Utv olika länder

Svenska Emigrantinstitutet

http://www.swemi.se/utvandring-13920.asp

Även om utvandringen till Amerika var omfattande så fanns det andra länder som svenskar emigrerade till. Europa, Australien, Brasilien, Kanada, Sydafrika, S:t Petersburg Europa 1930 registrerades ett överskott på invandrare. Därmed inleddes vad vi kan kalla den moderna migrationsepoken med stigande invandring från och återutvandring till europeiska länder som särdrag. Man kan säga att migrationspendeln slagit tillbaka mot förhållandena hundra år tidigare, då utvandringen till europeiska länder också dominerade. Av naturliga skäl var de gamla danska och norska landskapen viktiga för denna utvandring. Dess prägel av arbetsvandring avtecknade sig i ensamutvandring, hög urbaniseringsgrad och koncentration till de arbetsföra åldrarna. Den ekonomiska expansionen i Norge drog under unionstidens slut till sig stora mängder svenskar. Liksom Kristiania var det urbana centrumet för svenskarna i Norge blev Köpenhamn svenskmagnet i Danmark. Påfallande många av Köpenhamns hantverkare, särskilt skräddare, var svenskar. Den svenska utflyttningen till norra Tyskland hade i hög grad karaktären av säsongs- och arbetsvandring till storgods och okvalificerade arbeten i städerna. Följaktligen blev folkförflyttningen dåligt registrerad. De 29 000 som den officiella statistiken uppger för perioden 1851-1914 kan sannolikt tredubblas. Även kvalificerade arbetare drogs till Tyskland, t.ex. de kejserliga skeppsvarven i Kiel, som rekryterade många varvsarbetare från Karlskrona och gav upphov till Tysklands största "svenskstad". Grannländerna lockade med högre löner och kvinnojobb, t.ex. i ladugårdar. I tyska tidningar utlovade en arbetsförmedlare att de pigor som vid framkomsten råkade vara med barn, skulle returneras på agentens bekostad. Agenten tecknade sig till yttermera visso "boskapshandlare". Sådana annonser visar att det var de fattigaste, de som inte kunde finansiera amerikabiljetten, som gav sig av till grannländerna. Källmaterialet ger mycket oklara besked om den europeiska emigrationens omfattning. Ofta reste man varken på utflyttningsbetyg eller pass och eftersom prästerna betraktade resan som tillfällig, antecknades den sällan i kyrkoböckerna. Någon registrering i utresehamnarna skedde inte heller. Den officiella statistikens uppgifter om måttet på denna förbisedda emigration ligger därför rejält i underkant. Ändå är siffran ytterst imponerande: 258 786 svenskar under perioden 1851-1930. Australien Vilhelm Moberg, historieforskarna och svenskamerikanerna har så fixerat utvandrarhistorien till Amerika att inte många tänker på att Australien var ett mål för svenska emigranter. Naturligtvis var utvandringen dit en rännil jämfört med floden av 1,2 miljoner amerikaemigranter, men bakom de ca 25 000 australienfararna anas ett stycke ovanligt fascinerande historia. Kanske var det inte i Amerika utan i Australien som det största av alla utvandringsäventyr utspelades? Ulf Beijbom berättar i Australienfararna (LTs förlag, 1983) om denna utvandring, en fantasieggande skildring av en nästan tidigare okänd utvandring. Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs amerikakrönika ter sig som vardagsmänniskor i jämförelse med australienfararna. De första kända svenska utvandrarna avseglade 1830 till Väst-Australien och 1841 emigrerade en grupp hantverkare från Stockholm till Sydney. Under guldrushen på 1850-talet anlände tusentals nordbor till Victoria. De svenska australienfararna blev jordbrukare, hantverkare, fåraherdar och guldgrävare och de spred sig över hela Australien. Denna annorlunda utvandring har fortsatt in i våra dagar och så sent som på 1970-talet reste flera svenska emigrantgrupper till Sydney. Guldrusherna i Victoria och New South Wales lockade från 1850-talet svenska äventyrare till Australien. Flertalet var sjömän som rymde från fartygen: 2 194 svenska skeppsrymlingar har t.ex. noterats i Melbourne mellan 1882 och 1920. Den invandring med betald överfart som Queenslands regering i olika omgångar organiserade attraherade svenska familjer från 1870-talet. Svensk australienutvandring förblev dock blygsam. Endast 2 102 utvandrare noterades 1878-1900, vilket motsvarar hälften av våra registrerade australienfarare för 1930. Eftersom endast en mindre del kom med i statistiken låg de verkliga talen fyra gånger högre. Totalsiffran runt 25 000 har särskilt påverkats av den omfattande utvandringen efter 1945. Det förhållandet att endast en fjärdedel av Australiens svenskar före 1931 var kvinnor medförde att invandrargruppen snabbt assimilerades genom blandäktenskap. Några egentliga svenskbygder kan man inte tala om, men i Melbourne, Sydney, Adelaide och Brisbane fanns svenska kolonier med varierad etnisk verksamhet. Svenska kyrkan i Melbourne, som fortfarande existerar, har anor från den 1883 grundade skandinaviska församlingen. Tack vare skandinavisk samverkan kunde tidningen Norden utkomma 1896-1940. En detaljerad skildring av svenskt liv i Australien ges i Ulf Beijboms Australienfararna (1983). Kanada Svenskar har utvandrat till Kanada i stort sett lika länge som till USA. De många svenskar som reste över Norge landade till stor del i Quebec och majoriteten fortsatte direkt till USA. Först från 1800-talets slut kan man tala om en växande emigrantström till Kanada, där homesteadjord ännu utbjöds åt farmare som inte längre kunde hoppas på "friland" i USA. Till Statistiska centralbyråns siffror för kanadaemigrationen före 1900 (527) måste föras en mångdubbelt större etappinvandring via USA. Kanadasvenskarna var i hög grad präglade av den sena utvandringen från Norrland. Emigrationens norrländska eftersläpning medförde att svenskbygderna i 1920-talets Kanada (Manitoba, Alberta och British Columbia) hade en sammansättning som liknade den ett halvsekel tidigare i Minnesota: hela familjer som tagit homesteadland. "The Last Best West" Om betydande svensk emigration till Kanada kan man inte tala förrän kring 1880. Många kom över gränsen från USA, där de först vistats en tid. "Svenskstaten" Minnesota och särskilt svenskbygden i Kittson county gränsade ju till Kanada och strömmen av minnesotasvenskar till provinsen Manitoba blev påtaglig. Präriemetropolen Winnipeg vid Red River utvecklades till Kanadas ledande svenskstad. 1931 bodde här ca 7 000 svenskar. Logan Avenue, som blev Winnipegs "svenska snusgata", låg strax intill Canadian Pacific Railroads väldiga bangård, där många svenskar fick arbeten. Byggnadsbranschen och livsmedelsindustrin var andra stora arbetsgivare. Från 1880-talet och fram till första världskriget drev de kanadensiska myndigheterna en intensiv kampanj för att få "The last best West" uppodlad. Efter första världskriget leddes kolonisationskampanjen av de stora kanadensiska järnvägsbolagen, som ville få nybyggare och kunder runt sina linjer. Norrlänningarna var särkilt talrika bland kanadaemigranterna så att denna utvandring på 1920-talet framstår som ett norrländskt fenomen. Antalet svenskfödda i Kanada nådde sitt maximum 1931 med 34 415, eller endast 0,3 % av alla kanadensare. Samtidigt fanns 81 306 (0,6 %) kanadensare av svenskt ursprung. Farmarbygdernas dragningskraft markeras av att 56 % av de svenskfödda kanadensarna var skrivna i präriestaterna Manitoba, Saskatchewan och Alberta. Den största andelen svenskfödda (27 %) bodde i skogarnas och gruvornas British Columbia med stark koncentration till storstaden Vancouver. Kanadas "svenskbygder" låg förutom i och kring Winnipeg och Vancouver på prärierna norr om Calgary och runt Edmonton i Alberta, där platsnamn som Calmar, Falun, Malmo och Thorsby minner om den svenska invandringen. Sydafrika Den svenska emigrationen till södra Afrika, Godahoppsudden och senare Sydafrika under 16-, 17-, och 1800-talet är så gott som helt okänd och ett stycke historia som inte tidigare har berättats eller dokumenterats. Källorna berättar dock fascinerande historier om lantmätare, garvare, smeder, bönder, affärsmän, tjänstemän och forskningsresande, en brokig samling av svenska utvandrare i Afrika. Svenskarna utvandrade till Afrika av skiftande anledningar under de olika århundradena. Från början var det de Svenska och Holländska Ostindiska Kompanierna som stannade till i Kapstaden där många svenskar ”hoppade av” och stannade. Under 1700-talet kom Linné’s lärljungar, Anders Sparrman och Carl Peter Thunberg för att utforska Kapfloran, men då fanns redan många svenskar i Kaplandet. Under 1800-talet följde ett Sydafrika under snabb utveckling, dit många svenskar drogs för att vara med om med utforskningen av landet, floran och faunan, arbeta med handel, gräva guld och diamanter och senare vara med under de två Boerkrigen. Svenskar lade grunden till flera av landets största industrier. De gifte sig också med både svarta och vita i landet. Det finns idag många släktingar kvar från de tidiga utvandrarna. Svenska Emigrantinstitutet har börjat lägga upp ett arkiv av information omkring svenskarna i Afrika och utställningen Afrikafararna invigdes den 24 april 2004. Christer Blomstrand http://www.afrikafararna.nu/ S:t Petersburg

Mycket har skrivits om svenskars insatser ute i världen som i Amerika och Kanada samt på andra håll, t.ex. Sydamerika, men en märklig svensk insats i Ryssland har ej speciellt intresserat människor här i Sverige. Under ca 200 år existerade i S:t Petersburg den svenska S:ta Katarina församling som var en liten ö i ett stort och gåtfullt Ryssland. Siffrorna i S:ta Katarina svenska församlings kyrkböcker illustrerar frånvaron av starka nationella känslor – ryssar välkomnade utlänningar, svenskar och finländare for gärna till S:t Petersburg. Majoriteten av medlemmarna i församlingen var finlandssvenskar, vilket är helt naturligt om man betänker att Finland var en del av gamla Ryssland. Särskilt viktigt att påpeka i det sammanhanget är att dåvarande Rysslands ledning, inklusive tsarfamiljen, hade en positiv inställning till utlänningar. Svenskarna i Petersburg stannade kvar för att de hade framgång i staden, och de blev ännu mer framgångsrika genom att stanna kvar. Svenskarnas största tillgång var deras yrkesskicklighet. Från 1703 till 1917 var det hantverkarna som dominerade den svenska kolonin i S:t Petersburg. Två yrkeskategorier framträder särskilt bland dem: skräddarna och juvelerarna. Från slutet av 1800-talet räknade församlingen bland båda skråna flera kejserliga hovleverantörer – bland skräddarna Lidvall och Nordenström, bland juvelerarna Tillander, Faberge, Bolin samt större delen av deras medarbetare som var svenskar. Namn som Faberge är välkänt. Vissa av Faberges skapelser är fullständigt originella i utformning och design, deras stil är alltigenom modern. Funktionella föremål, såsom hans berömda släta cigarettfodral i guld, verkmästare August Fredrik Hollming, tar helt avstånd från artistisk dekoration. Dessa föremål i vad vi kallar "Faberge-design" förebådar redan 1920-talets konststil. Svenskar och finländare bildade en hantverksaristokrati i det forna Petersburg. En fjärdedel, dvs 314 av stadens guldsmeder, var finländare. Främst bland dem var Tillander, Wigström, Holmstöm, Holming och Pihl. De sistnämnda arbetade hos Carl Faberge, vars duktigaste medarbetare var just finlandssvenskar. Utlänningar var mycket omtyckta i det forna S:t Petersburg. Det fanns inget främlingshat. Det är ganska anmärkningsvärt att en fjärdedel av Petersburgs guldsmeder var finländare vid mitten av 1800-talet. Carl Gustav Faberge själv var halvsvensk på moderns sida och det var kanske en anledning till att större delen av hans medarbetare var finlandssvenskar: Erik August Kollin, Henrik Wigström, August Holmström, August Hollming, Johan Viktor Aarne, Karl Gustaf Armfelt, Knut Oscar Pihl och andra. En del av dem hade till och med familjeband med varandra i form av äktenskap. Till exempel min mormors far Axel Emil Hollming kom till S:t Petersburg i början av 1880-talet, då hans bror August Hollming etablerade sig som guldsmed i staden, medan hans storebror Anders Johan Hollming hade verkstad och egen juveleraraffär i S:t Petersburg sedan 1870. Det var ganska typiskt för juvelerare att stödja sina landsmän och släktingar. En av guldsmederna hette Carl Fredrik Östedt, handskmakarson från Uppsala och gift med en hattmakardotter från samma stad. Han slog sig i unga år ned i Petersburg, där han dog 1826. Makarnas dotter Anna Beata, som alltså till sin härstamning var helsvensk, blev mormors mor till Lenin. Man frågar sig osökt hur Lenins genuppsättning hade sett ut om Östedt stannat i Uppsala och hur detta i sin tur hade påverkat den ryska historien och världshistorien. Samtidigt var forna S:t Petersburg som ovan nämnts en mycket kosmopolitisk stad som berikade konst och hantverk. Det var mycket stimulerande. Man är tveksam till om Faberges eller Bolins juvelerarkonst kunnat utvecklas i dåtidens Sverige eller Finland. I huset Nevskij Prospekt nr 43 hade de jämtländska skräddarna Nordenström sitt berömda hovskrädderi, som var specialiserat på uniformer. Och på Morskaja nr 27 huserade Lidvallarna, dvs bröderna Wilhelm, Leo, Edvard och Paul som sydde hovets civila kläder. Till deras kunder hörde förutom tsarfamiljen Rysslands elit. Skräddarnas bror hette Fredrik och blev Petersburgs främsta jugendarkitekt. Fader Jon Petter var en byskräddare från Medelpad, kommen till Petersburg i mitten av 1800-talet. I Stockholm ritade Lindvall ett fåtal hus, bland annat f d Svenska Finans, den fasad som föreställde Öhmans i TV-serien Varuhuset. En del svenskar bodde i Petersburg ganska kort tid, andra en längre tid och en del hade många generationers rötter i Ryssland med stora ekonomiska förmögenheter. De var tvungna att fly efter den ryska revolutionen. För många Rysslandssvenskar betydde revolutionen slutet på deras bana. Återkomsten till Sverige var en chock. Det hjälpte inte att både vuxna och barn talade svenska, om än med brytning, att Oscar II prytt väggarna, svenska flaggan på borden och att familjerna ständigt prenumererat på både Idun och Allers Familje Journal. De fick finna sig i att kallas "ryssar" av svenskar. De insåg att allt var förlorat – ställning, pengar, hus och hem. Petersburgssvenskarna tillhörde det internationella jetsetet, den ekonomiska elit som man än i dag träffar på i olika delar av världen. Trots att svenskarnas insats var stor i Ryssland finns det nästan ingenting kvar och man tänker göra någonting till minne av deras insatser och öden. I början av 1900-talet låg Ryssland om man räknar total produktion på femte plats bland industriländerna, strax efter USA, England, Tyskland och Frankrike. Många svenskar deltog i detta, men den ojämförligt största, färgstarkaste och mest kända insatsen gjordes av dynastin Nobel och dess medhjälpare. Man kan säga att pengarna som testamenterades för Nobelpriset var ryska. Ett särskilt namn i Petersburgs svenska historia är Edith Södergran som föddes där 1892. Åren 1903-08 gick hon i Petrischules (den tyska skola som var populär hos rika svenskar) flickklasser och hon lämnade staden innan hon började skriva yrkesmässigt. Men Petersburg och Petersburgs liv påverkade henne betydligt, ty den ryska poesin, främst symbolismen, har stor betydelse för hennes författarskap. Hade denna begåvade flicka bott någonstans i Finland tvekar man om hon skulle ha utvecklats till stor poet. Petersburg med dess rika kosmopolitiska miljö var den största drivkraften i hennes utveckling som poet. Tyvärr är detta kapitel av den svenska historien ganska okänt för svenskar. Slår man upp ordet Petersburgssvenskar i Nationalencyklopedin finns det ingenting skrivet och det är sorgligt. Konstantin Holming Källor: Sverige och Petersburg. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens konferenser, Stockholm1987 Engman, Max, S:t Petersburg och Finland. Migration och influens 1703-1917, Helsingfors 1983 Bengt, Jangfeldt, Svenska vägar till S:t Petersburg, Stockholm 1998 Svenskarna vid Nevans stränder (på ryska), Svenska Institutets förlag, Stockholm 1998 Olsson, Jan Olof, Leningrad-S:t Petersburg, Stockholm 1967 Engman, Max, Petersburgska vägar, Lovisa 1995

***

Eftersom Sveriges befolkning hade ökat så drastiskt fanns det helt enkelt inte jobb åt alla. Den industriella revulotionen hade ju kommit till Sverige och industrin ökade men inte tillräckligt snabbt. 1865 och 1866 innebar också missväxt. Då var alla lador och förråd tömda och det fanns inga marginaler. Då kom katastrofåret 1867. I Norrbotten låg isarna kvar till juni. Sådden skedde runt midsommar men frosten började redan i augusti. I Småland var det inte många bönder som såg något regn mellan juni och augusti. Jorden brändes av en tropisk hetta. Det var nästan 30 grader varje dag. När den ynkliga skörden skulle tas hem vräkte regnet ned för att sedan övergå i snö. Många tusen svenskar drevs ut på vägarna för att tigga och försöka skaffa sig ett jobb. Många försökte söka sig till städerna. Men där var det redan fullt med tiggare och det fanns inga jobb.Febrar och sjukdomar härjade också i det överfulla Stockholm. Under den tiden var dödligheten i Sverige ca 20 promille.Så hög har den aldrig varit ,varken före eller efter naturkatasrofen. Då var det många som valde att lämna svälten i Sverige och flytta till det förlovade landet i väster.

…

Men alla utvandrade inte till Nordamerika. Några flyttade till andra länder i Europa, till Sydamerika och en del flyttade till tsarens Ryssland. Svenskar hade bott i Ryssland sedan Karl XII krig, svenska krigsfångar fanns djupt inne i Sibirien och i slutet av 1700-talet grundades en gammelsvensk by i Ukraina. Den senaste stora utflyttningen österut var Norrbottenkommunisterna som utvandrade till arbetskolonier i Sovjetkarelen. Något mindre bekant var att en del svenskar under den stora emigrationsvågen på 1870-talet utvandrade till Ryssland och grundade en koloni i Ural. De flesta svenskar på Urals sluttningar kom från Degerfors i Värmland. De hade lockats av en svenskättad rysk ingenjör Aleksandr Hasselblatt, från det ryska järnverket Pasjkovska som reste runt i Värmland år 1876. När de kom till Ryssland konfronterades de med allehanda problem men det gick ändå ganska bra för dem. Ändå återvände de flesta till Sverige så småningom. Ryssland blev inte som Amerika för svenskarna.



Mera Ryssland
http://www.popularhistoria.se/artiklar/de-utvandrade-till-ryssland/