Fader: okänd
Vid mitten av 1800-talet föddes en tiondel av alla barn i Sverige utanför äktenskapet. Därför
stöter de flesta släktforskare på ”oäkta” barn, ofta med noteringen ”fader: okänd” i
födelseboken. Chansen att hitta namnet på fadern är normalt mycket liten, men det finns ett
antal alternativ som kan prövas innan man ger upp.
status. Oäkta barn saknade arvsrätt fram till 1866, då de fick ärva efter modern. Först 1970infördes full arvsrätt efter fadern.
fördubblades böterna. Enligt 1686 års kyrkolag straffades de skyldiga även med
avskaffades 1855, men flera årtionden framåt förekom enskild skrift med liknande funktion.
Ett steg mot en mildare lagstiftning var Gustav III:s barnamordsplakat 1778, som gav kvinnor
rätt att föda anonymt (en möjlighet som fanns t.o.m. 1917). Syftet var att minska antalet fall
reform förekommer i födelseböckerna, främst i större städer, även okända mödrar.
1810 avskaffades det världsliga straffet för kvinnan för lönskaläge första och andra gången.
Det ledde till att de flesta fall aldrig hamnade inför rätta. Tidigare hade ogifta kvinnor som
blev gravida alltid dömts eftersom de inte kunde dölja sitt brott. Männen hade lättare att
komma undan. Om det inte fanns några vittnen kunde mannen svära sig fri från anklagelsen
genom s.k. edgång. I fortsättningen kunde kvinnan visserligen stämma mannen för att kräva
honom på understöd, men det var betydligt vanligare att man gjorde upp i godo. Mannens
möjlighet att betala underhåll var större om han inte dessutom skulle betala dryga böter. Och
vid en eventuell frikännande dom skulle han ju slippa betala underhåll. Den risken var de
flesta ogifta mödrar inte beredda att ta. 1864 kom en ny strafflag där lönskaläge inte längre
var brottsligt för någon av parterna. Då blev faderskapsärenden enbart en civilrättslig process
och sådana fall är ännu ovanligare.
Husförhörslängder/församlingsböcker
Forskaren rekommenderas att som första steg följa modern och barnet framåt genom livet i
anteckningen ”legaliserad”, vilket betyder att maken erkänt faderskapet och barnet betraktas
som äkta. Ibland tillkommer noteringen ”s.f.äkt.” (son före äktenskapet) eller ”d.f.äkt.”
som sin mor eller morfar, men om så inte är fallet kan det vara en ledtråd till fadern. Om
efter en Lars i moderns närhet, kanske en dräng på gården där hon var piga. Om man har hittat
en ”misstänkt” bör man följa honom framåt i tiden för att se om det dyker upp någon notering.
Andra serier i kyrkoarkiven
De som tvingades undergå kyrkoplikt antecknades i avlösningslängder (även kallade
absolutions- eller kyrkopliktslängder) som ibland bevarats. Normalt återfinns de i serie G. Här
förekommer främst kvinnor, men även enstaka män. En del av böterna för lönskaläge tillföll
församlingen där brottet begåtts. Därför kan det finnas noteringar om inbetalda saköresmedel
eller ”pliktpengar” i kyrkans räkenskaper (serie L). Kvinnor betalade i början av 1800-talet 32 skillingar och män det dubbla, dvs. 1 riksdaler 16 skillingar. I fall med anonyma mödrar hände det att modern bifogade sitt namn i ett förseglat kuvert, som kan ha bevarats bland bilagorna till födelseböckerna
(serie H III). Någon gång kan bilagorna även innehålla uppgifter om fäder. Chansen att hitta en okänd fader på något av dessa sätt torde dock vara minimal.
Domböcker
Fram till 1810 hamnade de flesta fall av lönskaläge i domstol och återfinns i häradsrätternas
och rådhusrätternas domböcker. 1810 blir dessa brottmål ovanliga för att 1864 upphöra. Efter
protokollet från varje ting brukar det finnas en saköreslängd. Där förtecknas alla mål där straffet blev böter och det finns en hänvisning till målets nummer. Lägg dock märke till att om någon av de inblandade var gift blev påföljden fängelse. Vidare kunde bötesstraff för fattiga personer omvandlas till fängelse eller straffarbete. I sådana fall finns ingen uppgift i saköreslängden. Ibland utgör saköreslängderna en egen serie i domstolens arkiv (ofta C VII). I vissa fall kan de också hittas i arkiven från länsstyrelsernas landskontor. Om saköreslängden
saknas måste man leta direkt i protokollen. Den anklagade mannen infann sig inte alltid till
rättegången och dömdes då till böter för ”uteblivande”. Det kan därför vara värt att titta
närmare även på dem som fällts för detta brott.
Om stämningslistorna inte finns i domboken kan de ingå i Inneliggande handlingar (oftast serie F).
Barnavårdsnämnder
Erkännanden av faderskap och avtal om underhåll kan finnas i arkiven från kommunernas
barnavårdsnämnder, som infördes från 1903. Där inte sådana fanns fyllde skolstyrelsen/skolrådet
motsvarande funktion. Fr.o.m. 1926 skulle alla kommuner ha barnavårdsnämnder.
Handlingarna förvaras i kommunarkiven, inte på Landsarkivet. (Skolrådsprotokoll kan dock i
vissa fall finnas på Landsarkivet.)
Lästips
Marie Lindstedt Cronberg,
Synd och skam. Ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680−1880, Lund 1997.
Elisabeth Thorsell, ”Fader okänd − vad gör jag?”, i: Inte bara kyrkböcker. Alternativa källor i
släktforskningen
Sveriges släktforskarförbund Årsbok 1990.
Demografisk Databas Södra Sverige, http://www.ddss.nu/swedish/means/parent.htm
Nättidningen Rötter, http://www.rotter.se/oakta.htm
Fastställande av rättsligt föräldraskap
http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1556910&fileOId=1564145
På Bloggen Anforskning kan du läsa mer:
– Svaret är att det fanns förlossningshem i villor på landet och i lägenheter i städerna. Det förekom att barnmorskor hade ett par sängar hemma för så kallade obemärkta kvinnor. Det förekom också att bondmoror tog emot ”pigor” som väntade barn. De som bodde på landsbygden reste gärna till städerna för att föda och vice versa, berättar Anita Maria.
Begreppet ”obemärkta” som synonym för kvinnor som blivit utomäktenskapligt gravida och velat föda inkognito har sitt ursprung i Gustav III:s barnamordsplakat från 1778. Kungen hade vid det laget tröttnat på att avkunna dödsdomar över kvinnor som i förtvivlan och utan möjlighet att försörja sina barn tagit livet av dem. I stället lät han signera en ny lag där det stod:
”Att Qwinna som will å okänd ort framföda fostret, må i sådant uppsåt lemnas ostörd, utan någons åtal eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd.”
I lagen stod det också bland annat att den ”lägrade kvinnan” inte fick utmärkas som mindre ärlig, att föräldrar och husbondfolk skulle såväl dölja kvinnans tillstånd som ta vård om henne fram till förlossningen och att ingen skillnad fick göras mellan äkta och oäkta barn vid dopet.
– Att folkpratet och det sociala trycket ändå drabbade de kvinnor som våldtogs eller ”hamnade i olycka” på annat sätt, det står utom allt tvivel. Men med den här lagen gavs de i alla fall en möjlighet att föda under både diskreta och ordnade former. Barnmorska var också mycket tidigt ett yrke som krävde särskild examen och fanns inte den kompetensen så anlitades en lokal barnmorska, menar Anita Maria Karlsson.
Misstänker stort mörkertal
I sin bok har Anita Maria kartlagt cirka 140 förlossningshem runt om i landet, i storstad såväl som glesbygd.
– Jag vet att det efter sekelskiftet föddes omkring 790 barn per år av obemärkta mödrar, de flesta i storstäderna. Men jag tror också att det finns ett stort mörkertal. Frågan är hur stort det är.
Idén till att skriva om det utomäktenskapliga barnafödandet i äldre tider uppstod när hon fick veta att det hade funnits ett litet förlossningshem bara några hundra meter från den egna bostaden i Järnboås.
– Det var en barnmorska som hette Sigrid Gustafsson som drev det förlossningshemmet i direkt anslutning till huset där hon bodde. Hennes huvuduppgift var naturligtvis att förlösa bygdens folk i vanlig ordning, men utöver det tog hon också emot främmande kvinnor från andra håll i landet. När man i bygden talade om förlossningshemmet kunde man uttrycka sig diskret för att inte barnen skulle förstå allt. Det kunde till exempel heta att det var ”utarbetade kvinnor från Stockholm” som behövde vila och frisk luft.
Annonserade i Husmodern
Det första förlossningshemmet i Järnboås drabbades av brand någon gång under den första halvan av 1920-talet, men Sigrid Gustafsson fortsatte sin verksamhet i ett annat hus i grannbyn Vassland fram till sin död 1930.
– Trots att det var mycket hysch-hysch kring det hela, så förekom det att förlossningshem utannonserade sina tjänster i pressen. Särskilt veckotidningen Husmodern tycks ha varit ett populärt medium i sammanhanget.
Annonstexten kunde då formuleras till exempel så här år 1924:
OBEMÄRKT får god och billig inackordering hos barnm. på landet. Skickl. läkare på platsen. Full diskret. Sv. Till ”Förståelse, 31950s. Husmoderns Annonskontor: F v b”
Även de obemärkta själva kunde annonsera, bland annat på det här sättet:
Obemärkt. Ung förlovad flicka önskar komma till god person ell. Familj, där vänlighet o. förståelse finnes att mot fritt vivre hjälpa till i hushåll. Mot betalning sista mån. Tacksam för svar till ”Frida, 180”
Om den ”okände” fadern eller den gravida kvinnans egen familj var bättre bemedlad kunde motsvarande resor för barnafödande i stället gå utomlands. Det kunde då heta att de reste till Schweiz, Frankrike eller Tyskland för ”språkstudier”. Även Rigshospitalet i Köpenhamn lät svenska kvinnor föda obemärkt.
Så skedde exempelvis när Astrid Lindgren som ogift födde sitt första barn just i Köpenhamn.
Vad som hände med barnen omfattas inte av Anita Maria Karlssons forskning, men klart är att de blev fosterbarn eller bortadopterades i de allra flesta fall. Ibland togs barnet omedelbart från modern, ibland efter att modern hade ammat det en tid.
Vad blev det av barnen?
För både mammorna och barnen måste det ha varit mycket svårt känslomässigt. För en del av barnen gick det illa, för andra gick det bättre. Exempelvis kom två av Sveriges mest framstående poeter, Hjalmar Gullberg och Bo Setterlind, att se dagens ljus på förlossningshem för obemärkta, Gullberg hos en barnmorska i Malmö och Setterlind på Villa Kullen, Ida Iverssons förlossningshem i Växjö.
De flesta förlossningshemmen var väl fungerande, men det fanns också vedervärdiga undantag ”där flickorna bedrogs å det skamliga”. I en del fall ledde det till åtal, men påföljderna blev milda. Till exempel omvandlades i ett fall en fängelsedom för bedrägeri till 50 dagsböter à två kronor, vilket bara var obetydligt mer än vad varje flicka fick betala per styck för att få vistas på förlossningshemmet.
FOTNOT:
Anita Maria Karlsson är intresserad av berättelser om obemärkta och deras historia. Hur mödrarnas liv blev efter att de lämnat sina barn är den fråga som speciellt intresserar henne nu.
Hon tar gärna emot kontakter per e-post: mariakamel@telia.com
Text och foto:
Bo Pettersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar