fru, deras fem barn, två pigor, fyra drängar och fyra inackorderade skogsarbetare. Utöver detta skulle pigorna väva, byka, baka och slakta.
Det är en ojämlik värld som Nordström målar upp, inte minst mellan könen. Pigorna har kaffepannan på spisen innan drängarna stiger upp, och medan manfolket sover middag ska de diska och förbereda kvällsmål. Efter maten är männen lediga medan kvinnorna återigen röjer upp och ibland sätter deg för nästa dags brödbak. Husbonden själv är den som tillbringar mest tid på sofflocket.
Under sin tid på Taninge delar Ester Blenda en smal utdragssoffa med pigan Anna. Trots trängseln, lössen och de lindrigt rena sängbolstren sover hon gott, utmattad av det hårda kroppsarbetet. I boken skriver hon hur ”Alla naggande tankar, all sinnets oro flöt bort i den stora tröttheten som lugnar och lyckliggör”. Hon redogör också noggrant för svullna fingrar, värkande fötter, vattenblåsor och sår. Men skildrar dessutom en arbetsglädje och -gemenskap som inte är självklar bland hennes vanliga umgänge i staden.
Vid sekelskiftet 1900 fanns ungefär 140 000 pigor i Sverige. Därefter minskade antalet i snabb takt. Industrialiseringen gjorde att kvinnor blev alltmer efterfrågade i fabrikerna, där ägarna sökte billig arbetskraft. Lantbrukets mekanisering krävde mindre folk på heltid samtidigt som stadslivet lockade med större frihet för de unga. Att vara piga i stan, eller jungfru som det kallades, innebar ofta högre lön och mera ledighet.
När Ester Blenda Nordström skrev sin reportagebok hade pigans varit det dominerande yrket bland kvinnor i århundraden. För de allra flesta fanns inget annat alternativ efter konfirmationen. De lämnade hemmet och tog arbete hos någon lantbrukarfamilj i grannskapet där de stannade åtminstone ett år, till friveckan under hösten, då de ofta flyttade vidare till ett nytt hushåll. De förblev pigor tills de gifte sig och förhoppningsvis fick möjlighet att sätta eget bo. Kring sekelskiftet 1900 tjänade en piga 100–150 kronor per år, förutom mat och husrum. (Ett kilo saltat fläsk kostade vid denna tid en krona, och ett kilo sill 30 öre.) Det var ungefär hälften, eller kanske två tredjedelar, av vad drängarna fick.
Arbetet som piga och dräng har ofta setts som ett genomgångsyrke, ett sätt för allmogens unga att spara pengar och förbereda sig för det egna hushållet. Som pigor lärde sig kvinnor att laga mat och sköta ett hem och kunde samtidigt söka efter en partner. Enligt detta synsätt var tjänstefolket ingen bondesamhällets underklass utan utgjorde en integrerad och jämlik del av gårdarnas hushåll.
Denna sanning tycks dock något förenklad. Från 1800-talet och framåt växte landsbygdens befolkning kraftigt och jorden räckte inte till för alla. Det blev allt svårare för pigor och drängar att sätta eget bo och bli hemmansägare. Antalet ogifta i Sverige ökade markant under 1800-talet och många pigor kom att förbli tjänstehjon livet ut.
De obesuttna och fattiga blev alltså fler. Samtidigt med proletariseringen fick den framträngande borgerlighetskulturen genomslag hos de självägande bönderna, som började distansera sig från de jordlösa. Familjen, snarare än hushållet, hamnade i fokus. Pigor och drängar, som tidigare inte sällan delat rum med bonden och hans fru, gavs nu en tydligare underställd position.
Pigornas arbete reglerades i lag långt in på 1900-talet. Den första allmänna tjänstehjonsstadgan kom 1664, men det var först på 1700-talet som skruvarna drogs åt ordentligt. 1723 infördes ett speciellt taxesystem som förbjöd pigor och drängar att begära eller ta emot högre lön än ett visst belopp. Avtal om anställning fick göras endast under en kort period varje år, mellan Larsmäss och Mickelsmäss (10 augusti till 30 september). Säga upp sig kunde man göra under två veckor i början av augusti. Uppsägning under andra tider betydde att man gick miste om innestående lön.
Under 1700-talet infördes också allmänt tjänstetvång, en åtgärd riktad mot ”landstrykare, lösdrivare, lättingar” och annat folk utan helårsanställning. De som inte hade egen gård eller torp skulle enligt lagen om tjänstetvång tvingas till pig- eller drängtjänst, annars riskerade de att sättas på fästning. Det fanns nämligen män och kvinnor som värderade friheten högre än en fast lön och därmed försökte hanka sig fram på tillfälliga påhugg. Det var dessa oroselement man ville sätta åt och tvinga in i systemet.
Så här löd en paragraf i tjänstehjonsstadgan: ”Tjänstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, lydigt, nyktert och sedligt, samt icke undandraga sig det arbete och sysslor som husbonden skäligen förutsätter. Är tjänstehjonet försumligt, gensträvigt eller oordentligt och låter sig ej rättas eller visar sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten må det därifrån skiljas…” Denna stadga gällde fram till 1926.
På gården Taninge tycks förhållandet mellan husbönder och tjänstefolk ha varit gott. Matmor arbetade då och då ihop med pigorna, men använde sin mesta tid åt att ta hand om de fem barnen (det äldsta var sju år). Pigorna delade säng i en liten kammare som på dagen användes som matrum. Intill låg själva stugan där familjen sov tillsammans med två hundar och fyra katter. I drängkammaren, liksom i rummet som beboddes av skogsarbetarna, sov karlarna två och två i utdragssoffor.
Arbetsdagen började halv fem och slutade ofta inte förrän vid niotiden på kvällen. Då gick man direkt och lade sig, förutom på lördagarna när det var dans. Kaffet tycks ha varit den välsignelse som fick pigorna att orka genom de långa dagarna. Ester Blenda Nordström beskriver med vällust eftermiddagskaffet, hur man som tjänstehjon lärde sig älska kaffe, och ur djupet av sin själ ”förstå dess betydelse och den oomkullrunkeliga ställning av suveränitet över alla andra drycker det intar bland den kroppsarbetande befolkningen”. Efter kaffepausen var det dags för kvällsmjölkningen, som tog två timmar.
Far i huset, Berg kallad, verkar ha varit en jovialisk figur som ibland for till staden ”i affärer”, men annars tillbringade sin mesta tid på sofflocket eller drickande kaffekask. Som husbonde hade han, sedan 1858, inte längre rätt att aga sina vuxna tjänstehjon. Rättigheten avskaffades efter en het debatt i riksdagen där olika konservativa och
liberala idéer stred mot varandra. De som var för aga menade att husbondens relation till tjänstehjonet var som förälderns gentemot barnets. Liksom en far hade rätt att aga sin avkomma (och sin hustru) måste han också ha rätt att slå tjänstefolket i korrigerande syfte. En växande liberal grupp ansåg däremot att tjänstefolket inte var att betrakta som familjemedlemmar i behov av uppfostring utan endast befann sig i hushållet för att sälja sitt arbete.
De patriarkala idéerna hade sin grund i Luthers hustavla, där samhället delades upp i tre stånd: det andliga, det politiska och hushållets. Det sistnämnda ståndets överhuvud var husfadern, som hade rätt att straffa övriga medlemmar, men också skyldighet att ge dem andlig vägledning och visst materiellt stöd. Det fanns alltså ett element av godhet, eller åtminstone välvilja, i relationen. Denna kombination av auktoritär myndighet och omsorg blev ett sätt att rättfärdiga tjänstefolkssystemet när det, längre fram under 1800-talet, ifrågasattes av liberala debattörer. Poängterandet av välviljan och föräldrarollen förvandlade, som Börje Harnesk skriver, maktrelationer till moraliska relationer.
Ofta stannade pigorna bara ett år på varje gård. Det var deras sätt att protestera mot dåliga husbönder och slitsamt arbete. Det ständiga flyttandet var pressande för bönderna som alltid var på jakt efter nytt tjänstefolk. Vid den tid när Ester Blenda Nordström tog plats fick hon mer än femtio svar på sin tidningsannons. Allt fler unga människor sökte sig till staden, bort från landsbygdens oreglerade arbetstider och beroende av arbetsgivaren.
Historikern Lotta Vikström vid Umeå universitet har studerat inflyttningen till Sundsvall under slutet av 1800-talet då sågverksindustrin blomstrade. Hennes forskning visar att många pigor som gav sig av till staden tog arbete som tjänsteflickor även där. Men flyttningen hade inte bara med arbetet att göra utan visade också på en självständighetslängtan.
– Pigorna kunde ta med sig sina hushållskunskaper till staden och där utföra samma sysslor som de gjort hos bönderna. Men med ett större mått av frihet. För drängarna var det inte lika enkelt, de behövde helt nya färdigheter för att få arbete i den nya miljön. Å andra sidan var männens arbetsmarknad mer varierad.
I Sundsvall tog en del pigor tjänst hos säsongsarbetarna på sågverken. Dessa var ensamstående och behövde kvinnor som lagade deras mat och tvättade deras kläder. Ibland slog sig flera pigor ihop och bildade egna hushåll, till exempel tillsammans med änkor, eftersom det inte var tillåtet att bo under samma tak som en man om man inte var gift. Men samboförhållanden förekom trots allt, påpekar Lotta Vikström, något som stadens många oäkta barn vittnar om.
– Vart fjärde barn som föddes i Sundsvall under 1870-talet betecknades som oäkta i kyrkböckerna. Men det behövde inte få så svåra följdverkningar som vi i eftervärlden ofta föreställer oss. Ett eller två oäkta barn innebar inget moraliskt ”handikapp”, men efter det tredje verkar det hända något. Då stigmatiserades kvinnan och giftermålsutsikterna försämrades.
I slutet av 1800-talet emigrerade alltfler pigor till Amerika. ”Swedish maids” var populära på andra sidan Atlanten, där de var kända för att kunna jobba hårt och vara plikttrogna.
– I Amerika fick de större socioekonomiskt svängrum, säger Lotta Vikström. Där fanns ingen tjänstehjonsstadga och inga oskrivna regler om hur du skulle klä dig eller uppföra dig som piga. Där kunde pigorna klä upp sig och bära hatt, precis som vilken finare fru som helst.
I Sverige försvann alltså tjänstehjonsstadgan 1926. Tjugo år senare ersattes den med en hembiträdeslag, som reglerade tjänsteflickornas anställningar noggrannare och med större fokus på den anställdes rättigheter. Här finns bland annat skrivelser om arbetstider och ledighet, något som tidigare hade lyst med sin frånvaro. Denna lag finns kvar än i dag.
Anna Larsdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar