Danvikens Dårhus

Pharma-industry.se:

De schizofrenas kurer – tortyr med skräck och smärta

När läkarna för ungefär 200 år sedan vann striden om de sjuka själarna, när de sinnessjuka inte längre var prästens utan doktorns ansvar, var detta ett senkommet men ändå viktigt steg. Rollbytet från förtappad till patient var en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för en bättre vård. I praktiken skulle det dock dröja långt mer än hundra år, ända fram till början av 1950-talet och introduktionen av de första antipsykotiska läkemedlen, innan behandlingen av sinnessjukdom fick förutsättningar att i grunden förändras.

Föreställningen att den skrämmande galenskapen inte kunde vara något annat än djävulens verk eller ett guds straff för begångna synder levde kvar länge. Sinnessjukdom har alltid funnits. Schizofreni, den vanligaste formen av psykos är känd från alla tider och alla kulturer och ungefär 1 procent av alla människor drabbas någon gång i livet. Sjukdomen föröder personligheten, den har alltid både skrämt och fascinerat och den har i historien ofta behandlats med drakoniska medel. När läkekonsten tog över någon gång i slutet av 1700-talet förfinades plågokurerna. Det uttalade syftet var att med smärta och skräck skrämma den vansinnige till vett och sans igen. Flera av de medicinska pionjärverken inom psykiatrin fördömer äldre tiders meningslösa grymhet bara för att introducera den nya tidens förment meningsfulla brutalitet. Även den amerikanske demokraten, humanisten och föregångsmannen professor Benjamin Rush, som ihärdigt kämpade mot att de sinnessjuka skulle straffas för sin plåga och för att dårskapen skulle ses som en sjukdom, delade sin tids syn på rädslans och smärtans helande kraft. ”Skräck har via sinnet en kraftig påverkan på kroppen, och bör användas vid botandet av galenskap.”

Skräck som botemedel

En annan både framsynt och inflytelserik pionjär var den tyske läkaren Johann Christian Reil. Han delade in behandlingsformerna i de behagliga, ”vin, opium, kittling, samlag, djurisk magnetism” och de obehagliga, ”hunger, törst, blåsmedel, nässlor, skabb, tortur, dusch...”. En av Reils vattenkurer var att låta vatten långsamt droppa de fastbundna patienternas rakade hjässor. Behandlingen kunde pågå i veckor. En annan var att med kraftigt tryck spruta vatten på patientens huvud. Andra sätt att söka chocka det sjuka sinnet till sans var att placera likdelar, till exempel avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dem eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten. Kroppsaga var en självklarhet, både vanlig misshandel samt hugg och slag men det fanns också mer sofistikerade sätt, till exempel att piska insidan av låren med brännässlor eller bränna med ”spanska flugan” som applicerades på stora hudytor, ofta ryggen eller det rakade huvudet, där den frätande salvan drog upp stora brännblåsor. Ett typiskt 1800-talsinslag i behandlingen var att sätta hank. Ett tjockt hudveck i nacken lyftes upp och en grov nål stacks genom vecket. Sedan pressades en trasa eller ett rep genom hålet och genom att varje dag dra trasan fram och tillbaka kunde såret hållas öppet och infekterat under lång tid.

Fastkedjade patienter

För att hålla ordning på anstalterna kedjades patienterna fast med bojor runt halsen, benen eller armarna. Samma syfte hade tvångströjor, läderhandskar utan fingrar, dårkistor och ”engelska skåpet” där patienten kunde sitta månader i sträck. Patienterna kunde ”korsfästas” med händer och fötter fjättrade vid tak och golv under 8-;10 timmar dagligen. ”Detta antas dämpa raserianfall, främja utmattning och sömn, göra patienten ofarlig och foglig, samt inge honom en känsla av respekt för läkaren,” konstaterade den tyske läkaren Emil Karpelin uppskattande. Året var 1917. De skrikiga störande fick en päronformad träpropp i munnen eller en ansiktsmask som låste fast underkäken. Ett av de mer sinnrika behandlingsinstrumenten var Mason Cox svängmaskin, en nymodighet från England som importerades till Sverige i början av 1800-talet. Patienten bands fast i en stol eller säng som med hjälp av den engelska ingenjörskonstens effektiva kugghjul och drivremmar kunde fås att rotera runt i rummet i hög hastighet. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten och redan efter några sekunder kräktes patienten och blödde ur näsan, munnen och ögonen. När patienten inom någon minut svimmade var behandlingen färdig. Eric Gadelius, svensk psykiatriker under första halvan av 1800-talet, beskriver entusiastiskt hur lugn patienten blir av en tur i Cox maskin och tillägger. ”Utomdess har denna machin ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöfver blott hota med dess bruk, när den några gånger varit försökt, för att bringa den Galne till eftertanke och lydnad. Om fruktan bör starkare väckas, kan omvridningen ske i mörker under buller, vid starka lukter, o.s.v. men då blir det ett heroiskt medel, som fordrar mycken försigthhet. Hjälper inte detta är det ingenting som hjälper.” Vad man vet fanns det bara två svängmaskiner i Sverige, den ena på Vadstena hospital, den andra på Danvikens dårhus i Stockholm och förmodligen kom de inte särskilt ofta i bruk. Likväl omtalas de på många håll som viktiga inslag, som effektiva nymodigheter i behandlingen av sinnessjukdom.

Rädsla och sadism

Ett fall från Danvikens dårhus 1818 finns dokumenterat i en protestskrivelse över anstaltsläkaren Sven Abraham Dahls brutalitet. ”Några anteckningar öfwer Herr Professoren Doctor Dahls sätt att behandla å Dårhuset intagna wansinnege Personer. Pigan M. E. Morenius svängdes i gungan av herr professorn sista gången i 17 minuter i följd så blod sprack ut genom mun och näsa och bestänkte väggarna i rummet.” Sadistiska inslag var säkert inte ovanliga på de överfulla och larmande anstalterna. Säkert var den rädsla ett psykotiskt beteende väcker hos omgivningen en drivkraft bakom brutaliteten, säkert också den likgiltighet eller förakt den starke känner för den svage och utsatte. Självklart fanns det opponenter mot den grymma behandlingen men först några decennier in på 1800-talet började de kritiska rösterna komma till tals. Ett exempel är rapporterna från den inspektionsresa generaldirektör Carl Johan Ekströmer gör år 1853. ”De sinnessjuka å Nyköpings hospital voro ännu 1853 inneslutna i burar, där mötte fortfarande all den osnygghet, stank och oväsende och alla de vederstyggligheter, vilka voro förknippade med dessa lämningar af forna dagars hospitalsinredning. Fotbojor af järn voro ännu i bruk för att vid sängarne i de allmänna rummen fjättra de våldsamme och opålitlige sinnessjuke som ej kunde rymmas i burarne vilka gåvo platsen prägel av ett ohyggligt menangeri.” En ny syn på de sinnessjuka växte fram. Reaktionerna mot vanvården blev allt vanligare men ofta maldes de bästa intentioner ned i den grå vardagslunken på de överfulla fattiga anstalterna där personalen var fåtalig och outbildad. De bästa föresatser stupade ofta på att det i praktiken inte fanns några alternativ till brutalitet när man sökte hålla ordning på icke kontaktbara, kanske rasande och våldsamma intagna.

Arbete eller vila -; två alternativ

Ett alternativ fanns, en behandlingsform som så småningom skulle komma att dominera vardagen på de flesta anstalterna. Från mitten av 1800-talet blev arbete ett honnörsord på sinnessjukhusen. Arbetet gav fasta rutiner, ordning och moralisk fostran. ”Ordning och regelmässighet är en dylik anstalts grundlag, dess lif och häfstång.” skrev en av svensk psykiatris stora förnyare under andra halvan av 1800-talet, läkaren Carl Ulrik Sondén. Det arbete som tusentals oavlönade intagna utförde gjorde de stora sinnessjukhusen till små i princip självförsörjande samhällen med eget lantbruk, svinskötsel, trädgårdsmästeri, bageri, kök, tvätt, snickeri och så vidare. I den nya sinnessjukvårdsstadgan som antogs 1858 betonas också för första gången att onödigt våld inte fick förekomma och att målet med vården är att söka bota den intagne. Problemet var att det saknades varje tillstymmelse till kunskap om hur galenskapen skulle botas. Ett försök av att kombinera arbetet med dess motsats, den totala vilan. Patienter kunde ordineras sängläge veckor i sträck och man fann att vilan hade en lugnande inverkan på de oroliga själarna. Successivt infördes på bred front läkemedel för att förstärka vilan. De kloraldroppar som tysken Oscar Liebreich utvecklade ur bedövningsmedlet kloroform visade sig vara mer ändamålsenliga än både opium och morfin som man tidigare hade använt inom psykiatrin. Med kloraldropparna lägrade sig en tung kemisk sömn över viloavdelningarna på sinnessjukhusen och patienter som var för oroliga för arbete fick välbehövlig vila. Den förste sinnessjuke som prövade kloral var en svårt störd schizofren man på Charité Hospital i Berlin. 1869 gav Liebreich mannen 20 droppar kloral intravenöst och mannen som under stigande upphetsning brukade hålla sig vaken flera dygn i följd somnade prompt. Efter några timmar vaknade han upp, åt och somnade igen. Ett dygn senare vaknade han, utvilad, mindre orolig och upphetsad.

Lugnande droppar och sömnkurer

Man testade på fler patienter och resultaten var mycket lovande. Leibreich droppar var en framgång som snabbt spred sig inom sinnessjukvården. Oroande rapporter om dropparnas tendens att vara beroendeframkallande, om våldsamma rus som gjorde patienterna oberäkneliga och farliga och om patienter som aldrig vaknade upp ur sin sömn förmådde knappt påverka entusiasmen för det nya medlet som dämpade oro, ångest och sömnlöshet. Eftersom man nu hade tagit kommandot över sömnen med kemins hjälp sådde dropparnas framgång fröet till andra framgångar. Under 1900-talets första år tog tysken Josef von Mering fram dietylbarbitursyra, vilket var överläget kloral som sömnmedel och även kunde användas som lugnande medel på dagtid. En extrem variant var sömnkurerna. Med hjälp av stora doser fenemal eller sulfonal hölls patienterna sovande i veckor. När effekterna av en sömnspruta började avta fick patienten mat, sedan sänktes han eller hon ned i nästa kanske tio timmar långa sömnpass. Barbituraterna (sömnmedlen) missbrukades och överanvändes. Nya säkrare preparat introducerades i en jämn ström, till exempel hexemal, mebumal och pentymal och bruket spred sig alltmer. På många sjukhus hade samtliga patienter stora doser sömnmedel både till natten och under dagen och gavs de inte för patientens bästa utan för att göra dem mer fogliga och lättskötta. Barbituraterna skänkte ett bedrägligt lugn över anstalterna. Men när patienten klarnade upp från sitt rus återkom psykosen med full styrka. Jämfört med dårkistor, spännbälten och tvångströjor var det ett steg framåt men barbituraterna hade inte någon effekt på själva sinnessjukdomen. Mot schizofrenin stod läkekonsten maktlös. 1935 inleddes en dramatisk period inom sinnessjukvården. Då introducerades praktiskt taget samtidigt två nya behandlingar som skulle inge nytt hopp. Två terapier som utgav sig för att angripa själva sjukdomen, inte bara de schizofrena symtomen. Medunas krampterapi och Sakels insulinbehandling blev startskottet för ett flera decennier långt experimenterande med de sinnessjuka. Nu skulle man bota galenskapen med moderna vetenskapliga verktyg, med giftiga droger, med elektricitet och med operationskniven. Denna nya fas i psykiatrin var inte heller den till gagn för de schizofrena patienterna. Pharma Industry ska i kommande artiklar ta upp det hopp som 1900-talets nya behandlingar väckte och om den misströstan som följde på insikten att varken krampterapier, insulin- och elchocker eller kirurgiska ingrepp var effektiva i kampen mot det schizofrena vansinnet. Det var först 1952, med introduktionen av klorpormazin, som förutsättningarna för en effektiv behandling i grunden förändrades.

http://www.angelfire.com/sd2/sodermalm/danviken/danviken.html

DANVIKEN

Ur Stockholms gatunamn
Med all säkerhet har Danviken från början haft såsom förled den äldre genitivformen (Dana-) av folkslagsnamnet daner 'danskar'.' Det kan mycket väl vara fråga om ett gammalt namn. Det torde inte vara möjligt att med säkerhet fastställa orsaken till att viken fått ett namn med innebörden 'danernas vik'.
Det är numera vanligt, att namnet Danviken uttalas med långt a. Det äldre och genuina Stockholmsuttalet är dock Dannviken med kort a. Upprepade skrivningar med två n i äldre källor ger en fingervisning om detta uttal. Att uttalet med långt a var sällsynt på 1910-talet framgår av en passus i Herman Geijers uppsats Ortnamnens undersökning och reglering (1912). Han skriver: »Här må blott framhållas, hurusom något aktuellt behov icke torde finnas av sådana stavningsändringar som Danviken till Dannviken, på det ingen må läsa Danviken.»

Vid den rännil som före kanalens tillkomst gick från Hammarby sjö till Saltsjön har det i varje fall sedan 1540-talet funnits en kvarn. Mest känt har namnet Danviken blivit genom Danviks hospital. I februari 1551 talar Gustav Vasa i ett brev om »en mechtig ondh stanck» som sprider sig över hela Stockholm från »thet spettall, ther ligger opå Gråmunckeholm». Han säger också, att »the sicke vaske sig och theris befleckede kläder» i vattnet kring holmen och att detta vatten sedan »dragz utåffströmen umkringh slottedt och hele stadhen». För att råda bot på dessa ohygieniska förhållanden säger sig kungen vilja »endeligen haffue samme spettall till Danevijken med thet förste». Följande dag talas det om byggandet av »någre huss till the fattiges behof udi Danevijken». Danviks hospital blev sedan under mer än 200 år stadens enda inrättning för kropps- och sinnessjuka och dessutom den offentliga fattigvårdens första skyddshem för ålderstigna,

orkeslösa och minderåriga. Av hospitalets byggnader finns endast huvudbyggnaden med kyrkan från 1725 kvar intill Danvikskanalen och vidare den s. k. dårhusbyggnaden ett stycke öster om Saltsjökvarn. Under åren 1910-15 uppförde Stiftelsen Danviks hospital ett ålderdomshem, Danvikshem, längre österut.
Innan Danvikskanalen sprängdes fram i samband med skapandet av Hammarbyleden fanns en mindre landsvägsbro, som ledde över den tidigare nämnda rännilen. På 1890-talet byggdes en viadukt för Saltsjöbanan. De nuvarande broarna, som bägge kallas Danviksbro, byggdes, den första under åren 1918-22, den andra 1953-56; broarna ombyggdes 1976-77.Namnet Danviken ingår i några nu försvunna gatunamn. Sålunda är Danviksgatan det äldsta kända namnet för nuvarande Folkungagatan. Det återupplivades år 1885 »för Tjärhofsgatans östligaste del från Folkungagatans brytning». Namnet utgick år 1973, då gatan försvann när motorleden byggdes. Östra delen av nuvarande Bondegatan kallas 1673 »Dannewykz Kyrkie gatan». Den hade sitt namn efter Danviks kyrkogård (Dann wijks Kyrckiogård 1674). Denna låg där spårvägs- och busshallen senare byggdes. Utefter östra sidan av kyrkogården gick »Danviks Östra Kyrkogårdsgränd» (1806).Tidigare fastställda men nu utgångna namn är Danviksberget (1885) och Danvikslunden (1925). Danviksnamnet ingår vidare i de två kvartersnamnen Danviksklippan och Danviks Hospital och i namnet Danvikskanalen. Det mest kända av de icke fastställda men i bruk varande Danviksnamnen är Danvikstull (Danwicks tol, förra hälften av 1600-talet).

Ur Om den offentliga vården, Anders Åman, 1976
Den storinstitution som vid reformationen bildades i Stockholm och som fick lokaler i de gamla klosterbyggnaderna på Gråmunkeholmen måste 1551 flytta ut ur staden till Danviken. Med en formulering, som senare ofta citerats, hänvisades i det kungliga beslutet till atth en mächtig ond stanck kommer uti hela stadhen ther i Stockholm aff thet Spettall ther ligger opå Gråmunkeholm teslikes thet watn, som löper ther omkring och the siuke waska sigh och theris befläckade kläder uti, drogs utåt strömmen omkringh Slottet och hela Stadhen.

På en karta upprättad 1646 av Samuel Danielsson Termannus finns bebyggelsen vid Danviken utritad sådan den såg ut 95 år senare. På ömse sidor om en bäck som rinner över det smala näset mellan Hammarby sjö och Saltsjön är ett drygt tjugotal byggnader utplacerade. Tre byggnader (B, K och N) är återgivna med en mörkare ton som betecknar stenhus, övriga byggnader är av trä, låga envåningshus med vindsvåningar. På den norra, övre sidan av bäcken är de flesta byggnaderna inordnade i en fyrkant med en kryddgård i mitten. Utanför fyrkanten kvarnen i väster (0) och kyrkan i öster (B).'Kyrckian medh Sijukstugur på Sidorne' upplyser den förklarande texten, nödvändigt nog, eftersom

det inte framgår av teckningen. De sjuka har haft sina sängar i två breda sidoskepp - avskärmade, men ändå i direkt förbindelse med kyrkorummet. Sådan var också den traditionella planlösningen för detta slag av byggnader, och traditionen bjöd vidare att männen disponerade den södra sjukstugan och kvinnorna den norra. Här fanns alltså den första gruppen av hospitalshjonen, de sjuka. Den andra gruppen, de s k fribröderna, disponerade den byggnad som betecknas med F. De åtnjöt fribröd, dvs kost och bostad mot en viss ersättning. Dessutom fanns s k fattigbröd för dem som inte kunde betala för sig.
Den tredje gruppen, som av kartan att döma hade det största utrymmet, fanns på södra sidan av bäcken inom ett kringgärdat område: 'Q är Någhra Små hws som the Späthälske och Dårar ähro Vthi.' Det är som en illustration till Foucaults tes om de spetälska och dårarna som samhällets utstötta och fördömda. Här levde de sida vid sida, men vi saknar upplysningen att de spetälska minskade i antal medan dårarna blev fler. Utöver dessa byggnader finns ekonomibyggnader av många slag och bostäder för pastor, inspektor, fogde och dräng. Men det är inom detta ganska stora komplex endast sjukstugorna som uppvisar en specialiserad arkitektonisk form. De många små träbyggnaderna, låga och sannolikt också omålade, gav hospitalet dess karaktär.

Först långt senare - mellan 1719 och 1725 - uppfördes det ännu kvarstående stora hospitalshuset, ritat av Göran Josua Adelcrantz. Det var näst Barnhuset den största institutionsbyggnad som dittills uppförts i Sverige. I det tvärskeppsliknande mittpartiet, som fram till 1894 kröntes av ett torn, låg hospitalets kyrka vars inredning fanns kvar ännu några år in på 1900-talet. I övrigt upptogs byggnaden av stora salar på ömse sidor om kyrkan, tätt möblerade med sängar. Så såg den moderna, arkitektritade vårdbyggnaden ut, avsedd för dem som åtnjöt fribröd vid hospitalet. Denna byggnad, hjälpligt underhållen, är idag det enda som återstår av Danvikens hospital, men så sent som 1915 var hospitalsmiljön komplett och det var ganska lätt att avläsa hur bebyggelsen kontinuerligt utvecklats ur den vi känner från 1646 års karta. Vid Danviken hade redan 1788 ett särskilt dårhus tagits i bruk, ett f d saltmagasin, som byggts om för sitt nya ändamål. Under de tjugofem första åren måste det fungera också som kurhus, men från 1813 var dårarna ensamma kvar. Sju år senare redogjorde läkaren C E von Weigel, ledamot av direktionen, för verksamheten vid det nyordnade dårhuset.

Förut - menade Weigel - var Danvikens dårhus bara 'en förvaringsanstalt för vansinnige', men nu hade det blivit en 'fullkomligt inrättad Cur-anstalt för desamma'. Här använde han den gamla beteckningen vansinniga, men på andra ställen i texten talade han om sinnessjuka, och frågan är om han inte var den förste i Sverige att begagna det ordet. Karaktäristiskt är i varje fall att sjukdomsbegreppet och det polemiskt begagnade motsatsparet förvaring-kur (dvs behandling) uppträder samtidigt. Ty det är sjukdomsbegreppet som får Weigel att anse den gamla funktionen som förvaringsanstalt helt otillräcklig. Men konsekvent i sitt språkbruk är han inte. Fast han inte talar om dårar får institutionen fortfarande heta dårhus. Där fanns år 1820, fördelade på 41 rum, 86 sinnessjuka. De väcktes varje morgon klockan sex av vaktmästaren och drängarna, och före klockan nio varje förmiddag fick var och en - åtminstone enligt Weigels beskrivning - besök av institutionens läkare. De svåraste fallen fick sedan stanna på sitt rum eller kanske rättare i sin cell. De mera lättskötta samlades i matsalarna, som även tjänade som dagrum. De arbetsföra slutligen samlades i särskilda rum för att syssla med drevplockning och ullredning, när de inte deltog i de vanliga hushållsrutinerna, bar ved och vatten, tvättade och skurade. Måltider med gemensam bordsbön och korta promenader på de trånga gårdarna fyllde ut dagsprogrammet. Vid kvällsmåltiden skulle läkaren på nytt vara med och särskilt besöka dem som varit inlåsta under dagen. Klockan tio var dagen slut. Med noggrann uppsikt, med straff och uppmuntran skulle dårhushjonen hållas till ordning. Helst skulle de också hållas i arbete, och så långt det gick skulle de inbördes vaka över varandra. De bättre skulle se efter sina sämre kamrater, dela rum med dem, påverka dem med sitt exempel, med förmaningar och tålamod. Därmed gjorde de inte bara en arbetsinsats som kompenserade bristen på personal. Det givna förtroendet och omtanken om en annan människa skulle dessutom ha en hälsosam inverkan på dem själva - en terapeutisk idé utan fortsättning senare under århundradet. Weigel tycks ha större tilltro till denna moraliska och pedagogiska terapi än till bad och kräkmedel, att inte tala om svängmaskinen, som han finner användbar endast som straffredskap. De eljest förekommande tvångsmedlen var minskade matportioner, tvångströja och inlåsning med eller utan försatta fönsterluckor, men inte kedjor eller prygel.Danvikens dårhus sådant det beskrives av Weigel hade enligt samtida begrepp redan blivit ett sjukhus. Det var en läkare som hade huvudansvaret. Målsättningen var för första gången kuranstalt och icke förvaringsanstalt, samma målsättning som sinnessjukvården så ofta sedan dess haft svårt att leva upp till. För äldre tiders stockholmare tedde sig detta landskap inte särskilt idylliskt och det berodde på närheten till Danvikens hospital, "välfärds inrättningen" om vilken man hört så mycket hemskt redan innan Blanche skrev sin skräckskildring härifrån. Hospitalet var nämligen mycket gammalt, 1551 hade Gustav Vasa givit order om den första byggnaden för att få en lokal för de

fattiga, som han ville ha bort från Riddarholmen och den inre staden, där de »spred ond stank» och var till hinders i rännstenar och portar. Anstalten, som alltså inte var något dårhus utan ett kombinerat fattighus, sjukhus och dårhus, växte snabbt, eftersom det var stadens enda inrättning av detta slag. Genom donationer fick den flera hemman, bland andra Hammarby, Järla, Sickla och Skuru och blev en egen församling med kyrka och präst. För att själasörjaren skulle kunna existera med denna både i anden och vad ägodelarna beträffar fattiga hjord fick han under Gustav III:s tid inkomsten av kvarnkrogen, en näring som dock fick känna på svår konkurrens från krogen Tappen på Sicklahalvön. Danviksprästens egna församlingsbor, alltså hospitalets hjon, drog sig inte för att gå till Tappen och byta bort sina matportioner mot brännvin.

Sin stora huvudbyggnad fick Danviks hospital på 1720-talet. Den ritades av Göran Adelcrantz, som överraskande nog lade huset tvärs över dalgången och så att kvarnbäcken försvann rätt under kyrkporten. Bäcken är ju nu igenstenad, kyrkans inventarier är på museum, men själva byggnaden står kvar nere på den snåriga kajen strax öster om Danvikskanalen.

På 1840-talet hade Danviken både sin dystraste och vackraste period; vacker för att grönskan kring den gamla änkehusbyggnaden med sitt brutna tak, kamrerarebostaden och de olika paviljongerna blivit intagande, över parkens vida trädkronor och popplar stack kyrktornet upp som ett sjömärke för fartygen i segelleden. Men dystert var det för att anstalten då hyste 330 patienter tillhörande alla slags vårdbehovskategorier. Det var en stor lättnad då 1861 de sinnessjuka flyttades över till det nya Konradsberg och Danviken kunde bli ett hem för gamla. Så sakta började nu också den gamla karaktären på platsen att utplånas, Danviken var inte längre ett Skamsund mitt för Djurgårdens Fagervik och då 1915 det kolossala nybygget på bergen vid Finnboda togs i bruk, hade definitivt den hemska klangen i namnet Danviken försvunnit. Dårarnas slott Konradsberg http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:425109/FULLTEXT01.pdf Vetenskapsradion om Dårarnas slott: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/53099?programid=407 Sveriges första psykiatriska sjukhus (som byggdes enbart för det ändamålet)