Soldaten Sven Johansson Svart
Sven Johansson Svart
född 1716 - död 30/6 1754 i Backen, Slöta.
Antogs som soldat (1743-1754) vid Skaraborgs regemente, Backen rote, Vartofta kompani, Slöta socken. Torpnummer SK-00-0579
Han hade tidigare varit vargeringskarl (extrasoldat, som förbinder sig att rycka in vid ordinarie soldats avgång. Död i Finland 38 år gammal i samband med en kommendering.
Sven Johansson Svart
var gift med:
Karin Jonsdotter född 1713 - död 74 år gammal av ålderdomstviningar den 19/11 1787 i Slöta
Soldathustrun från Backen i Slöta var dotter till Jon Håkansson och Ingeborg Arfvidsdotter, står det i dödboken. Omgift med soldaten Lars Månsson Färdig född 1737.
Barn
Sven Johansson Svart o Karin Jonsdotter
- Lars Svensson Kjerrberg född 1732-1738 i Slöta (oklart när) Se nedan!
- Karin Svensdotter född 15/7 1739 i Slöta
- Elsa Svensdotter född 1/11 1744 i Slöta
- Maria Svensdotter född 3/2 1748 i Slöta
- Catharina Svensdotter född i Slöta
 |
| Soldattorp på Skansen |
I första hfl (1764-1772) har soldaten Lars Månsson Färdig född 1737 tagit över soldattorpet.
Karin Jonsdotter bor emellertid kvar som hans 24 år äldre hustru. Lars Färdig "konserverade" alltså änkan, som man sa förr. Han fick soldatsysslan och torpet mot att han tog hand om änkan.
Lars Färdig antogs som soldat 1757 - tre år efter Sven Svarts död - och tillhörde alltså Skaraborgs regemente, Backen rote, Vartofta kompani i Slöta socken där han alltså fick överta soldattorp SK-00-0579 i och med giftermålet med Sven Svarts änka. Det var ett sätt för honom att få en försörjning och en bostad och ett sätt för henne att få detsamma.
I soldattorpet bodde vid denna tid även Karins Jonsdotters döttrar Maria och Elsa Svensdöttrar samt flickorna Annicka och Ingeborg som kanhända var pigor. Karin Jonsdotter dog 19/11 1787 och Lars Färdig gifte om sig med den betydligt yngre Marta Larsdotter född 1747. Han fick småningom avsked från det militära 1805 och dog av håll och styng den 24/11 1807. Hans närmaste anges i dödboken som Måns Larsson och Karin Larsdotter vilka rimligtvis var hans barn, troligen i andra giftet.
Jag vet inte om det gick hett till i Backen förr men prästen noterar att Lars Färdig fick absolution (syndernas förlåtelse) 1787 och 1788, Karin Jonsdotter 1780 och Maria Larsdotter 1789. Oklart för vad.
Kyrkoböckerna:
Slöta (R) AI:1 (1764-1772) Bild 44 / sid 79 (Karin Jonsdotter i Backen med Lars Färdig mfl)
Slöta (R) AI:2 (1773-1791) Bild 57 / sid 105 (som ovan. Karin död. Lars omgift. Abs)
Slöta (R) CI:6 (1759-1838) Bild 172 / sid 335 (Karin Jonsdotter död)
Slöta (R) CI:6 (1759-1838) Bild 190 / sid 371 (Lars Färdig död, avskedade soldaten i Backen)
I ett annat hushåll intill soldattorpet i Backen bodde
Sven Svarts och Karin Jonsdotters son:
Ryttaren
Lars Svensson Kjerrberg i Slöta
Det finns dessvärre flera möjliga Lars med en far vid namn Sven under de här åren i Slöta vilket innebär att det är en grannlaga uppgift att fastställa exakt datum.
Jag väljer att som Centrala soldatregistret - som i alla fall citerar myndigheten Indelningsverket - ange år 1738 som Lars Svensson Kjerrbergs födelseår.
Även dödsdatum är oklart vilket ställer till det för identifieringen. I husförhörslängden (AI:2 sid 36) står klart och tydligt att Lars Kjerrberg dog 2.11.1813. I dödboken finns en Lars i Sventorp som dog 70 år gammal den 21.11.1813. Fel anhöriga nämns dock. Andra forskare har angivit 2/3 1813 som dödsdatum och vid detta datum står att Lars Kjerrberg dog 2/3 av Ålderdomsbräcklighet 81 år gammal vilket i så fall tyder på att han faktiskt var född 1832. Det rör sig sannolikt om två olika personer.
Jag väljer att ange 1832-1838 som födelseår och 2/3 1813 som dödsdatum.
Ryttaren Lars Kjerrberg i Slöta och Kinneved
 |
| Soldattorp på Skansen |
Jag undrar vad Anders Hägg har för spännande källor.
Hans släktutredning tycks mig väldigt välgjord.
Husförhörslängderna täcker bara in andra hustrun och de två yngsta barnen Caisa och Lisa.
Ryttaren.
Afskedade ryttaren
Lars Svensson Kjerrberg född 1732-1738 i Slöta - död 2/3 1813 i Kinneved
Son till soldaten Sven Johansson Svart och hans hustru Karin Jonsdotter i Svenstorp, Slöta
I Centrala Soldatregistret återfinns Lars Kjerrberg som född 1738 och död 1813. Han antogs som soldat 1757 vid Västgöta regemente, Fröje rote, Laske kompani i Kinneved. Familjenamnet var Svensson. Han disponerade ett soldattorp med nummer VG-02-0113. Det finns en akt VG-02-0113-1757 om honom att efterfråga hos Centrala Soldatregistret. Han verkar emellertid inte vara särskilt förtjust i kriget som utkämpades under de mest vidriga förhållanden. Om Pommerska kriget - se nedan. Här bara två citat:
"För soldaterna i leden kom det att innebära ett liv i fält under sämsta tänkbara förutsättningar.
Vapnen visade sig nämligen lida av fabrikationsdefekter, uniformerna var slitna – i vissa förband saknades både strumpor och skor – och krutförråden var bristfälliga. Hästar och dragdjur fick kasseras som odugliga, sjukvårdsorganisationen var i det närmaste obefintlig och generalstaben saknade tillförlitliga kartor. Transporterna hade dessutom varit så uselt planerade att trossvagnarnas bottnar och hjul levererats vid olika tillfällen, och många knektar kunde inte bruka sina musköter då flintstenarna – som antände krutladdningen – ännu inte kommit fram. Istället fick de marschera ut i kriget med värdelösa attrapper av trä."
Vapnen visade sig nämligen lida av fabrikationsdefekter, uniformerna var slitna – i vissa förband saknades både strumpor och skor – och krutförråden var bristfälliga. Hästar och dragdjur fick kasseras som odugliga, sjukvårdsorganisationen var i det närmaste obefintlig och generalstaben saknade tillförlitliga kartor. Transporterna hade dessutom varit så uselt planerade att trossvagnarnas bottnar och hjul levererats vid olika tillfällen, och många knektar kunde inte bruka sina musköter då flintstenarna – som antände krutladdningen – ännu inte kommit fram. Istället fick de marschera ut i kriget med värdelösa attrapper av trä."
"Soldaterna led också kontinuerligt av sjukdomar.
Värst var förhållandena när trupperna trängdes samman i Stralsund och där soldaterna ibland blivit instuvade i ”svinstior och ladugårdar”. Under vintern 1757–58 kunde man påträffa uppemot tjugo svenska soldater i en och samma jordhåla. I smutsen och trängseln – där soldaterna till vardags led av löss och tarmmask – spreds många dödliga febrar, diarréer och infektioner. Fältläkaren Pehr Zetzell skrev i en rapport efter kriget att armén smälte bort av epidemierna ”som snö för solsken”. I början av 1759 hade så många som var tredje soldat insjuknat."
 |
| Kriget i Pommern |
1759: Sjuk
1760: Sjuk i Stralsund och hästen, grå,
14 år, kasserad och förauktionerad
1759 01 31.
1764: Soldaten är hemma, bor i Korsbacken.
Rusthållare för Fröje är Valentin Sträng.
Om Pommerska kriget se nedan.
Väl hemkommen tycks Lars ha ägnat sig mest åt familjen. Det resulterade i 13 barn i två äktenskap. Efter alla vedermödor i kriget var han fortfarande ryttare till professionen.
Prästen skriver i husförhörslängden att Lars Kjerrberg fick absolution (syndernas förlåtelse) både 1866, 1868 och 1870. Oklart för vad. Jag hittar honom inte i hfl åren 1772-1792 och kan därför inte se om han fortsatte i samma stil.
5. Caisa född 18/12 1793 i Kinneved. Se nedan
6. Lisa född 14/2 1798 i Kinneved
Annette Ewertssons utredning, som återfinns här menar att han var född 1738 i Slöta.
Det gör även Karl Edvin Melins utredning som finns här.
Och Mormors släktträd på Ancestry.
Caisa Larsdotter Kjerrberg född 18/12 1793 i Kinneved
Dotter till Ryttaren Lars Svensson Kjerrberg och hans hustru Britta Jonasdotter vid Svenstorp i Kinneved.
Caisa flyttar 18 år gammal till Gökhem 1812.
Fem år senare föds sonen Anders Molin den 9/10 1817 i Gökhem. Dopvittnen var Sven Jansson, Anders Svensson, Anna Larsdotter och Lisa Svensdotter.
I nästa husförhörslängd blottar prästen sina åsikter.
Yllestad (R) AI:4 (1816-1827) Bild 10 / sid 11 (Cajsa Larsdtr o sonen Johannes f 1822 i Kjettelstorp)
Yllestad (R) AI:4 (1816-1827) Bild 24 / sid 39 (Cajsa och Johannes i Gunnabo)
Yllestad (R) CI:3 (1770-1876) Bild 79 / sid 159 (dottern Maria föds)
Yllestad (R) AI:4 (1816-1827) Bild 47 / sid 85 (Cajsa är skriven på sockn m Johannes o Maria)
Yllestad (R) AI:5 (1823-1840) Bild 73 / sid 114 (Horan har ännu en son...)
Yllestad (R) AI:6 (1840-1850) Bild 23 / sid 35 (Cajsa och de tre barnen u Backgården i Kjettilstorp)
Yllestad (R) AI:6 (1840-1850) Bild 43 / sid 73 (Cajsa och Maria till Råsen)
Yllestad (R) AI:6 (1840-1850) Bild 42 / sid 71 (familjen i Råsen, prästen kritisk om dtr Maria)
Yllestad (R) AI:7 (1850-1857) Bild 83 / sid 75 (Caisa hos dtr Maria i Råsen)
Prästen skriver:
Maria köpte på 50 år Råsen av Håkan Fahlgren för 166:32 riksdaler pengar som hon för sitt horeri förvärfvat och blef Skattskriven här den 23/11 1848.
Håller nu ... ... Smyg Krögeri, horhus och Spelhus, far omkring på marknader och auktioner att sälja brännvin.
_______________________________________________________________________________
Gift I med:
Lisken Larsdotter född 2/4 1736 i Yllestad - död 44 år gammal den 25/1 1781 i Kinneved
Dotter till soldaten (1709-1741) i Yllestad Lars Larsson Sten född 1688 och Anna Persdotter.
Lars Larssons Stens torpnummer: SK-00-0566-1709.
Barn i första giftet:
- Sven Larsson Wårberg född 29/4 1764 i Backen, Slöta- död 23/11 1825 i Gökhem
- Maria Larsdotter Kjerrberg född 5/2 1766 i Slöta - död 11/12 1827 i Vartofta
- Ingeborg Kjerrberg född 14/1 1766 i Slöta
- Greta Larsdotter Kjerrberg född 2/12 1769 i Slöta
- Anna Larsdotter Kjerrberg född 9/5 1772 i Kinneved - död 6/6 1837 i Grolanda
- Catharina Larsdotter Kjerrberg född 15/3 1775 i Kinneved
- Johannes Larsson Kjerrberg född 9/2 1777 i Kinneved
Gift II med:
Brita Jonasdotter Kärrberg född 10/7 1767 i Skara - död 29/11 1846 i Fattighuset, Kinneved
Barn i andra giftet:
- Bengt Kjerrberg född 30/6 1788 i Kinneved
- Greta Larsdotter född 1790 (ej i fb)
- Anders Larsson Kjerrberg född 4/5 1792 i Kinneved
- Lars Larsson Kjerrberg född 19/1 1793 i Kinneved
- Caisa Larsdotter Kjerrberg född 18/12 1793 i Kinneved
- Lisa larsdotter Kjerrberg född 14/2 1798 i Kinneved
Det framgår av dottern Caisas födelsenotis att familjen bor i Swenstorp som ligger under Storegården Hudene. Prästen skriver i husförhörslängden AI:1 sid 41:
"Annoterade för Storegården medan de sitta på Storegård grund."
När dottern Lisa föds 1798 kallas Lars Kjårberg i födelseboken och Kjerrberg/Kjerberg i husförhörslängderna. Familjen sägs vid Lisas födelse höra hemma bland "Ryttarfolk i Klåfhalt". De bor emellertid kvar i Svenstorp. Den gamle soldaten dör 1813. I husförhörslängden står klart och tydligt 2.11.1813 som dödsdatum. Det är emellertid fel. I dödboken står Lars Kjerrberg död 2/3 samma år.
Dottern Caisa flyttar 18 år gammal till Gökhem 1812.
Dottern Lisa, som av någon anledning fått absolution (syndernas förlåtelse) flyttar till Segerstad 1816.
Enkan Brita Jonasdotter Kärrberg
Dotter till Jonas Liljeberg och Ingeborg Olofsdotter i Nybygget, Skara.
Enkan Brita tycks bli ensam kvar i Swenstorp. Jag tyder en anteckning i husförhörslängden som att även hon fått absolution. Oklart för vad. Av nästa husförhörslängd får vi veta att hon kallar sig Enkan Britta Källberg. Prästen har sannolikt skrivit fel helt enkelt. Kjerrberg eller Kärrberg ska det vara.
På rätt datum återfinns hon i födelseboken. Av den framgår att föräldrarna Jonas Liljeberg och Ingeborg Olofsdotter är Torpare i Nybygget.
 |
| Skara stadsförsamling (R) C:3 (1737-1776) Bild 64 / sid 119 |
De yngsta barnen till Lars Svensson Kjerrberg
och Brita Jonasdotter Kärrberg syns i husförhörslängderna:
6. Lisa född 14/2 1798 i Kinneved
Lite hjälp på traven
om någon vill forska angående Lars Svenssons Kjerrbergs födelsedatum.
- Det finns en Lars född 14/12 1735 med en far som kallas Sven i Backen
- Och en Lars född 2/4 1836 som är son till Sven Persson.
- Och den 18/7 1837 föds emellertid en Lars som son till Sven Johansson
- Och den 5/3 1738 föds Lars som son till Sven Jonsson på Grundgård ?
Annette Ewertssons utredning, som återfinns här menar att han var född 1738 i Slöta.
Det gör även Karl Edvin Melins utredning som finns här.
Och Mormors släktträd på Ancestry.
Kyrkoböcker:
Slöta (R) AI:1 (1764-1772) Bild 44 / sid 79 (Lars Kjerrberg i första giftet)
Skara stadsförsamling (R) AI:1 (1746-1759) Bild 52 / sid 95 (Jonas Liljeberg med fam i Nybygget)
Skara stadsförsamling (R) AI:1 (1746-1759) Bild 130 / sid 251 (Jonas Lejeberg)
Skara stadsförsamling (R) C:3 (1737-1776) Bild 64 / sid 119 (Brita föds)
Kinneved (R) C:2 (1751-1850) Bild 55 / sid 101 (Caisa föds)
Kinneved (R) C:2 (1751-1850) Bild 64 / sid 119 (Lisa föds)
Kinneved (R) AI:1 (1792-1812) Bild 26 / sid 41 (familjen i Svenstorp. Annoterade osv)
Kinneved (R) AI:2 (1812-1824) Bild 23 / sid 36 (familjen i Svenstorp)
Kinneved (R) AI:3 (1825-1833) Bild 23 / sid 31 (Enkan Britta Kärrberg från Skara)
Cajsa Larsdotter Kjerrberg
 |
| Kinneved (R) C:2 (1751-1850) Bild 55 / sid 101 |
Dotter till Ryttaren Lars Svensson Kjerrberg och hans hustru Britta Jonasdotter vid Svenstorp i Kinneved.
Caisa flyttar 18 år gammal till Gökhem 1812.
Fem år senare föds sonen Anders Molin den 9/10 1817 i Gökhem. Dopvittnen var Sven Jansson, Anders Svensson, Anna Larsdotter och Lisa Svensdotter.
Caisa hamnar i fattigstugan 1817 sannolikt på grund av sin graviditet och sitt barnafödande. Det är svårläst men ser i hfl ut som att hon är vanför och utfattig.
I födelsenotisen står att Johannes Andersson-Molin uppger sig vara barnets far.
Mor och son flyttar 1820 eller året därpå till Skår Ödegården men där hittar jag dem inte. Sannolikt bodde de där för kort tid om de bodde där alls.
Cajsa Larsdotter flyttar som piga från Gökhult till Kjettilstorp i Yllestad 1821. Sonen Anders Molin är inte med. Den 14/3 1822 föder hon där sonen Johannes. Hans dopvittnen är delvis av annan kaliber nämligen, Fru Majorskan Magdalena NattochDag, hustru Lisa Andersdotter och drängen Anders Andersson. Ingen far är angiven i födelsenotisen.
Fru Majorskan Magdalena Natt och Dag (född 14/6 1775 i Yllestad) är Fru i Kiettilstorp och gift med ägaren Majoren Natt och Dag (född 27/6 1774 i Hohl). Varför majorskan är dopvittne till pigans oäkta unge förtäljer inte historien men makarna Natt och Dag har fem barn varav en son född 1800 som åtminstone åldersmässigt skulle kunna vara far till Caisas barn. Caisa står lågt i rang i hushållet. Men det finns för all del även andra anförvanter som majorskan kan tänkas ha velat skydda.
Den 2/4 1825 ger den 32-åriga Caisa Larsdotter liv åt oäkta dottern Maria som i Yllestad är skriven "på socknen" dvs utan fast adress. I födelsenotisen står att fadern uppgafs vara gifte mannen Pehr Jansson i Prästgården ...lestad. Caisa skrivs alltjämt "på sockenen" och prästen antecknar i husförhörslängden att Caisa har ännu en omkring 10 år gammal son.
 |
| Yllestad (R) AI:5 (1823-1840) Bild 73 / sid 114 |
Pigan Caisa Larsdotter bor med de två yngsta barnen, Johannes och Maria, i Stångslund under Stånghem i Yllestad, Skaraborgs län.
Prästen skriver:
"Horan har ännu en son född i Wårkumla omkring 10 år gammal anno 1827."
Om det betyder att hon försörjde sig och barnen som prostituerad är svårt att veta. Hon står skriven
som piga. Men att hon ligger illa till hos prästen är det knappast någon tvekan om. Han är uppenbarligen upprörd över att hon har ännu en son som är i tioårsåldern. Han sprider emellertid skvaller utan att veta hur det faktiskt förhåller sig i och med allt äldste sonen är född i Gökhult och inte i Wårkumla.
I husförhörslängden 1840-1850 har äldste sonen anslutit sig till mor och syskon. Caisa Larsdotter och barnen i en stuga under Backgården i Kjettilstorp, Yllestad. Äldste sonen, Anders Molin, ansluter sig till artilleriet 1840.
I mitten av 1840-talet bor familjen i Råsen under Gärdstorps Spelaregård. Sonen Anders Molin kallas afskedade artilleristen. Sonen Johannes är inte med och dottern Maria har fött en oäkta son nämligen Johan Alfred Johansson född 21/4 1848.
Dottern Maria tar småningom över initiativet och ser till att familjen kan bosätta sig i Råsen under Gärdstorps Spelaregård. Därefter är det mamma Caisa som bor hos sin dotter och hennes familj tills det är dags för fattighuset i Yllestad där hon dör av ålderdomskrämpor 77 år 6 mån 19 dagar gammal den 29/6 1871.
De tre oäkta barnen:
1. Anders Molin född 9/10 1817 i Gökhem (far: Johannes Andersson-Molin)
2. Johannes född 14/3 1822 i Yllestad (kallas Skynning, Skymning, Skyttberg, Skymming o Jansson)
3. Maria Pehrsdotter född 2/4 1825 i Yllestad (far: gifte Pehr Jansson i Prästgården)
Kyrkoböckerna:
Gökhem (R) C:6 (1787-1835) Bild 64 / sid 115 (sonen Anders föds)
Gökhem (R) AI:5 (1809-1821) Bild 75 / sid 56 (Cajsa och sonen Anders i Fattigstugan)
Yllestad (R) CI:3 (1770-1876) Bild 77 / sid 155 (sonen Johannes föds)
Yllestad (R) AI:4 (1816-1827) Bild 6 / sid 3 (Majorskan Natt och Dag i Kjettilstorp)Yllestad (R) AI:4 (1816-1827) Bild 10 / sid 11 (Cajsa Larsdtr o sonen Johannes f 1822 i Kjettelstorp)
Yllestad (R) AI:4 (1816-1827) Bild 24 / sid 39 (Cajsa och Johannes i Gunnabo)
Yllestad (R) CI:3 (1770-1876) Bild 79 / sid 159 (dottern Maria föds)
Yllestad (R) AI:4 (1816-1827) Bild 47 / sid 85 (Cajsa är skriven på sockn m Johannes o Maria)
Yllestad (R) AI:5 (1823-1840) Bild 73 / sid 114 (Horan har ännu en son...)
Yllestad (R) AI:6 (1840-1850) Bild 23 / sid 35 (Cajsa och de tre barnen u Backgården i Kjettilstorp)
Yllestad (R) AI:6 (1840-1850) Bild 43 / sid 73 (Cajsa och Maria till Råsen)
Yllestad (R) AI:6 (1840-1850) Bild 42 / sid 71 (familjen i Råsen, prästen kritisk om dtr Maria)
Yllestad (R) AI:7 (1850-1857) Bild 83 / sid 75 (Caisa hos dtr Maria i Råsen)
Yllestad (R) AI:8 (1857-1864) Bild 92 / sid 83 (som ovan)
Yllestad (R) AI:9 (1864-1876) Bild 99 / sid 89 (Caisa hos dtr Maria i Råsen)
Yllestad (R) AI:9 (1864-1876) Bild 58 / sid 50 (Caisa dör 29/6 1871 i fattighuset)
Yllestad (R) CI:3 (1770-1876) Bild 198 / sid 133 (Caisa i dödboken, nr 10
_________________________________________________________________________________
Maria Pehrsdotter
född 2/4 1825 i Yllestad - död 16/10 1867 i Yllestad
Dotter till pigan Caisa Larsdotter och gifte fyrbarnspappan, hälftenbrukaren Pehr Jansson (född 8/5 1795 i Dimbo) i Prästgården som 1826 och 1828 får ytterligare två barn med sin hustru.
Maria växer upp med sin mor och två halvbröder - Anders och Johannes. De har olika pappor och en mor som prästen kallar hora.
I mitten av 1840-talet, när Maria är i 20-årsåldern, utgjuter sig prästen om henne i husförhörslängden.
 |
| Yllestad (R) AI:6 (1840-1850) Bild 42 / sid 71 |
1848 till Slöta men egentligen Kinneved och Bilsholmen der hon blifvit lägrad af gifta mannen Johan
Larsson enligt uppgift … som … barnafader.
Maria köpte för 50 år Råsen av Håkan Fahlgren för 166.32
riksdaler – pengar som hon genom (Horeri) för värft och blifver skatteskriven
den 23/11 1848. Håller smygkrögeri
Attest 10/11 1845
Oäkta Dottern Maja ankom om hösten 1847 här skriven som levande i Leaby och framfödde en 1848 21/4 oäkta son som 22/4 döptes till Johan Alfred. … attest… till Pastors Embetet i Slöta … med fördrag … men … … den därstädes återsände Dop resten med uppgift att Horan ej gick till Leaby medan son der ej var skattskrifven utan till Kinneved och hon i Bilsholmen … … … Hon undergick hemlig … … i Yllestad den 12 juni 1848 och erlade böter 32 … till Kyrkan
***
Maria Pehrsdotter flyttar till Kinnered 1845 men återvänder till Yllestad där hon föder oäkte sonen Johan Alfred Johnsson född 21/4 1848. Hon köper eller arrenderar Råsen under Gärdstorps Spelaregård och flyttar in med sin familj, modern Caisa Larsdotter och de oäkta barnen. Samma år som tredje barnet föds - 1854 - flyttar mannen Anders Johansson in. Han står också angiven som far till tredje barnet. Maria och Anders kallas torpare på Millantorpet under Gärdstorp.
Brodern Anders Molin är också skriven på Råsen med fru och två barn (varav ett oäkta). De flyttar 1865 till Elabacken under Millangården.
 |
| Yllestad (R) AI:7 (1850-1857) Bild 83 / sid 75 |
Hitkom från Släta eller rättare
Kinneved och Bilsholmen, där hon blifvit lägrad af gifta mannen Johannes
Larsson enligt uppgift.
Maria köpte på 50 år Råsen av Håkan Fahlgren för 166:32 riksdaler pengar som hon för sitt horeri förvärfvat och blef Skattskriven här den 23/11 1848.
Håller nu ... ... Smyg Krögeri, horhus och Spelhus, far omkring på marknader och auktioner att sälja brännvin.
Bevistar aldrig Husförhör liksom sin usla moder och son. Se sidan 77 för
mannen.
Om Anders Johansson sid 77:
Vanfrejdad - Skogstjuf - slagskämpe -
Om Anders Johansson sid 77:
Vanfrejdad - Skogstjuf - slagskämpe -
lagligen tilltalad för slagsmål - legat på
vatten och bröd - 52.
Kan man tolka det som att Maria helt enkelt fnaskade ihop en trygg plats att leva på åt sin familj?
Jag vet inte. Driftig var hon dock. Den saken är tämligen klar. Och då hon trots allt namngav barnens fäder i alla fall utom ett så kan de eventuella kunderna trots allt inte ha varit så många.
Det var för sonen Johannes som Maria inte angav någon far. Och det var för honom som självaste majorskan Natt och Dag var dopvittne. Det säger kanhända en del om faderskapet. Det kan också vara förklaringen till att Maria kunde köpa sig en fristad i 50 år på Råsen.
Maria Pehrsdotters familj:
Torparen
Anders Johansson född 19/10 1821 i Yllestad (inflyttad till Råsen 1854)
- En slagskämpe. Legat på vatten och bröd 1852, skriver prästen i husförhörslängden
Vanfrejdad - Skogstjuf - slagskämpe - lagligen tilltalad för slagsmål - legat på vatten och bröd - 52.
Vanfrejdad - Skogstjuf - slagskämpe - lagligen tilltalad för slagsmål - legat på vatten och bröd - 52.
(Polisunderrättelserna sträcker sig bara åren 1878-1947)
Han flyttar till Stockholm 1874. Jag hittar honom varken där eller i dödboken.
Gift 7/7 1854 med:
Maria Pehrsdotter född 2/4 1825 i Yllestad - död 16/10 1867 i Yllestad
- En lastfull qvinna. Se gamla husförhörslängden!
Familjen bor i Råsen under Spelaregården i Yllestad (som ägs av Gustaf Högberg)
Torpen under Spelaregården kallades Ängagårdarna, Gärdstorps rote i Yllestads socken.
Barn:
Familjen bor i Råsen under Spelaregården i Yllestad (som ägs av Gustaf Högberg)
Torpen under Spelaregården kallades Ängagårdarna, Gärdstorps rote i Yllestads socken.
Barn:
- Johan Alfrid född 21/4 1848 i Yllestad (ej i fb) (flytt till Ljungarum 1864) Oäkta
- Lotta född 24/5 1852 - död 9/1 1854 i Yllestad 1 år 7 mån 15 dagar gamma. Ingen orsak. Oäkta
- Carl-Fredrik född 27/10 1854 i Yllestad - död 4 år 2 mån 4 dag av slag den 26/3 1857 i Yllestad
- Mathilda född 21/11 1857 i Yllestad (gift med dragonen Kalle Blom)
- Frans Johan född 12/4 1860 i Yllestad
- Gustafva född 21/7 1865 i Yllestad
Maria Pehrsdotter dör 16/10 1867.
Maken Anders Johansson gifter om sig med Carolina Andersdotter den 29/10 1869 varpå Marias mor, Caisa Larsdotter, får flytta till fattighuset där hon dör 1871.
Anders Johansson lämnar Råsen och blir inhyses i Hasselbacken med nya frun och de tre yngsta barnen. Familjen
flyttar till Stockholm 24/10 1874.
Yllestad (R) CI:3 (1770-1876) Bild 79 / sid 159 (dottern Maria föds)
Yllestad (R) AI:5 (1823-1840) Bild 24 / sid 27 (Marias far gifte mannen Per Jansson i prästgården)
Yllestad (R) AI:4 (1816-1827) Bild 47 / sid 85 (Cajsa är skriven på sockn m Johannes o Maria)
Yllestad (R) AI:5 (1823-1840) Bild 73 / sid 114 (Horan har ännu en son...)
Yllestad (R) AI:6 (1840-1850) Bild 23 / sid 35 (Cajsa och de tre barnen u Backgården i Kjettilstorp)
Vårkumla (R) AI:2 (1836-1850) Bild 6 / sid 1 (Maria piga i Axtorp, Wårkumla)
Yllestad (R) AI:6 (1840-1850) Bild 43 / sid 73 (Cajsa och Maria till Råsen)
Yllestad (R) AI:6 (1840-1850) Bild 42 / sid 71 (familjen i Råsen, prästen kritisk om dtr Maria)
Yllestad (R) AI:7 (1850-1857) Bild 83 / sid 75 (fam i Råsen. Smygkrögeri, horhus o spelhus)
Yllestad (R) AI:7 (1850-1857) Bild 85 / sid 77 (Anders vanfrejdad etc)
Yllestad (R) AI:8 (1857-1864) Bild 92 / sid 83 (En slagskämpe och en lastfull qvinna)
Yllestad (R) AI:9 (1864-1876) Bild 99 / sid 89 (Maria Persdtr död, mannen gifter om sig. Slagskämpe)
Yllestad (R) AI:9 (1864-1876) Bild 24 / sid 16 (Mannens nya familj i Hasselbacken, Matilda t Sthlm)
Barnen:
Yllestad (R) CI:3 (1770-1876) Bild 100 / sid 201 (oä Lotta föds)
Yllestad (R) CI:3 (1770-1876) Bild 186 / sid 109 (Lotta död)
Yllestad (R) CI:3 (1770-1876) Bild 103 / sid 207 (Carl Fredrik föds)
Yllestad (R) CI:3 (1770-1876) Bild 189 / sid 115 (Carl Fredrik död av slag)
Yllestad (R) CI:3 (1770-1876) Bild 108 / sid 217 (Mathilda föds)
Yllestad (R) CI:3 (1770-1876) Bild 111 / sid 223 (Frans Johan föds)
Yllestad (R) CI:3 (1770-1876) Bild 117 / sid 235 (Gustafva föds)
Mathilda Andersdotter
född 21/11 1857 i Yllestad
flyttar till Stockholm 24/10 1874
Hon blir småningom piga först i Markim och senare i Nähle, Vallentuna, där hon 1879 möter Carl Helmer Carlsson.
 |
| Vallentuna (AB) EI:2 (1861-1883) Bild 300 |
Carl Helmer Carlsson antogs som indelt soldat och tog över dragontorpet i Lindö efter en Albert Pehrsson Fröjd född 1854 som valde att flytta till Stockholm 24/10 1880. Han tilldelades soldatnamnet Blom och kunde året därpå fria till sin Mathilda.
Det lyste för Fäste-hjonen den 18/9, 25/9 och 2/10. I lysnings- och vigselnotisen står ingenting om datum för vigseln. I husförhörslängden står att bröllopet firades den 27/10 1881 sedan Mathildas far "afgifvit skriftligt samtycke". Mindre än ett år senare föddes deras första barn...
Dragon No 34 i Lindö
Blom Carl Helmer född Carlsson den 24/4 1856 i Lunda församling, Stockholms län
Gift 27/10 1881 med:
Mathilda Andersdotter född 21/10 1857 i Yllestad.
Barn:
- Alma Mathilda född 8/8 1882 i Vallentuna - gift 10/10 1903, flytt till Katarina förs
- Ernst Helmer född 9/7 1886 i Vallentuna - död 3/4 1887 där 8 mån 24 dag. Ingen orsak angiven.
- Hulda Josefina född 11/2 1888 i Vallentuna - telefonist
- Edit Bernhardina född 22/4 1891 i Vallentuna - biträde i hemmet
- Sten Helmer född 1/3 1904 i Solna - död av lunginflammation den 15/2 1915 i Solna
Kyrkoböcker:
Vallentuna (AB) EI:2 (1861-1883) Bild 300 (lysning i Vallentuna)
Vallentuna (AB) AI:21 (1878-1881) Bild 850 / sid 81 (de nygifta makarna Blom i Lindö)
Se: Kalle Blom, dragon i Lindö
Ur:
Populär Historia
* Pommerska kriget
Pommerska kriget var en del av sjuårskriget som avslutades 1763. En klausul i westfaliska freden tvingade svenskarna att ta till vapen mot Preussen. Rädslan att bli till åtlöje gjorde att de inte vågade låta bli.
Svenskarnas belägring av Peenemünde 1757 från samtida kopparstick.
När roddbåtarna stötte i land uppstod ett visst buller. En förskrämd vaktpost vände blicken ut i mörkret och utbrast på tyska: ”Vem i djävulen är där?!” Officeraren Carl Johan von Essen hoppade då ur sin båt, rusade fram mot vakten medan han ljudligt svarade: ”Guter Schwede!” Hack i häl följde ett femtiotal grenadjärer som kvickt stormade över vallen på den vattenomflutna fältbefästningen där de yrvakna försvararna snabbt övermannades. Det var morgonen den 13 september 1757 och Sveriges krig mot Preussen hade just börjat.
Sammanlagt var det omkring 20 000 svenska soldater som utan föregående varning hade tågat över den preussiska gränsen från Svenska Pommern. Anfallet – som tycks ha kommit helt oväntat för försvararna – riktades mot ett flertal strategiska platser, bland annat den skans som Essen och hans karlar intagit under morgontimmarna. Framryckningen gick sedan vidare med överraskande lätthet. Redan efter några veckor nådde svenskarna en ort bara tio mil från ett i princip oförsvarat Berlin. Men krigslyckan skulle inte bli särskilt långvarig i det så kallade pommerska kriget.
Sveriges angrepp mot Preussen var del i den världsomspännande konflikt som kommit att kallas sjuårskriget (1756–63) och som egentligen är ett samlingsnamn för en mängd olika stridigheter som smält samman i ett enda händelseförlopp. Det var ett av de första globala storkrigen – vissa historiker har velat kalla det för det första världskriget – och krigsskådeplatserna sträckte sig från Kanada över Europa till Indien, och från Filippinerna över Afrika till Sydamerika. Vid sidan av de europeiska stormakterna som Frankrike, Storbritannien, Österrike, Ryssland och Preussen hade det även involverat riken som det indiska mogulväldet och det nordamerikanska irokesförbundet. Och det kom alltså även att inbegripa Sverige.
Den politiska bakgrunden till kriget är en komplicerad härva att reda ut. Huvudsakligen byggde det på gamla ouppklarade motsättningar från tidigare storkonflikter – särskilt det så kallade österrikiska tronföljdskriget (1740–48) – och vars dominerande inslag var kampen mellan Frankrike och Storbritannien om världshaven och kolonierna å ena sidan och uppgörelsen mellan kejsarmakten Österrike och uppkomlingsstaten Preussen i Tyskland å den andra. Gnistan som antänt alltsammans hade varit en tvist mellan franska och brittiska kolonialister över några gränsmarker i Ohio 1753 som efterhand eskalerat till en öppen militär konflikt (på den brittiska sidan märks för övrigt en ung officer vid namn George Washington). Snart hade bägge sidor inlett så pass omfattande rustningar att ett formellt krigsutbrott blivit mer eller mindre oundvikligt.
Men det var länge oklart om eller i vilken omfattning kriget skulle komma att drabba Europa. I Sverige var man – liksom på många andra håll – i förstone inte alls intresserad av att invecklas i äventyrligheterna. Men i januari 1756 inträffade något av en diplomatisk revolution då Storbritannien och Preussen plötsligt övergav sina tidigare allierade och i-stället bildade ett nytt förbund med varandra. Därmed blev hela den europeiska maktbalansen ”genom ett litet penndrag” fullständigt kullkastad och de övergivna parterna – de gamla ärkefienderna Frankrike och Österrike – fann ingen annan utväg än att själva bilda en motallians.
Denna häpnadsväckande omsvängning hade man emellertid inte räknat med i varken London eller Berlin, och Preussen fann sig snart farligt isolerad mot en växande konstellation av mäktiga kontinentalmakter till vars krets även Ryssland och Spanien så småningom skulle sluta sig. Inför detta hot beslutade Preussens härskare Fredrik den store att hellre förekomma sina fiender än att förekommas. I augusti lät han invadera grannstaten Sachsen – som med viss rätt misstänktes för inblandning i bildandet av en antipreussisk liga. Därmed hade en kedjereaktion satts igång som snart skulle komma att kasta den ena staten efter den andra in i elden. Snart stod nästan hela Europa i lågor. Och det dröjde inte länge förrän brandröken också trängde in i den svenska regeringens konferenssalar.
I Sverige hade man ännu inte greppat vidden av de omvälvande världshändelserna. Under våren och sommaren riktades styrelsens uppmärksamhet istället mot inrikespolitiska motsättningar – som vid midsommar kulminerade i en misslyckad statskupp i syfte att utöka kungafamiljens inflytande. I mitten av juli hade riksdagen på danskt initiativ och till rungande applåder trumfat igenom en nordisk neutralitetsakt avsedd att hålla de bägge länderna utanför kriget. Dessutom hade båda de stora riksdagspartierna – hattarna och mössorna – enats om att freden ”obrottsligen” skulle hållas.
Men på hösten lät kejsarinnan Maria Teresia tillsammans med den tyska riksförsamlingen – och med fransmännens goda minne – åberopa en gammal klausul i den westfaliska freden från 1648 som stadgade att Frankrike och Sverige förbundit sig att gemensamt ingripa mot all omotiverad aggression i Tyskland. Enligt denna borde alltså Sverige utfärda ett officiellt ultimatum mot Preussen eller för alltid avsäga sig rollen som den europeiska fredens stöttepelare.
Nu riktades genast omvärldens blickar mot Stockholm.
I december fattade rådet efter mycket om och men beslutet att tillmötesgå propåerna och i mars 1757 förkunnades garantin officiellt på den tyska riksdagen. Ställningstagandet innebar givetvis en stor risk för att Sverige på det ena eller andra sättet skulle komma att dras in i kriget – inte minst eftersom Fredrik den store visade sig oemottaglig för de krigiska hotelserna. Snarare hade garantin endast inneburit en överhängande fara för preussiska anfall mot Svenska Pommern.
Regeringen, med kanslipresidenten Anders Johan von Höpken i spetsen, hade i själva verket råkat i något av ett dilemma efter garantiförklaringen. Höpken själv önskade in i det sista undvika verklig inblandning i kriget – bland annat med hänvisning till krigsmaktens och statsfinansernas usla tillstånd. Samtidigt hade hoven i Paris och Wien börjat pressa svenskarna med fördelaktiga erbjudanden om erövringar och subsidier om man bara ville ställa en fältarmé på fötter i Tyskland – en armé som man kanske ändå måste skeppa dit för att försvara sig med mot Preussen.
Av de intensiva diskussionerna i rådet under slutet av våren framgår det också tydligt vilken betydelse som Sveriges ära och heder spelade för det slutliga avgörandet att gå i krig. För aristokraterna i rådet var äran av hävd så viktig att den sågs som värdefullare än alla världsliga ting och kunde till och med värderas högre än själva livet. Resonemangen handlade inte lika mycket om möjligheten att förvärva utan rädslan över att förlora äran. Man befarade att Sverige skulle göras till åtlöje om det inte kunde leva upp till garantins krigiska förpliktelser och att det därför vore omöjligt att backa från de redan tagna stegen. Riksrådet Carl Fredrik Scheffer förklarade: ”Och likasom enskilda personer uppoffrar allt annat för deras heder, så bör jämväl de, som styra länder och riken, sätta alla andra betänkligheter åt sidan, då frågan är om rikets värdighet och dess anseende hos andra stater.”
I början av juni röstade därför elva råd mot fem för att gå i krig.
Regeringen, med kanslipresidenten Anders Johan von Höpken i spetsen, hade i själva verket råkat i något av ett dilemma efter garantiförklaringen. Höpken själv önskade in i det sista undvika verklig inblandning i kriget – bland annat med hänvisning till krigsmaktens och statsfinansernas usla tillstånd. Samtidigt hade hoven i Paris och Wien börjat pressa svenskarna med fördelaktiga erbjudanden om erövringar och subsidier om man bara ville ställa en fältarmé på fötter i Tyskland – en armé som man kanske ändå måste skeppa dit för att försvara sig med mot Preussen.
Av de intensiva diskussionerna i rådet under slutet av våren framgår det också tydligt vilken betydelse som Sveriges ära och heder spelade för det slutliga avgörandet att gå i krig. För aristokraterna i rådet var äran av hävd så viktig att den sågs som värdefullare än alla världsliga ting och kunde till och med värderas högre än själva livet. Resonemangen handlade inte lika mycket om möjligheten att förvärva utan rädslan över att förlora äran. Man befarade att Sverige skulle göras till åtlöje om det inte kunde leva upp till garantins krigiska förpliktelser och att det därför vore omöjligt att backa från de redan tagna stegen. Riksrådet Carl Fredrik Scheffer förklarade: ”Och likasom enskilda personer uppoffrar allt annat för deras heder, så bör jämväl de, som styra länder och riken, sätta alla andra betänkligheter åt sidan, då frågan är om rikets värdighet och dess anseende hos andra stater.”
I början av juni röstade därför elva råd mot fem för att gå i krig.
Och redan i augusti avgick de första transportskeppen till Svenska Pommern.
Den svenska krigsmakten var emellertid inte längre samma slags framgångsmaskin den varit under Karl XII:s tid bara femtio år tidigare. Orsaken låg först och främst i det utarmade tillstånd som riket sedan dess befunnit sig i och som bland annat framtvingat omfattande nedskärningar inom såväl armén som flottan. Konsekvenserna hade blivit smärtsamt uppenbara under hattarnas fiaskoartade anfallskrig mot Ryssland 1741–43, men trots detta hade ännu inga omfattande förbättringar blivit genomförda. Arméorganisationen var därför i jämförelse med andra stater hopplöst föråldrad och hade inte följt den snabba utveckling inom krigskonsten som inträffat de senaste decennierna – en utveckling som Preussen ironiskt nog varit den ledande drivkraften bakom. Militärt kunde svenskarna vänta sig ett motstånd som var det främsta av sin tid.
Frihetstidens fria författning hade också luckrat upp den militära disciplinen i Sverige. Många krigare var nämligen samtidigt ledamöter av riksdagen och ansåg sig ha rätt att lämna sina kommenderingar – även under brinnande krig – för att delta i politiken. Där tillstötte även omständigheten att över- och underordnade befäl blev jämlikar och att krigsmaktens representanter till och med kunde hamna i position att befalla över den egna regeringen. På så sätt hade både den politiska och militära hierarkin effektivt slagits i spillror. Grundlagarna hade också förhindrat regeringen att vidta några krigsförberedelser innan beslutet om krig blivit fattat. Därför kom den viktiga mobiliseringsfasen att bli en mycket hastig improvisation som skulle visa sig ha förödande konsekvenser på den tilltänkta offensiva strategin. För soldaterna i leden kom det att innebära ett liv i fält under sämsta tänkbara förutsättningar.
Vapnen visade sig nämligen lida av fabrikationsdefekter, uniformerna var slitna – i vissa förband saknades både strumpor och skor – och krutförråden var bristfälliga. Hästar och dragdjur fick kasseras som odugliga, sjukvårdsorganisationen var i det närmaste obefintlig och generalstaben saknade tillförlitliga kartor. Transporterna hade dessutom varit så uselt planerade att trossvagnarnas bottnar och hjul levererats vid olika tillfällen, och många knektar kunde inte bruka sina musköter då flintstenarna – som antände krutladdningen – ännu inte kommit fram. Istället fick de marschera ut i kriget med värdelösa attrapper av trä.
Hade situationen varit annorlunda är det möjligt att den svenska armén – som mötte minsta möjliga motstånd när angreppet sattes igång i september – kunnat spela en betydelsefull roll. Men redan efter några veckor började den usla planeringen att ta ut sin rätt. Utan fungerande vapen och belägringsartilleri tvingades arméledningen göra halt och låta armén bida i overksamhet i väntan på hjälpsändningar från Sverige. Men det enda som hördes från regeringen var hurtiga tillrop om att fortsätta offensiven. När överbefälhavaren Alexander Magnus von Ungern Sternberg nåddes av budet att en stor preussisk undsättningshär var i antågande beordrade han genast reträtt till Svenska Pommern. Allt som tidigare vunnits övergavs och kring årsskiftet hade hela armén blivit inringad av preussarna i Stralsund.
Händelserna var alltså konsekvensen av både usla förberedelser och oturliga svängningar i krigslyckan bland de allierade. När krigssäsongen inleddes hade den preussiska armén varit tillbakapressad, men hade vid slutet av året slagit tillbaka både fransmän och österrikare och var återigen på offensiven. Under återstoden av kriget skulle detta mönster återupprepa sig år efter år: en inledande svensk offensiv som ändade i återtåg. I rådet uppfattades misslyckandena på den egna sidan i första hand som en effekt av defaitism bland de ledande generalerna i fält. I rasande takt blev överbefälhavarna därför avlösta. von Ungern Sternberg avskedades i november 1757, tre månader efter att han anlänt till armén. Efterträdarna Gustaf Fredrik von Rosen och Gustaf David Hamilton hade båda entledigats innan 1758 var slut – den senare trots att han i september hade lyckats besegra en mindre preussisk styrka vid Fehrbellin bara några mil från Berlin. Längst förtroende erhöll Hamiltons efterträdare Jakob Albrekt von Lantingshausen som inte blev ersatt förrän på våren 1761 av den berömde Augustin Ehrensvärd.
Överbefälhavarna försvarade sig i sin tur med hänvisning till otillräcklig utrustning och brist på livsmedel. Under fälttågen visade det sig också hur otymplig och långsam den svenska hären var i jämförelse med de preussiska trupperna, som hade tillgång till snabbare och lättare truppslag som jägare och husarer. Med dessa till hands var det en enkel sak för preussarna att ständigt skära av underhållslinjerna mellan armén i fält och Svenska Pommern. Soldaterna led också kontinuerligt av sjukdomar.
Den svenska krigsmakten var emellertid inte längre samma slags framgångsmaskin den varit under Karl XII:s tid bara femtio år tidigare. Orsaken låg först och främst i det utarmade tillstånd som riket sedan dess befunnit sig i och som bland annat framtvingat omfattande nedskärningar inom såväl armén som flottan. Konsekvenserna hade blivit smärtsamt uppenbara under hattarnas fiaskoartade anfallskrig mot Ryssland 1741–43, men trots detta hade ännu inga omfattande förbättringar blivit genomförda. Arméorganisationen var därför i jämförelse med andra stater hopplöst föråldrad och hade inte följt den snabba utveckling inom krigskonsten som inträffat de senaste decennierna – en utveckling som Preussen ironiskt nog varit den ledande drivkraften bakom. Militärt kunde svenskarna vänta sig ett motstånd som var det främsta av sin tid.
Frihetstidens fria författning hade också luckrat upp den militära disciplinen i Sverige. Många krigare var nämligen samtidigt ledamöter av riksdagen och ansåg sig ha rätt att lämna sina kommenderingar – även under brinnande krig – för att delta i politiken. Där tillstötte även omständigheten att över- och underordnade befäl blev jämlikar och att krigsmaktens representanter till och med kunde hamna i position att befalla över den egna regeringen. På så sätt hade både den politiska och militära hierarkin effektivt slagits i spillror. Grundlagarna hade också förhindrat regeringen att vidta några krigsförberedelser innan beslutet om krig blivit fattat. Därför kom den viktiga mobiliseringsfasen att bli en mycket hastig improvisation som skulle visa sig ha förödande konsekvenser på den tilltänkta offensiva strategin. För soldaterna i leden kom det att innebära ett liv i fält under sämsta tänkbara förutsättningar.
Vapnen visade sig nämligen lida av fabrikationsdefekter, uniformerna var slitna – i vissa förband saknades både strumpor och skor – och krutförråden var bristfälliga. Hästar och dragdjur fick kasseras som odugliga, sjukvårdsorganisationen var i det närmaste obefintlig och generalstaben saknade tillförlitliga kartor. Transporterna hade dessutom varit så uselt planerade att trossvagnarnas bottnar och hjul levererats vid olika tillfällen, och många knektar kunde inte bruka sina musköter då flintstenarna – som antände krutladdningen – ännu inte kommit fram. Istället fick de marschera ut i kriget med värdelösa attrapper av trä.
Hade situationen varit annorlunda är det möjligt att den svenska armén – som mötte minsta möjliga motstånd när angreppet sattes igång i september – kunnat spela en betydelsefull roll. Men redan efter några veckor började den usla planeringen att ta ut sin rätt. Utan fungerande vapen och belägringsartilleri tvingades arméledningen göra halt och låta armén bida i overksamhet i väntan på hjälpsändningar från Sverige. Men det enda som hördes från regeringen var hurtiga tillrop om att fortsätta offensiven. När överbefälhavaren Alexander Magnus von Ungern Sternberg nåddes av budet att en stor preussisk undsättningshär var i antågande beordrade han genast reträtt till Svenska Pommern. Allt som tidigare vunnits övergavs och kring årsskiftet hade hela armén blivit inringad av preussarna i Stralsund.
Händelserna var alltså konsekvensen av både usla förberedelser och oturliga svängningar i krigslyckan bland de allierade. När krigssäsongen inleddes hade den preussiska armén varit tillbakapressad, men hade vid slutet av året slagit tillbaka både fransmän och österrikare och var återigen på offensiven. Under återstoden av kriget skulle detta mönster återupprepa sig år efter år: en inledande svensk offensiv som ändade i återtåg. I rådet uppfattades misslyckandena på den egna sidan i första hand som en effekt av defaitism bland de ledande generalerna i fält. I rasande takt blev överbefälhavarna därför avlösta. von Ungern Sternberg avskedades i november 1757, tre månader efter att han anlänt till armén. Efterträdarna Gustaf Fredrik von Rosen och Gustaf David Hamilton hade båda entledigats innan 1758 var slut – den senare trots att han i september hade lyckats besegra en mindre preussisk styrka vid Fehrbellin bara några mil från Berlin. Längst förtroende erhöll Hamiltons efterträdare Jakob Albrekt von Lantingshausen som inte blev ersatt förrän på våren 1761 av den berömde Augustin Ehrensvärd.
Överbefälhavarna försvarade sig i sin tur med hänvisning till otillräcklig utrustning och brist på livsmedel. Under fälttågen visade det sig också hur otymplig och långsam den svenska hären var i jämförelse med de preussiska trupperna, som hade tillgång till snabbare och lättare truppslag som jägare och husarer. Med dessa till hands var det en enkel sak för preussarna att ständigt skära av underhållslinjerna mellan armén i fält och Svenska Pommern. Soldaterna led också kontinuerligt av sjukdomar.
Värst var förhållandena när trupperna trängdes samman i Stralsund och där soldaterna ibland blivit instuvade i ”svinstior och ladugårdar”. Under vintern 1757–58 kunde man påträffa uppemot tjugo svenska soldater i en och samma jordhåla. I smutsen och trängseln – där soldaterna till vardags led av löss och tarmmask – spreds många dödliga febrar, diarréer och infektioner. Fältläkaren Pehr Zetzell skrev i en rapport efter kriget att armén smälte bort av epidemierna ”som snö för solsken”. I början av 1759 hade så många som var tredje soldat insjuknat.
Koordinationen med de allierade hade också varit minst sagt bristande, och trots att man vid flera tillfällen försökt samverka med franska, österrikiska och ryska kårer och arméer hade några gemensamma operationer aldrig kommit till stånd. Istället kunde preussarna marschera kors och tvärs mellan fronterna och konfrontera de allierades styrkor en och en. Redan inför 1759 års fälttåg hade den svenska regeringen – tyngd av skenande krigskostnader – gett upp tanken på gemensamma krigståg och instruerade i hemlighet arméledningen att enbart rikta in sig på närbelägna mål. I september besegrade en svensk galäreskader preussiska skepp i Stettiner Haff, vilket ledde till att öarna Wollin och Usedom kunde intas. Förmodligen utgjorde detta den största enskilda framgången för svenskarna under kriget.
Samtidigt hade en stark politisk opposition mot kriget börjat göra sig gällande i Sverige och på riksdagen 1760–62 utsattes regeringen för så hård kritik att flera råd fick lämna sina ämbeten, däribland Höpken och Scheffer. Ställda inför en skenande statsskuld och förödande inflation började riksdagen nu att leta efter sätt att ta sig ur kriget för att undvika ekonomisk undergång.
Lösningen kom i början av 1762, då tsarinnan Elisabet av Ryssland avled. Tronföljaren Peter III var nämligen en stor beundrare av Fredrik den store och beslutade sig helt sonika för att byta sida i konflikten. För Preussen – som var nära ett sammanbrott – kunde denna händelse inte ha kommit lägligare. Och faran för ett krig även mot Ryssland fick den svenska styrelsen att snabbt fiska efter vapenvila. Redan den 22 maj undertecknades den svensk-preussiska separatfreden i Hamburg utan eftergifter för någon sida.
På kort sikt kom kriget alltså inte att innebära några andra resultat för Sverige än trettio tusen dödade människor och sextiotvå miljoner förslösade riksdaler. På lång sikt skulle det emellertid få stor betydelse för framväxten av en mer fredlig svensk utrikespolitik och självuppfattning. Kriget – som snart beskrevs som något av ett nationellt fiasko – gav nämligen vind i seglen för de samhällsdebattörer som hävdade att Sveriges krigiska bana var över och att freden borde omfamnas inte bara som ett förnuftigare alternativ än krig utan som en styrka på vilken rikets nya ära och anseende borde byggas.
Koordinationen med de allierade hade också varit minst sagt bristande, och trots att man vid flera tillfällen försökt samverka med franska, österrikiska och ryska kårer och arméer hade några gemensamma operationer aldrig kommit till stånd. Istället kunde preussarna marschera kors och tvärs mellan fronterna och konfrontera de allierades styrkor en och en. Redan inför 1759 års fälttåg hade den svenska regeringen – tyngd av skenande krigskostnader – gett upp tanken på gemensamma krigståg och instruerade i hemlighet arméledningen att enbart rikta in sig på närbelägna mål. I september besegrade en svensk galäreskader preussiska skepp i Stettiner Haff, vilket ledde till att öarna Wollin och Usedom kunde intas. Förmodligen utgjorde detta den största enskilda framgången för svenskarna under kriget.
Samtidigt hade en stark politisk opposition mot kriget börjat göra sig gällande i Sverige och på riksdagen 1760–62 utsattes regeringen för så hård kritik att flera råd fick lämna sina ämbeten, däribland Höpken och Scheffer. Ställda inför en skenande statsskuld och förödande inflation började riksdagen nu att leta efter sätt att ta sig ur kriget för att undvika ekonomisk undergång.
Lösningen kom i början av 1762, då tsarinnan Elisabet av Ryssland avled. Tronföljaren Peter III var nämligen en stor beundrare av Fredrik den store och beslutade sig helt sonika för att byta sida i konflikten. För Preussen – som var nära ett sammanbrott – kunde denna händelse inte ha kommit lägligare. Och faran för ett krig även mot Ryssland fick den svenska styrelsen att snabbt fiska efter vapenvila. Redan den 22 maj undertecknades den svensk-preussiska separatfreden i Hamburg utan eftergifter för någon sida.
På kort sikt kom kriget alltså inte att innebära några andra resultat för Sverige än trettio tusen dödade människor och sextiotvå miljoner förslösade riksdaler. På lång sikt skulle det emellertid få stor betydelse för framväxten av en mer fredlig svensk utrikespolitik och självuppfattning. Kriget – som snart beskrevs som något av ett nationellt fiasko – gav nämligen vind i seglen för de samhällsdebattörer som hävdade att Sveriges krigiska bana var över och att freden borde omfamnas inte bara som ett förnuftigare alternativ än krig utan som en styrka på vilken rikets nya ära och anseende borde byggas.
