Kyrktagning
Från Wiki-Rötter
http://www.genealogi.se/wiki/index.php/Kyrktagning
En ung hustru från Herrestads härad i Skåne väntar på sin kyrktagning i vapenhuset där en klädd knäfallspall är framställd.
I 1942 års kyrkohandbok, som gällde fram till 1986 i Svenska kyrkan, kallas ordningen "En moders tacksägelse". Kyrktagningen var det tillfälle då prästen bad för modern och tackade för att hon överlevt barnafödandet och välkomnade henne tillbaka till kyrkans gemenskap. I de svenska kyrkohandböckerna efter reformationen finns inget anspelande på någon ceremoniell rening och modern var inte förbjuden att deltaga i gudstjänsterna. Moderns kyrktagning skulle ske sex veckor efter barnets födelse, och under dessa sex veckor fick modern vila. I folklig tro kom dock kyrktagningen ofta att förknippas med rening trots att detta motiv inte fanns med i de officiella kyrkliga bönerna. Kyrktagningen hade även olika former, beroende på om det var "äkta" eller "oäkta" barn och om de överlevt födelsen eller ej, vilket gjorde att den fungerade som en del av kyrkotuktssystemet.
Kyrktagning som sed har sitt ursprung i bland annat Tredje Mosebokens 12:e kapitel (även om dess reningsmotiv försvann i och med reformationen). Kyrktagning förekom i Sverige redan på den katolska tiden. Mot slutet av 1800-talet började kyrkorna i Sverige upphöra med kyrktagningen, men på bl.a. västkusten levde kyrktagningen som allmän sed kvar ända in på 1960-talet. Ännu idag förekommer i sällsynta fall kyrktagning trots att ordningen inte finns med i den kyrkohandbok som Svenska kyrkan antog 1986.
Den tackbön som antingen föräldrarna eller prästen läser vid dop av barn i Svenska kyrkan kan ses som en moderniserad form av kyrktagningsbön där fokus ligger mindre på moderns återhämtade krafter och mer på båda föräldrarnas tacksägelse över det barn som de fått.
Kyrktagningens datum framgår ofta av en särskild marginalanteckning i dop- och födelseboken.
Kyrktagningen - ritens funktionalitet
"Hon fick inte komma till kyrkan förrän hon genom en kyrklig ceremoni som kallas kyrktagning eller kyrkogång på nytt togs upp i kyrkans gemenskap. Den ”orena” modern betraktades helt enkelt liksom det odöpta barnet som en hedning efter barnafödandet, och att ha samlag med sin hedna kvinna före kyrktagningen ansågs som en mycket svår synd.""1686 års svenska kyrkolag föreskrev: Barnaföderskor skola hålla sig inne wid pass sex Weckor efter Födslen, emedan en Christelig sedwahna, Tucht och Ärbarheet, så och deras egen hälsa, sådant befordrar. Detta innebar, att modern inte heller var tillåten att arbeta utomhus under hela sex veckor, och det var mycket annat som hon inte fick göra."
I praktiken innebar kyrktagningsriten att nyblivna mödrar inte tilläts arbeta eller ha samlag under fyrtio dagar efter barnets nedkomst. Idag skulle man förmodligen kalla en sådan period för återhämtningstid eller konvalescens, men för dåtidens människor som ansågs vara okunniga, fungerade de religiösa riterna som påbud som skulle åtlydas, trots att de förmodligen varit sprungna ur seklers klokhet och erfarenhet.
________________________________________________________________________________
Kyrktagning:Den kyrkliga ritualen för att återuppta kvinnan i församlingen kallades för kyrktagning eller kyrkotagning. Andra namn är kyrkogång och absolution.
Att kyrktagningen skedde 6 veckor efter förlossningen har sin förebild i de föreskrifter som finns i Gamla testamentet om 40 dagars orenhet (3 Mos. 12).
Att kyrktagningen skedde 6 veckor efter förlossningen har sin förebild i de föreskrifter som finns i Gamla testamentet om 40 dagars orenhet (3 Mos. 12).
Mellan förlossningen och kyrktagningen var kvinnan inte tillåten att arbeta utomhus eller att besöka kyrkan. Detta ställde till problem i fattiga hem där kvinnan inte kunde vänta så länge på att åter få börja arbeta. År 1866 förkortades tiden av "orenhet" till 4 veckor.
Kyrktagningen anmäldes i förväg på pastorsexpeditionen eller samma dag då den skulle förrättas. Meddelandet lämnades att kvinnans make.
Vanligen förrättades kyrktagningen före gudstjänsten på den ordinarie söndags gudstjänsten.
Vanligen förrättades kyrktagningen före gudstjänsten på den ordinarie söndags gudstjänsten.
I början skedde kyrktagningen vid kyrkporten. Det fanns dock en känsla av skam att kyrktagas vid porten eftersom det var här som dömda satt i kyrkstocken och sonade sina brott. Dessutom var det kallt och dragit vid dörren vilket inte var bra för de nyblivna mödrarna.
Senare flyttades kyrktagningen till altaret. De främsta kvinnorna i församlingen var de som först kyrktogs vid altaret, därefter även de mindre bemedlade.
Vid kyrktagningen knäböjde kvinnan på en särskild klädd kyrktagningspall. Därefter läste prästen en kyrktagningbön, tog kvinnan i hand uttalade en lyckönskan.
Fram till 1860 - 1870 utgick en avgift för kyrktagningen.
Senare flyttades kyrktagningen till altaret. De främsta kvinnorna i församlingen var de som först kyrktogs vid altaret, därefter även de mindre bemedlade.
Vid kyrktagningen knäböjde kvinnan på en särskild klädd kyrktagningspall. Därefter läste prästen en kyrktagningbön, tog kvinnan i hand uttalade en lyckönskan.
Fram till 1860 - 1870 utgick en avgift för kyrktagningen.
Ogifta mödrar kyrktogs inte utan skriftades. Detta skedde normalt sett inte vid högmässan utan på vardagar. Prästen tog heller inte de ogifta kvinnorna i hand. De fick dessutom knäböja direkt på det kalla stengolvet i kyrkan eller på en oklädd pall.
Dopet:Ett barn skulle döpas inom 8 dagar efter födseln enligt kyrkolagen. Detta innebar att modern inte kunde närvara vid dopet då hon då ännu inte var kyrktagen. Barnet döptes så gott som alltid i kyrkan, såvida det inte var fråga om nöddop.
Som angivits ovan var inte modern med vid dopet. Av någon anledning ansågs det heller inte passande att fadern var med vid dopet. Istället företräddes barnet av faddrarna. Faddrarna skulle ta hand om barnet om något hände föräldrarna. I regel finns alltid någon närstående till barnet med bland faddrarna. Det kunde vara äldre bröder eller systrar, syskon till barnets föräldrar samt far- och morföräldrar.
Vid första barnet var det vanligt att det var barnets farmor eller mormor bar barnet vid dopet. Om de inte fanns kvar kunde det var en faster eller moster.
När man skulle ge det första barnet ett namn hände det att man tog far- eller morföräldrarnas namn som namn på barnet. Hur pass vanlig denna sed var är det dock svårt att säga. En del forskare hävdar dock att någon sådan sed inte kan särskiljas i källmaterialet.
Som angivits ovan var inte modern med vid dopet. Av någon anledning ansågs det heller inte passande att fadern var med vid dopet. Istället företräddes barnet av faddrarna. Faddrarna skulle ta hand om barnet om något hände föräldrarna. I regel finns alltid någon närstående till barnet med bland faddrarna. Det kunde vara äldre bröder eller systrar, syskon till barnets föräldrar samt far- och morföräldrar.
Vid första barnet var det vanligt att det var barnets farmor eller mormor bar barnet vid dopet. Om de inte fanns kvar kunde det var en faster eller moster.
När man skulle ge det första barnet ett namn hände det att man tog far- eller morföräldrarnas namn som namn på barnet. Hur pass vanlig denna sed var är det dock svårt att säga. En del forskare hävdar dock att någon sådan sed inte kan särskiljas i källmaterialet.
År 1864 ändrades bestämmelserna om när dopet skulle ske och den tidsperioden utökades till inom 6 veckor efter födseln. Efter detta år blev det vanligt att kyrktagningen och dopet utfördes vid samma tillfälle. Kyrktagningen skedde först i ett avskilt rum och därefter kunde modern förena sig med dopgästerna vid dopfunten och därmed delta vid själva dopet.
Information om kyrktagning finns i födelse- och dopböckerna och någon gång även på flyttningsattester och i husförhörslängderna. I husförhörslängderna för trolovade kan det finnas anteckning om att en kvinna kyrktagits såsom någons "fästeqvinna".
I början var kyrktagning en reningsritual. Efter reformationen uppfattas kyrktagningen från kyrkligt håll även som en tacksägelse för att kvinnan klarat av förlossningen utan komplikationer och nu är frisk igen.
Reningsföreställningarna levde dock länge kvar bland allmogen.
Under 1870- och 1880-talen börjar kyrktagningen försvinna. Längst levde den kvar på västkusten där kyrktagning förekom ännu på 1940- och 1950-talen.
Reningsföreställningarna levde dock länge kvar bland allmogen.
Under 1870- och 1880-talen börjar kyrktagningen försvinna. Längst levde den kvar på västkusten där kyrktagning förekom ännu på 1940- och 1950-talen.
__________________________________________________________________________________
Läs också här:
Och hos Runeberg:
__________________________________________________________________________________
VARFÖR ANSÅGS KVINNOR ORENA?
Jag undrar om kyrktagning. Min mormor som bodde i Bohuslän kyrktogs så sent som 1928. Vad var det man renades ifrån och varför var man oren? Och stämmer det att seden levde kvar längre i Bohuslän än i övriga Sverige?
Eva Wittström
SVAR: Anders Gustavsson från Tegneby på Orust är professor i kulturhistoria vid Oslo universitet och skrev 1972 en avhandling om kyrktagningsseden i Sverige:
– Sedan urminnes tider har det ansetts att kvinnans blod i samband med menstruation och barnafödande är orent. Det finns i Gamla Testamentet, men också i andra religioner.
Kvinnan ansågs oren därför att hon lämnade blod ifrån sig vid menstruation och barnafödande.
– Blodet kunde orena omgivningen. Dessutom var djävulen på jakt efter blodet. Därför var barnaföderskan utsatt för faror om hon inte skyddade sig. Under havandeskapet däremot hade blodet ännu inte lämnat henne, så då var kvinnan inte oren, berättar Anders Gustavsson.
Kyrktagningen var ett bevis på att kvinnan läkt och inte lämnade blod ifrån sig om hon gick ut.
– Därför skulle kyrktagningen ursprungligen inte ske förrän efter 40 dagar när läkningsprocessen skulle vara till ända. Då upptogs kvinnan åter i den kyrkliga och sociala gemenskapen.
En kvinna som inte var kyrktagen räknades som hedning. Hon fick inte delta i hushållsgöromål, inte gå utanför huset eller gården, särskilt inte efter mörkrets inbrott, inte ta någon i hand,
– Kvinnan ansågs kunna bli bergtagen, det vill säga bortförd
av övernaturliga väsen, eller sjuk. Och barnet kunde bli bortbytt av trollen om modern lämnade huset eller bli slarvigt, tjuvaktigt eller lösaktigt.
Även omgivningen kunde påverkas om en icke kyrktagen kvinna bröt mot reglerna.
– Det hus som fick besök av en icke kyrktagen kvinna fick
otur med lerkärl, glas och porslin. Det kunde också bli plågat av råttor och möss.
Levde kyrktagningsseden kvar ovanligt länge just i Västsverige?
– Så var det. Seden levde längst kvar i bygder med en schartauansk väckelsefromhet. Kyrktagning i Bohuslän i en traditionell form förekom fram till 1940-talet, berättar Anders Gustavsson.
Jag undrar om kyrktagning. Min mormor som bodde i Bohuslän kyrktogs så sent som 1928. Vad var det man renades ifrån och varför var man oren? Och stämmer det att seden levde kvar längre i Bohuslän än i övriga Sverige?
Eva Wittström
SVAR: Anders Gustavsson från Tegneby på Orust är professor i kulturhistoria vid Oslo universitet och skrev 1972 en avhandling om kyrktagningsseden i Sverige:
– Sedan urminnes tider har det ansetts att kvinnans blod i samband med menstruation och barnafödande är orent. Det finns i Gamla Testamentet, men också i andra religioner.
Kvinnan ansågs oren därför att hon lämnade blod ifrån sig vid menstruation och barnafödande.
– Blodet kunde orena omgivningen. Dessutom var djävulen på jakt efter blodet. Därför var barnaföderskan utsatt för faror om hon inte skyddade sig. Under havandeskapet däremot hade blodet ännu inte lämnat henne, så då var kvinnan inte oren, berättar Anders Gustavsson.
Kyrktagningen var ett bevis på att kvinnan läkt och inte lämnade blod ifrån sig om hon gick ut.
– Därför skulle kyrktagningen ursprungligen inte ske förrän efter 40 dagar när läkningsprocessen skulle vara till ända. Då upptogs kvinnan åter i den kyrkliga och sociala gemenskapen.
En kvinna som inte var kyrktagen räknades som hedning. Hon fick inte delta i hushållsgöromål, inte gå utanför huset eller gården, särskilt inte efter mörkrets inbrott, inte ta någon i hand,
– Kvinnan ansågs kunna bli bergtagen, det vill säga bortförd
av övernaturliga väsen, eller sjuk. Och barnet kunde bli bortbytt av trollen om modern lämnade huset eller bli slarvigt, tjuvaktigt eller lösaktigt.
Även omgivningen kunde påverkas om en icke kyrktagen kvinna bröt mot reglerna.
– Det hus som fick besök av en icke kyrktagen kvinna fick
otur med lerkärl, glas och porslin. Det kunde också bli plågat av råttor och möss.
Levde kyrktagningsseden kvar ovanligt länge just i Västsverige?
– Så var det. Seden levde längst kvar i bygder med en schartauansk väckelsefromhet. Kyrktagning i Bohuslän i en traditionell form förekom fram till 1940-talet, berättar Anders Gustavsson.
_______________________________________________________________________________
Om en piga på 1880- talet födde ett oäktabarn och inte fick vistas utomhus hur gick det då med försörjningen för hennes del? Hur klarade statarna sig när de var i samma situation? Fyra veckor är lång tid.
SvaraRaderaNu står det ju att de inte fick ARBETA utomhus och ingenting annat. De fick alltså VISTAS utomhus men inte arbete av någon anledning. Så då fick de väl arbeta inomhus då. Ja, det är sannerligen många dumheter som har drabbat kvinnor här i livet. Inte minst på grund av kyrkan. Personligen tycker jag att hela idén med kyrktagning av så kallat orena kvinnor är oerhört kränkande.
SvaraRaderaOm man läser lite mer noggrant så står det faktiskt att de skulle hålla sig inomhus. Jag hade alltså fel ovan. Oerhört kränkande ändå.
SvaraRaderaJag tänker tvärtom att det var det enda sättet att få männen att låta kvinnan vara ifred efter förlossningen så hon (och barnet) kunde få vila och hålla sig undan smittor. Ett sätt att skydda dem i en tid som saknade bekvämligheter och sjukvård.
SvaraRaderaInte tror jag att gubbarna tog någon hänsyn till det.
SvaraRadera