Behovet av att styrka sin identitet är lika gammal som misstänksamheten mot främmande. Redan i början av 1400-talet stadgades att de som flyttade inom landet skulle ha en attest av prästen som visade om vederbörande var gift eller ogift; detta skulle väl hindra tvegifte. Troligen blev det inte så mycket med attesterna förrän kyrkobokföringen infördes med kyrkolagen 1686. Sedan fungerade flyttningsbetygen under 1700- och 1800-talen som ett slags legitimitetshandling. De lämnades in till prästen i inflyttningsförsamlingen och man kunde få ut dem igen, med ny påskrift, vid nästa flyttning. Äldre eller mindre arbetsföra personer kunde vägras inflyttning enligt förordning 1788. Fortfarande på 1930-talet kunde inte pensionärer flytta fritt mellan kommuner, eftersom kommunerna fick betala en del av de behovsprövade pensionstillskotten. Den kommunala motviljan mot vårdkrävande inflyttare har åter visat sig på 1990-talet.
I motsats till landsbygdens drängar och pigor, som förr i tiden inte förväntades flytta långt från hemtrakten, måste hantverksgesällerna i städerna vandra långt. Två års gesällvandring var obligatorisk i mitten av 1500-talet. 1669 års allmänna skråordning gjorde visserligen gesällvandringen frivillig, men i verkligheten var den fortfarande obligatorisk. Gesällen skulle ha vandringspass, som senare ersattes av gesällbok. Enligt förordning 1844 skulle gesällboken upplysa om yrke, namn, ålder, födelseort och föregående anställningstid. Svenska gesäller vandrade ofta i Danmark, Tyskland och Österrike (Svensk uppslagsbok 1935). Enstaka gesällböcker har bevarats i offentliga arkiv. Ett exempel på gesällbok från en bokbindargesäll som vandrade inom landet 1823-46 finns i Arkiv i väst 1 (Landsarkivet i Göteborg 1986).
Redan 1555 föreskrevs att en köpman skulle ha med sig ett slags pass eller vägbrev från den stad där han bodde. 1603 förbjöds gästgivare och bönder att lämna skjutshästar åt resande som saknade pass. 1606 och 1638 påbjöds att alla resande till och från Sverige skulle ha pass. Nya förordningar kom 27/2 1718, 20/7 1739, 18/2 1768, 19/2 1811, 14/8 1812 och 18/5 1824.
Passtvång gällde både vid utrikes och inrikes resa, så snart man lämnade den ort där man var väl känd. Troligen var kraven på pass och identitetshandlingar lägre för förmöget folk och ämbetsmän. Pass utfärdades av magistraten, dvs stadens styrelse, för stadsinvånarna och av landshövdingen/länsstyrelsen. Pass för utrikes resa kunde också utfärdas av Utrikesdepartementet och beskickningar i utlandet. Förr skulle passen även styrka resans ändamål. 21/9 1860 avskaffades passtvånget, både för inrikes och utrikes resa. 1860-1917 kunde man resa i större delen av Europa utan pass - Ryssland krävde dock pass - och detta underlättade in- och utvandring. Som ett slags kollektivt pass fungerade också listorna över båtbesättningar, s k sjömansrullor, enligt kunglig kungörelse 26/10 1833 (jfr 14.2). De gällde mellan inrikes hamnar. För utrikes sjöfart krävdes särskilda nationalitetshandlingar (kommerskollegiums kungörelse 29/10 1849).
För personer som lämnade straffarbetsfängelse eller tvångsarbetsanstalt (jfr 2.4) samt villkorligt frigivna enligt 1906 års lag krävdes fortfarande ett slags inrikespass efter 1860.
Tullen kontrollerade resande från utlandet, eftersom gränsbevakning var en av tullens uppgifter (jfr 8.3). Karantänsbestämmelser på 1800-talet gjorde att sundhetspass krävdes, om man kom från kolerasmittad ort (kungörelse 14/7 1893). Från 1860-talet finns exempel på sundhetspass för resa inom landet (Falkenberg).
En kontroll av resande inom landet gjordes också av gästgiverierna. 1636 medgavs vissa privilegier för dem som upprättade gästgiverier, som skulle ligga med två mils mellanrum. Det gällde i första hand att ordna skjutsväsende och övernattningsmöjligheter längs kungsvägarna, dvs de vägar där posten transporterades. Gästgiveriförfattningar utfärdades 1734, 1766 och 1878. Senaste skjutsstadgan kom 1911, men då hade busstrafiken redan börjat ta över. På gästgiveriet skulle de resande antecknas i gästgiveridagböcker, som lämnades in till kronofogden och kan ha bevarats i dennes arkiv. 1917 avskaffades kronofogdarna (jfr 5.3) men kontrollen av resande fortsatte i hotelliggarna, som fördes enligt hotellstadgan 8/6 1917. Hotelliggarna inlämnades till polisen i staden eller till landsfiskalen på landsbygden. Enligt stadgan skulle särskilt utländska resande kontrolleras, varifrån de kom och vart de skulle resa. Hotelliggare förs fortfarande, men numera som en intern säkerhetsåtgärd.
Under första världskriget återinfördes Sverige 1917 passtvång för utrikes resa. 20/12 1929 utfärdades kungörelse angående utfärdande av pass för svenska undersåtar för utrikes resa. Passlag finns i SFS 1978:302.
I legostadgan 1739 stadgades passtvång för tjänstefolk, dvs trovärdighetsintyg av husbonde eller myndighet. Den som olovligen avvek utrikes och inte återkom inom ett år förlorade arvsrätten. Efter mitten av 1700-talet kom flera restriktioner i fråga om utvandring, eftersom man var angelägen om att befolkningen skulle öka. 1768 stadgades dödsstraff vid tredje resan för den som olovligen lämnade riket. På 1820-talet slutade man publicera nya lagar mot utvandring men de gamla lagarna gällde fram till 1860. då passtvånget upphävdes. På 1840-talet upphävdes bestämmelsen att man måste ställa borgen eller deponera en summa före utrikes resa. Under 1850- och 1860-talet rådde i praktiken fri emigration.
2/8 1927 kom en lag om utlännings vistande i landet. Utlänning ska ha pass, som i regel ska vara försett med visum, dvs visats upp och skrivits på vid diplomatisk beskickning i hemlandet. Uppehållstillstånd utfärdades av Socialstyrelsen för normalt tre månader. Arbetstillstånd utfärdades också av Socialstyrelsen. För utlänning som inte kunnat erhålla pass, kunde polismyndighet 1918-27 utfärda s k uppehållsbok för viss tids vistelse i Sverige.
Pass för svenska medborgare utfärdades 1929 av Utrikesdepartementet, svensk beskickning i utlandet, länsstyrelse, poliskammare eller stadsstyrelse. Pass kunde ersättas av resekort för nordiska medborgare vid resa i de nordiska länderna som inte avsåg arbetsanställning (kungörelse 24/5 1929; Svensk uppslagsbok 1935). Resekort utfärdades av vissa myndigheter samt Postverket för 6 månader.
På 1950-talet var det passfritt mellan de nordiska länderna. Enligt uppgift åkte man dock utan pass i båda riktningarna Malmö-Köpenhamn på 1930-talet. 1980 flyttades passutfärdandet till polisen från länsstyrelsen.
Utvandring började registreras 1869 genom att man på varje fartyg som medförde emigranter skulle skriva listor över de utvandrade, deras ålder, utreseförsamling och planerade destination. Dessa emigrantlistor lämnades in till poliskammaren i utvandringshamnarna, av vilka Göteborg var den största. Tidigare emigration finns bara antecknad i församlingarnas utflyttningslängder och eventuellt i militära arkiv.
Prästen skrev en attest om utvandring, som vederbörande kanske kom tillbaka med många år senare, eller lämnade in snart, om utvandringen aldrig blev av. Det var åtskilliga som ångrade sig redan i början av resan.
För värnpliktiga krävdes särskilt tillstånd att emigrera från 1885, och de tillstånden kan finnas i bilagorna till flyttningslängd i vederbörande kyrkoarkiv (jfr 6.1). Från 1947 samlades de s k personakterna för emigrerade särskilt hos pastorsämbetena.
Invandring var aldrig någon massföreteelse i Sverige före 1980-talet och fordrade därför inga särskilda myndigheter. 1917-1945 var invandringen starkt reglerad men inga permanenta myndigheter skapades, eftersom företeelsen ansågs tillfällig. Först 1954 blev utlänningslagen permanent. Praktiskt taget fri invandring rådde 1945-66. Det var fråga om arbetskraft, med eller utan familj, t ex metallarbetare från Italien till SKF:s fabrik i Göteborg. Fri nordisk arbetsmarknad tillkom från 1954 och fri europeisk arbetsmarknad från 1993.
Under andra världskriget kom från 1941 många norska flyktingar och från 1944 baltiska flyktingar till Sverige. I Stockholmstrakten fanns en inkvarteringschef, som efterlämnat en arkivvolym 1941-46. För kommunal inkvarteringsnämnd se 40.3. Flyktingförläggningar fanns också ute i landet. Den stora flyktinginvandringen kom på 1980-talet. Statens Invandrarverk hade inrättats 1969; det ersatte Utlänningskommissionen och placerades 1976 i Norrköping. 1985 fick Invandrarverket hand om flyktingmottagandet och regionala myndigheter inrättades (Sundsvall, Carlslund utanför Stockholm, Göteborg och Landskrona). Mängder av flyktingförläggningar hyrdes; de hade tidigare drivits av Arbetsmarknadsverket.
De första kommunala myndigheten för invandrare tillkom i Stockholmstrakten, eftersom invandrarna i första hand sökte sig till storstäderna. Invandringsnämnden i Stockholm tillkom 1970 (kommunalkalendern 1985 s 307). Stockholm hade från 1967 haft en informationsbyrå för immigranter. Invandrarkommitté fanns i Botkyrka kommun utanför Stockholm 1968-70. Göteborg fick invandrarnämnd först 1980. Ny utlänningslag kom i SFS 1989:529.
Varför infördes respass?
Varför var man tvungen att ha ett så kallat respass när man färdades i Sverige förr? När infördes de? Och när togs de bort?
Respass eller inrikespass har funnits sedan Gustav Vasas tid på 1500-talet.
Syftet var att myndigheterna ville ha kontroll över människor som rörde sig i landet. De som saknade fast anställning eller bostad kunde vissa tider också skrivas ut till militärtjänst. Ytterst handlade det om att bekämpa kriminalitet men också att kontrollera politiska missnöjesyttringar.
Ett särskilt förbud mot att ”resa genom landet utan resepass” utfärdades 1602, och 1812 kom en ny förordning då även särskilda förtryckta blanketter introducerades. Tidigare hade inrikespassen varit utsatta för många förfalskningsförsök.
År 1811 stadgades även utländska medborgares skyldighet att uppvisa pass, något som gällt även tidigare. Landshövdingarna skulle samla in rapporter och föra bok över alla utlänningar.
Inrikespass kunde utfärdas av landshövdingen (i Stockholm överståthållaren) eller magistraten i städer som inte var residensstäder. Förteckningar över utfärdade pass skulle varje månad sändas in till justitiekanslern. I passet skulle anges vart den resande skulle och den ansvarige landshövdingen underrättades också om resan.
Under färden skulle resenären registreras på de gästgiverier där denne övernattade, och särskilda gästgiveriböcker med sådana noteringar sändes till kronolänsmannen och kronofogden för vidare befordran till länsstyrelsen. När resenären kom fram skulle han eller hon anmäla sig hos den lokala polismyndigheten eller annan myndighet för att få framkomsten noterad i passet.
Många resenärer var arbetsvandrande hantverksgesäller, men även privata resor krävde pass. Typiskt är när handelsbokhållaren Petterssons fästekvinna Carin Henricsson den 6 september 1822 fick pass för att resa från Karlskrona till Simrishamn och åter, för att besöka sina släktingar.
År 1860 upphörde kravet på inrikespass.
Bevarade passhandlingar kan ge intressanta upplysningar om förfädernas resor, men för att snabbt hitta en uppgift krävs självfallet tidpunkt för resan, vilket få forskare torde ha.
Istället krävs en mera tidskrävande genomgång av källorna. Inrikespasshandlingar (journaler) och gästgiveridagböcker finns i varierande grad bevarade i länsstyrelserna, magistraternas, kronofogdarnas, kronolänsmännens eller landsfiskalernas arkiv i landsarkiven. I justitiekanslerns arkiv i Riksarkivet förvaras de insända passjournalerna.
En bra introduktion till systemet med inrikespass ges i Anna-Brita Lövgren, ”Material om resande”, i Skånsk släktforskning. Jubileumsskrift 1937–1987, utgiven av Skånes genealogiska förening (1987 s 25–36).
Publicerad i Släkthistoria 03/2023
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar