 |
| Viksjö bruk 1921. Foto: Torsten Röstlund. Publicerad enligt CCBY-SA |
 |
| Olov Thunman |
– Historien om Viksjö rör Ockelbo. De tog järn från Åmot, och stångjärnet som de producerade skeppades ut via Norrsundet. Under ett par år hade till och med posten en station i Viksjö.
Olov Thunman berättar:
Järnhanteringen expanderar kraftigt i Sverige under 1600-talet som ett led i byggandet av stormakten Sverige. Det är under 1600-talet som den berömda valloninvandringen sker. Redan tidigare hade tyska smeder invandrat till Sverige med sina metoder för järnframställning.
Bruken kom att ägas av privatpersoner men staten reglerade produktionen enligt dåtidens ekonomiska lära, merkantilismen. Järnmalmen skulle förädlas i Sverige. Man måste få tillstånd att uppföra ett bruk, få privilegium vilka utfärdades av Bergskollegiet. Staten fastställde också maximal produktion så kallat privilegierat smide. Under 1600-talet skärptes också det bottniska handelstvånget som tvingade all utrikes sjöfart norr om linjen Stockholm-Åbo att passera Stockholm. Det avskaffades till största delen 1765 och Gävle blev åter en viktig utskeppningshamn.
Gävle hade dock tidigare fått vissa lättnader så att en del utrikes sjöfart tilläts passera Gävle där det fanns en järnvåg.
Under 1650-talet flyttades gränsen för Gästriklands bruksområden norrut. En stångjärnshammare Åby hammare, uppfördes 1656 med två härdar, söder om kyrkan, i Hamrångeån. Läget var inte det bästa, havsnivån var fortfarande så hög att det vid sjösprång blev omöjligt att använda hammaren. Bruket lades ner cirka 1658.
Axmar bruk fick privilegier 1671, där fanns både masugn och stångjärnssmedja.
Vifors fick privilegier 1694, beläget uppströms i Hamrångeån.
Bruken kom att ägas av privatpersoner men staten reglerade produktionen enligt dåtidens ekonomiska lära, merkantilismen. Järnmalmen skulle förädlas i Sverige. Man måste få tillstånd att uppföra ett bruk, få privilegium vilka utfärdades av Bergskollegiet. Staten fastställde också maximal produktion så kallat privilegierat smide. Under 1600-talet skärptes också det bottniska handelstvånget som tvingade all utrikes sjöfart norr om linjen Stockholm-Åbo att passera Stockholm. Det avskaffades till största delen 1765 och Gävle blev åter en viktig utskeppningshamn.
Gävle hade dock tidigare fått vissa lättnader så att en del utrikes sjöfart tilläts passera Gävle där det fanns en järnvåg.
Under 1650-talet flyttades gränsen för Gästriklands bruksområden norrut. En stångjärnshammare Åby hammare, uppfördes 1656 med två härdar, söder om kyrkan, i Hamrångeån. Läget var inte det bästa, havsnivån var fortfarande så hög att det vid sjösprång blev omöjligt att använda hammaren. Bruket lades ner cirka 1658.
Axmar bruk fick privilegier 1671, där fanns både masugn och stångjärnssmedja.
Vifors fick privilegier 1694, beläget uppströms i Hamrångeån.
Hamrånges fjärde bruk Viksjö fick privilegier första gången 1676 men det dröjde innan det utnyttjades. Viksjö bruk var även det ett stångjärnsbruk baserat på tysksmide.
 |
| Hammarsmed är en yrkesbeteckning på smeder som arbetade vid en stånghammare (en vattendriven stor hammare) och hade till uppgift att bearbeta et järn som kom från masugnarna. Bearbetningen med stånghammaren gjordes för att minska andelen slaggprodukter i järnet så man kunde använda… |
Viksjö, mitt ute i skogen, nordväst Hamrånge sockencentrum, vid sockengränsen för Hamrånge och Ockelbo. Ingen befolkningskoncentration och ingen malm. Vad fanns då? Gott om skog till framställning av träkol, en mycket skrymmande råvara, absolut nödvändig för järnframställning. Vattenkraft för att driva hamrar och bälgar fanns det gott om. Mellan Dammsjön och Viksjön rann en kort å med en fallhöjd på 7 meter. Detta forsande vatten skulle driva vattenhjulen vid smedjorna.
Orten Viksjö ligger vid sjöarna Viksjön, Storsjön och Dammsjön. Från sjösystemet utgår Hamrångeån som på sin väg passerar Vifors, sockencentrum, Hamrångefjärden, Norra sundet och når havet vid nuvarande Rödboharen.
Arbetskraft i form av smeder, kolare, smedsdrängar kunde flyttas eller förmås att flytta dit. Den fjärde beståndsdelen tackjärn från vilket man smidde ut stångjärn var man tvungen att frakta till bruket. Tackjärn fick man från Öster- och Västerbergslagen samt från masugnar i Åbro och Åmot. Under 1800-talet fick man tillgång till Axmar bruks masugn.
Läs hela berättelsen här.
Orten Viksjö ligger vid sjöarna Viksjön, Storsjön och Dammsjön. Från sjösystemet utgår Hamrångeån som på sin väg passerar Vifors, sockencentrum, Hamrångefjärden, Norra sundet och når havet vid nuvarande Rödboharen.
Arbetskraft i form av smeder, kolare, smedsdrängar kunde flyttas eller förmås att flytta dit. Den fjärde beståndsdelen tackjärn från vilket man smidde ut stångjärn var man tvungen att frakta till bruket. Tackjärn fick man från Öster- och Västerbergslagen samt från masugnar i Åbro och Åmot. Under 1800-talet fick man tillgång till Axmar bruks masugn.
Läs hela berättelsen här.
Senare i samma text:
Per Hanson var översmed och inspektorns närmaste man. Skrivare på kontoret var Josef Fr. Wising. Mästersmeder var Elias Persson, Per Ersson, Lars Larsson och Hans Öhrn. I de närmaste byarna i Ockelbo socken bodde kolarna. Till dessa arbetare hör också drängar, dagsverkskarlar och hustrur och barn. Under 1800-talets första hälft ökade produktionen i Viksjö.Mästersmeden Anders Ersson
Mästersmeden Anders Ersson född 1673 i Gullgruva bruk, Skog, Gävleborgs län - död 4/1 1760 av ålderdomsbräcklighet i Gullgruva bruk, Skog
Son till Erik.
Gift I med:
Anna Olofsdotter - död (begravd 4/1 1730) i Gullgruva bruk, Skog
Gift II den 10/10 1731 med:
Brita Larsdotter född i oktober 1688 - död av håll och stygn 13/4 1769 i Gullgruva bruk
Barn i första giftet:
- Hans Andersson Öhrn född i oktober 1718 i Skog - död 8/1 1793 i Gullgruvan, Skog (se nedan)
- Annika Andersdotter född 8/3 1724
_________________________________________________________________________________
sonen:
Mästersmeden Hans Andersson Öhrn
Mästersmeden Hans Andersson Öhrn född i oktober 1718 i Skog - död av slag 8/1 1793 i Gullgruvan, Skog.
Son till mästersmeden Anders Ersson och Brita Larsdotter i Gullgruva bruk, Skog, Gävleborgs län
Gift med:
Annika (Anna) Andersdotter Stålnäbb född 27/1 1723 i Gullgruva, Skog - död där 18/12 1801
Annika Anna Andersdotter Stålnäbb var dotter till mästersmeden Anders Hindricksson Stålnäbb född 1685 - död 2/12 1758 i Gullgruva bruk och hans hustru Margareta Andersdotter född 3/8 1695 i Sunnanå, Söderala - död 12/1 1778 i Gullgruva bruk, Skog.
Barn i första giftet:Anders Hindricksson Stålnäbb född 1675 var son till mästersmeden Henrik Mattsson Stålnäbb född 1657 - död i juli 1719 i Gullgruva bruk, Skog och hans hustru Anna Andersdotter född 1659 - död 1730 i Gullgruva bruk, Skog.
Margareta Andersdotter född 1695 var dotter till Anders Simonsson född 1664 i Älvkarleö bruk - död 25/11 1725 i Sunnanåk, Söderala, och Margareta Andersdotter född ca 1671 - död i december 1735 i Sunnanå, Söderala. Källa: Geni = osäkert
Släkten Stålnäbb är, enligt Anbytarforum, en smedsläkt från Gullgruva bruk i Skog som småningom kom att kalla sig Stålberg. Se utmärkt redogörelse och flera diskussioner här.
Maria Jönsdotter född 1727 i Karlskoga - död 1763. Rimligtvis hustruns barn före äktenskapet.
Barn i andra giftet:
- Anders Hansson Örn född 2/12 1745 i Gullgruva bruk, Skog - död där 6/1 1813.
- Margareta Hansdotter Örn född 14/5 1750 i Gullgruva bruk - död 17/3 1815 i Båstnäs
- Anna Annika Hansdotter Öhrn född 29/10 1753 i Gullgruva bruk - död 28/4 1822 i Stråtjära
- Hans Hansson Örn född 11/1 1757 i Gullgruva bruk - död i 16/6 1835 i Vifors bruk, Hamrånge
- Per Hansson Öhrn född 14/3 1760 i Gullgruva - död där 20/12 1831. Mästersmed
- Brita Hansdotter Örn född 1/5 1764 i Gullgruvabruk - död där 1/5 1765.
- Mattias Hansson Örn född 30/11 1766 i Gullgruva bruk - död sex månader gammal 15/5 1767
- Brita Hansdotter Örn född 26/12 1768 i Gullgruva bruk - död 16/7 1852
Källa: Smedskivan 6
samt Geni = osäkert
_______________________________________________________________________________
sonen:
Mästersmeden Hans Hansson Örn
Mästersven och sedan mästersmed i Wiksjö bruk, Hamrånge, Gävleborgs län
Mästersmeden Hans Hansson Örn född 11/1 1757 i Gullgruva Bruk, Skog - död i maj 16/6 1835 i Vifors, Hamrånge.
Hammarsmedsmästare i Wiksjö bruk, Hamrånge, Gävleborgs län
Son till: Mästersmeden Hans Andersson Öhrn och Annika Anna Andersdotter Stålnäbb
Gift 15/7 1781 med:
Brita Jansdotter Hök född 14/10 1762 - (död 3/6 1851)
Dotter till:
Mästersmeden Johan Johansson Höök född 21/11 1736 - död 5/11 1816 i Hamrångeoch Anna Olofsdotter född 1741 (19/9 1740) i Viksjö bruk - död 9/5 1811 i Viksjö bruk.Johan Johansson Höök född 21/11 1736 i Viksjö bruk var son till mästersmeden Johan Johansson Höök född i april (21/3) 1711 i Viksjö bruk - död 22/10 1778 och hans hustru Britta Brita Danielsdotter född 3/2 1712 i Brattfors, Ockelbo - död 11/1 1791.Johan Johansson Höök född 1711 var son till Johan Johansson Höök född i februari 1680 - (död 14/9 1750) och hans hustru Karin (Katarina) Göransdotter född 1673 i Viksjö bruk - (död 23/9 1754) i Viksjö bruk.Johan Johansson Höök född 1683 var son till Johan Ericsson Höök född 1652 i Horndals bruk - död 13/5 1699 och hans andra hustru Johanna Jana Persdotter född 1653 - död 19/10 1704.Johan Ericsson Höök född 1652 var son till Erik Höök Johansson född efter 1600 i Hornsdals bruk.Anna Olofsdotter född 1740 var dotter till Olof Eriksson född 1699 - död 30/9 1754 i Viksjö bruk och hans hustru Cecilia Olofsdotter född 1704 - död 16/6 1750.
Britta Brita Danielsdotter född 1712 var dotter till Daniel Jansson född 1680 och Margareta Jonsdotter född ca 1680.
Barn:
- Jan Örn född 13/2 1781 - död 26/11 1854 (koldräng först och sedan mästersmed)
- Hans född 29/11 1783
- Anders Lindwall född 21/1 1787 (mästersmed, tog sig namnet Lindwall)
- Pehr född 30/7 1790 (smed)
- Olof född 18/2 1794 - död 9/7 1794 i Hamrånge
- Anna född 11/8 1795
- Olof (Örn) Hansson Lindwall född 13/9 1798 - död 1872 (smed)
- Brita född 26/5 1802
- Karin (Catharina) född 24/7 1806 - död 26/8 1810
Källa: Smedskivan 6
samt Geni = osäkert
Kyrkoböcker:
Hamrånge (X) AI:6b (1794-1800) Bild 69 / sid 62 (familjerna Hök och Örn i Wiksjö bruk)
Hamrånge (X) AI:7b (1801-1807) Bild 74 / sid 67 (som ovan)
Hamrånge (X) AI:8b (1808-1814) Bild 111 / sid 105 (som ovan)
Hamrånge (X) AI:9b (1815-1820) Bild 119 / sid 114 (afsked mäst smed o hustrun bräckliga o dtr Brita)
Hamrånge (X) AI:9b (1815-1820) Bild 121 / sid 116 (Johan Hök bräcklig o död)
Hamrånge (X) AI:10b (1821-1826) Bild 116 / sid 111 (Hans hjälpsmed, hustrun bräckl, Brita flyttar)
Hamrånge (X) AI:11b (1827-1831) Bild 112 / sid 107 (Hans blind o hustrun alltjämt i Wiksjö)
________________________________________________________________________________
Sonen:
Mästersmeden Anders Lindvall i Wiksjö bruk
Först mästersven, sedan mästersmed och senare dagkarl
Anders Lindvall född 21/1 1787 i Hamrånge - död 13/8 1868 i Hamrånge
Sexman 1828.
De så kallade sexmännen var ordningsmän i socknarna. De var precis som ordet antyder sex till antalet och var utsedda av sockenstämman. Deras främsta uppgift var att förvalta tiondet och se till att det som stämman hade bestämt också verkligen genomfördes och efterföljdes.Sexmännen kunde också ha ansvar för underhåll av de kyrkliga byggnaderna, och de hjälpte prästerna med vissa sysslor. Dessutom var de socknens ”skvallertackor” och rapporterade otukt och ogudaktigt leverne till prästen.För att bli vald till sexman, som var ett mycket hedervärt uppdrag, måste man vara en väl betrodd och aktad sockenbo.Sexmannaämbetet upphörde först när kommunallagen infördes 1862.
Gift I den 12/4 1814 med:
Anna Österberg född 19/9 1787 i Österänge, Österlövsta (Leufsta) - Död 1/11 1824 i Viksjö Hamrånge. Drunknade.
Gift II den 26/12 1825 med:
Brita Ersdotter född 11/2 1791 i Ockelbo - död 7/10 1865 i Hamrånge
Barn i första giftet:
- Lena (Anna) Cajsa född 23/6 1810 (hennes oäkta dotter)
- Hans född 14/3 1815 - död 1/11 1824
- Olof född 13/11 1817 - död 21/12 1851 Koldräng
- Anders född 17/7 1820
Barn i andra giftet:
- Brita född 19/1 1830
Kyrkoböcker:
Hamrånge (X) AI:8b (1808-1814) Bild 111 / sid 105 (två generationer, se ovan)
Hamrånge (X) AI:9b (1815-1820) Bild 117 / sid 112 (Med första frun o barn i Wiksjö)
Hamrånge (X) AI:10b (1821-1826) Bild 120 / sid 115 (första frun död)
Hamrånge (X) AI:11b (1827-1831) Bild 113 / sid 108 (Anders omgift, familjen i Wiksjö)
Hamrånge (X) AI:12b (1832-1836) Bild 113 / sid 108 (familjen i Viksjö bruk, Hamrånge, Gävleb län)
Hamrånge (X) AI:13b (1837-1841) Bild 125 / sid 120 (Anders är hjälpsmed, sonen Olof koldräng)
Hamrånge (X) AI:14b (1842-1846) Bild 132 / sid 124 (Brita piga hos grannen, Anders m familj sa sida)
Hamrånge (X) AI:15b (1847-1851) Bild 149 / sid 144 (familjen i Wiksjö)
Hamrånge (X) AI:16b (1852-1856) Bild 165 / sid 153 (Makarna i Wiksjö, barnen utflugna)
Hamrånge (X) AI:17b (1857-1861) Bild 154 / sid 149 (Anders o hustrun i Wiksjö)
Hamrånge (X) AI:18b (1861-1865) Bild 174 / sid 164 (som ovan)
Hamrånge (X) AI:19b (1866-1870) Bild 167 / sid 162 (Anders dagakarl, enkl 1863, död 1868)
__________________________________________________________________________________
Sonen:
Mästersmeden Olof Lindvall i Wiksjö bruk
Koldräng, hjälpsmed, mästersven och mästersmed
Olof Lindvall född 13/11 1817 - drunknad den 21/12 1851. Han blev 34 år 1 mån och 8 dag gammal.
gift (trol 1844) med:
Karin Jonsdotter född 22/12 1815 i Ockelbo - död 19/9 1869 i Hamrånge.
Barn:
- Anna Brita född 23/10 1842 - död 5 år 1 mån 11 dagar gammal av strypsjuka den 5/12 1847.
- Anders född 26/7 1844 - död av bröstfeber o strypsjuka d 1/12 1847. 3 år 4 mån o 5 dag gammal.
- Karin född 11/9 1846 - död av slag den 3/11 1846. Hon blev 1 månad och 23 dagar gammal
- Anders född 20/7 1848 - död av slag den 12/9 1848. Han blev 1 månad och 23 dagar gammal.
- Olof David född 18/8 1849
Olof och Karin får fem barn på sju år. Fyra av dem dör av slag, bröstfeber och strypsjuka mellan 1846 och 1848. Tre år senare dör även Olof. Karin blir änka och ensamstående mor till sitt yngsta barn. Lille Olof David född 1849 fick aldrig ens se sina syskon och knappt inte sin pappa heller. Han var bara två år när fadern drunknade.
Vi vet inte hur Karin och sonen egentligen hade det. Kanhända var det fattidom som fick Olof David att börja tillverka pengar. Dessvärre åkte han fast.
Prästen skriver om Olof David Lindvall i husförhörslängden:
 |
| Hamrånge (X) AI:18b (1861-1865) Bild 175 / sid 165 |
Olof David på fästning för penningförfalskning 65 - utslag af 20/5 65
4 års straffarbete - 5 år förlustig medborgerligt förtroende.
Kyrkoböcker:
Hamrånge (X) AI:9b (1815-1820) Bild 117 / sid 112 (föräldrahemmet)
Hamrånge (X) AI:10b (1821-1826) Bild 120 / sid 115 (föräldrahemmet, mor död)
Hamrånge (X) AI:11b (1827-1831) Bild 113 / sid 108 (föräldrahemmet, far omgift)
Hamrånge (X) AI:12b (1832-1836) Bild 113 / sid 108 (föräldrahemmet)
Hamrånge (X) AI:13b (1837-1841) Bild 125 / sid 120 (far hjälpsmed, Olof koldräng)
Hamrånge (X) AI:14b (1842-1846) Bild 138 / sid 130 (gift och med egen familj i Wiksjö)
Hamrånge (X) AI:15b (1847-1851) Bild 146 / sid 141 (tre barn dör)
Hamrånge (X) AI:16b (1852-1856) Bild 156 / sid 144 (Olof död)
Hamrånge (X) AI:17b (1857-1861) Bild 144 / sid 139 (Karin o sonen i Wiksjö)
Hamrånge (X) AI:18b (1861-1865) Bild 175 / sid 165 (Karin Wiksjö bruk o Olof David på fästning)
Hamrånge (X) AI:19b (1866-1870) Bild 168 / sid 163 (Karin dör Wiksjö Sågverk, sonen på fästning)
De döda:
Hamrånge (X) F:2 (1791-1861) Bild 86 (dottern Karin död)
Hon ser så strålande glad ut, pigan Alva, där hon svänger runt i en svepande vals i famnen på den stilige sotaren. Det romantiska mötet sker i en av Madickenfilmerna och just den här scenen spelades i på värdshuset i Forsbacka.
Den smäktande melodin var skriven av en musiksergeant vid Hälsinge regemente i Gävle och de båda Astrid Lindgren-figurerna är minsann inte de enda som förenats till tonerna av "Konvaljens avsked". Varken på film eller i verkligheten. Stycket har kallats den första svenska storschlagern, spridits över landet via hundratusentals grammofonskivor och spelats i nio filmer – från kärleksdramat "Katina" 1943 via "Fröken Julie" och "Hon dansade en sommar" på femtiotalet till "Så vit som en snö" 2001.
Kompositören hette Otto Lindwall och var född i Ockelbo 1876. Han lärde sig tidigt spela klarinett och var bara tretton år när han värvades som musikelev till Hälsinge regemente, som på den tiden höll till på Mohed utanför Söderhamn. Sex år senare, när han fortfarande var tonåring, hade han avancerat till sergeant. Han befordrades till musikfanjunkare 1913 och tog samma år examen som musikdirektör vid Musikaliska akademien i Stockholm. Året innan var han med och startade Gävleborgs läns orkesterförening där han blev kvar till 1938.
"Konvaljens avsked" är en så kallad bostonvals och komponerades i Gävle på hösten 1904. Året därpå gavs noterna ut av Norrländska musikförlaget som ägdes av just Otto Lindwall. Han var en mycket flitig kompositör och skapade genom åren massor av musik i olika stilarter, från taktfasta militärmarscher med titlar som "Leve majoren" och "Avsked från Kungsbäck" till mjuka symfonier och medryckande schlagerlåtar. Men aldrig mer lyckades han klämma ur sig en sådan succé som "Konvaljens avsked". Inte ens med uppföljaren "Konvaljens vårhälsning".
1920 köpte Otto Lindwall den så kallade Sjökaptensvillan i Lexe, ett originellt hus fullt med balkonger och altaner i alla väderstreck. Där bodde han med sin hustru Agnes och två fosterbarn till sin död 1943.
Han hette Olof David Lindvall och var född på Viksjö bruk i Hamrånge socken där hans far, farfar och farfars far varit smeder. Själv valde han en annan bana och gick i lära hos en urmakare i Gävle innan han startade egen rörelse i Ockelbo. O D Lindvall var en erkänt skicklig yrkesman och tillverkade egna klockor.
Vid 45 års ålder började han vikariera som lärare vid skolan i Gammelboning och några år senare blev han ordinarie folkskollärare trots att han inte hade någon formell utbildning. Han sökte dispens hos regeringen och skickade med en dikt, ett prosastycke samt en teckning av kungen, Oscar II. Lindvall var nämligen en duktig tecknare och med fotografier som förlaga och en svartkrita i näven ritade han välliknande porträtt av människor i trakten.
Men det var musiken Olof David brann för under hela sitt 81-åriga liv. Han lärde sig tidigt spela kyrkorgel, avlade organistexamen innan han fyllt tjugo år och anlitades sedan ofta som kantor i kyrkan. Dessutom var han en sann idealist och den drivande kraften när nykterhetslogen Ockelbo Framtid bildades 1883. Där ledde han sångkören och bildade en mässingskvintett med instrument som man fick köpa billigt från den nedlagda skarpskytteföreningen i Wij.
Den mångsidige musikanten startade dessutom en stråkkvartett där hans söner Otto och Emil ingick. Även Emil Lindvall var mycket musikalisk och blev längre fram i livet organist i Ovansjö församling.
Hamrånge (X) F:2 (1791-1861) Bild 87 (barnen Anna-Britta och Anders döda)
Hamrånge (X) F:2 (1791-1861) Bild 88 (sonen Anders död)
Hamrånge (X) F:2 (1791-1861) Bild 90 (Olov Lindvall död)
Hamrånge (X) F:3 (1862-1891) Bild 30 (Karin Olsdotter död)
__________________________________________________________________________________
Sonen:
Olof David Lindvall
Organist, förfalskare, fånge, urmakare, folkskollärare och klockare
Olof David Lindvall född 11/8 1849 i Hamrånge
Son till: Olof Lindvall född 13/11 1817 - drunknad den 21/12 1851 och hans hustru Karin Jonsdotter född 22/12 1815 i Ockelbo - död 19/9 1869 i Hamrånge.
.jpg) |
| Centralfängelset Långholmens kyrkoarkiv (A, AB) AIa:7 (1863-1866) Bild 222 / sid 188 |
Olof David Lindvall skrevs in vid Långholmens Centralfängelse i Stockholm som fånge No 405 den 8/6 1865. Han var 15 år 9 månader och 27 dagar gammal och dömd till 4 års straffarbete för förfalskning av pengar samt att i fem år vara förlustig medborgerligt förtroende.
Man konstaterar att Olof David är son till mästersmeden Olof Lindvall död för omkring 13 år sedan och att modern, Carin Jönsdotter, lever och bor i Ockelbo. Han har bott hos sin mor och är före detta organistelev men till äktenskap underårig. Hans frejd har det hittills inte varit något fel på hittills men han är nu för tillverkning och utprångling af falskt mynt dömd till fyra års straffarbete.
.jpg) |
| Centralfängelset Långholmens kyrkoarkiv (A, AB) AIa:7 (1863-1866) Bild 222 / sid 188 |
Ankom den 8/6 1865, dömd för tillverkning av falskt sedelmynt och detsammas utprångling till 4 års straffarbete och att vara medborgerligt förtroende förlustig under 5 år. Jemlikt Uglebo och Hamrånge Härads Rätts Utslag af den 20th Maj 1865.
Man konstaterar att den unge fången både kan läsa både innan- och utantill. Han förstår vad han läser och är dessutom skrifkunnig.
Den 16/7 1867 bestraffas han med 4 dagar i en mörk cell på grund av gräl.
Den 2/11 1867 bestraffas han med 6 dagar i en ljus cell på grund av bråk på rummet.
En gång om året tar han nattvarden under sin fängelsevistelse.
Den 30 maj 1869 blir han frisläppt.
Enligt husförhörslängden återvänder Olof David Lindvall till Hamrånge där han är skriven. Modern, Carin Jonsdotter, vistas emellertid i Mo, Ockelbo, och det är troligt att han ansluter till henne där. I synnerhet som han, enligt prästen i Hamrånge, inte dyker upp till "mönstringen" 1870. Han anmäler emellertid flytt till Ockelbo samma år.
Carin Jonsdotter får en sista sommar med sonen Olof David. Hon är sjuklig och dör när sommaren går mot höst den 19/9 1869. Hon blev 53 år 8 månader och 27 dagar gammal. Prästen i Hamrånger skriver att dödsorsaken är okänd då hon har vistats och gått hädan i Mo. Prästen i Ockelbo skriver inte heller in någon dödsorsak. Han skriver bara att Karin var änka efter Olof Lindvall, smed i Hamrånge.
, Ockelbo församling varifrån hon ursprungligen kom. Han får en sista sommar med sin mor.
Prästen i Hamrånge skriver om Olof David Lindvall i husförhörslängden:
 |
| Hamrånge (X) AI:19b (1866-1870) Bild 168 / sid 163 |
Prästen i Hamrånge skriver i husförhörslängden:
1865 30/5 dömd till 4 års straffarbete och 5 års förlust af medborgerligt förtroende för sedelförfalskning. Återkommen. Frånvarande från mönstring 1870.
Där står också att han just 1870 flyttade till Ockelbo som då egentligen hette Ugglebo.
Olov David Lindvall var 20 år gammal, föräldralös och nyss utsläppt från kåken.
Den här sortens notiser brukar följa människror från husförhörslängd till husförhörslängd till livets slut. Vid flytt till annan församling skrevs det in i prästbetyget. Allt för att prästen i den nya församlingen skulle kunna föra det vidare i sin husförhörslängd. Den som en gång hamnat i klameri med rättvisan blev följaktligen aldrig riktigt fri.
Olov David Lindvall hade emellertid tur. De husförhörslängder som prästen i Ockelbo skrev hade helt enkelt ingen plats för den sortens anmärkningar. Olov David kanske inte ens lämnade in något prästbetyg. Prästen i Hamrånge skrev ju att han inte dök upp till "mönstringen". Olov David lyckades oavsett vad börja om på nytt utan skamfläckar. Om det ändå fanns något ofördelaktigt om honom någonstans så gick det förmodligen upp i rök när största delen av kyrkoarkivet brann 1904.
Olov David Lindvall försågs dessutom med fel födelsedatum - säkert av slarv - och sägs från och med nu vara född 13/8 1849 i Hamrånge.
När och hur Olov David Lindvall träffade sin blivande hustru landbondedottern Christina Persson i Säbyggeby, Ockelbo får vi nog aldrig veta. Stina, som hon kallades, blev emellertid snart gravid och den 4/10 1870 föddes deras första barn, sonen Frans Emil, som i födelseboken kallas oäkta. Olov David och Christina får brått att gifta sig och den 9/12 1870 ringer bröllopsklockorna för de unga tu. Då bor de redan tillsammans i Säbyggeby där hennes far Per Ersson född 15/5 1811 en gång var bonde.
Familjen:
Olof David Lindvall född 13/8 1849 i Hamrånge - död 12/1 1930 i Ockelbo
Gift 9/12 1870 med
Landbondedottern Christina Persdotter född 15/2 1847 i Ockelbo -
död 24/2 1929 i Ockelbo. Dotter till Per Ersson född 15/5 1811 fd bonde
i Säbyggeby.
I och med att kyrkoböckerna - troligen mest husförhörslängder - har brunnit får vi Olov David Lindvall och familjen genom barnens födelsenotiser.
1870 är Olov David organistkandidat i Säbyggeby
1873 är han organistkandidat i Mo
1874-1889 är Olov David urmakare i Säbyggeby
1891 sadlar han om och blir skollärare. Familjen flyttar samtidigt till Heden i Ockelbo.
1896 flyttar familjen till Åbron, Ockelbo. Olov David Lidvall är fortfarande folkskollärare
Barn:
1. Frans Emil född 4/10 1870 i Ockelbo. Oäkta men faderskapet erkänns i födelsenotisen.
Gossen vistas senare i Stockholm och emigrerar till Amerika 14/9 1895. Han återvände till Sverige.
Gift 27/1 1929. Död 26/10 1952. Då skriven å Åsen Kungsgården i Ovansjö, Storviks kommun.
2. Arvid Teodor född 9/1 1873 i Ockelbo. Död 11/3 1880 i Säbyggeby
2. Arvid Teodor född 9/1 1873 i Ockelbo. Död 11/3 1880 i Säbyggeby
3. Gustava Maria född 11/8 1874 i Ockelbo. Flickan kallas sinnessjuk, omyndigförklarad på hösttinget
1903. Hon vistas senare å Upsala hospital. Död 8/3 1963. Å församlingen skriven.
4. Otto David född 2/1 1876 i Ockelbo. Musiksergeant.
5. Alma Katrina född 11/5 1877 i Ockelbo - död 9/12 1891 i Ockelbo
6. Herman Leonard född 18/7 1879 i Ockelbo. Handelsexpedit. Död 112/3 1908 i Åbron, Ockelbo
7. Elieser Elias Emanuel född 25/3 1889 i Ockelbo. Gift 30/12 1922. Död 31/7 1944 i Engelbrekts
församling, Stockholm. Bosatt på Surbrunnsgatan 12.
Kyrkoböckerna:
Ockelbo (X) FödelseRek:1 (1769-1864) Bild 640 / sid 125 (landbondedtr Christina Persdotter föds)
Ockelbo (X) FF:1 (1860-1869) Bild 100 / sid 97 (modern död)
Ockelbo (X) EE:1 (1860-1879) Bild 43 (vigsel)
Ockelbo (X) AI:1b (1891-1895) Bild 229 / sid 1655 (Olov David urmakare i Säbyggeby)
Ockelbo (X) AI:1b (1891-1895) Bild 424 / sid 1850 (Olov David skollärare, familjen i Heden)
Ockelbo (X) AII:1a (1896-1908) Bild 1470 / sid 141 (OD skollärare, familjen i Heden)
Ockelbo (X) AII:1a (1896-1908) Bild 720 / sid 66 (OD skollärare, familjen i Åbron)
Ockelbo (X) AII:2a (1909-1927) Bild 1370 / sid 115 (OD folkskollärare, klockare o organist)
Ockelbo (X) AII:2c (1909-1925) Bild 2170 / sid 1208 (OD fd som ovan)
Ockelbo (X) AII:3c (1926-1936) Bild 2190 / sid 1214 (båda makarna döda)
Barnen:
Ockelbo (X) CC:2 (1870-1879) Bild 11 (Frans Emil föddes)
Ockelbo (X) CC:2 (1870-1879) Bild 49 (Arvid Theodor föds)
Ockelbo (X) CC:2 (1870-1879) Bild 75 (Gustava Marie föds)
Ockelbo (X) CC:2 (1870-1879) Bild 101 (Otto David föds)
Ockelbo (X) CC:2 (1870-1879) Bild 133 (Alma Katrina föds)
Ockelbo (X) CC:2 (1870-1879) Bild 176 (Herman Leonard föds, sjätte barnet) urmak i Säbyggeby.
Ockelbo (X) CC:3 (1880-1889) Bild 218 (Elieser Elias Emanuel föds)
Arbetarbladet
31/10 2010
Konvaljen som aldrig vissnar
Hon ser så strålande glad ut, pigan Alva, där hon svänger runt i en svepande vals i famnen på den stilige sotaren. Det romantiska mötet sker i en av Madickenfilmerna och just den här scenen spelades i på värdshuset i Forsbacka.
Den smäktande melodin var skriven av en musiksergeant vid Hälsinge regemente i Gävle och de båda Astrid Lindgren-figurerna är minsann inte de enda som förenats till tonerna av "Konvaljens avsked". Varken på film eller i verkligheten. Stycket har kallats den första svenska storschlagern, spridits över landet via hundratusentals grammofonskivor och spelats i nio filmer – från kärleksdramat "Katina" 1943 via "Fröken Julie" och "Hon dansade en sommar" på femtiotalet till "Så vit som en snö" 2001.
 |
| Otto David Lindwall |
"Konvaljens avsked" är en så kallad bostonvals och komponerades i Gävle på hösten 1904. Året därpå gavs noterna ut av Norrländska musikförlaget som ägdes av just Otto Lindwall. Han var en mycket flitig kompositör och skapade genom åren massor av musik i olika stilarter, från taktfasta militärmarscher med titlar som "Leve majoren" och "Avsked från Kungsbäck" till mjuka symfonier och medryckande schlagerlåtar. Men aldrig mer lyckades han klämma ur sig en sådan succé som "Konvaljens avsked". Inte ens med uppföljaren "Konvaljens vårhälsning".
1920 köpte Otto Lindwall den så kallade Sjökaptensvillan i Lexe, ett originellt hus fullt med balkonger och altaner i alla väderstreck. Där bodde han med sin hustru Agnes och två fosterbarn till sin död 1943.
Här en inspelning med Harmony Sisters:
Texten till den älskade låten är vemodig och innehåller tidstypiska stönanden som "O" och "Ack". Den skrevs några år tidigare av Otto Lindwalls far, som också var musiker och dessutom en välkänd och talangfull kulturpersonlighet i Ockelbo.
Vid 45 års ålder började han vikariera som lärare vid skolan i Gammelboning och några år senare blev han ordinarie folkskollärare trots att han inte hade någon formell utbildning. Han sökte dispens hos regeringen och skickade med en dikt, ett prosastycke samt en teckning av kungen, Oscar II. Lindvall var nämligen en duktig tecknare och med fotografier som förlaga och en svartkrita i näven ritade han välliknande porträtt av människor i trakten.
Men det var musiken Olof David brann för under hela sitt 81-åriga liv. Han lärde sig tidigt spela kyrkorgel, avlade organistexamen innan han fyllt tjugo år och anlitades sedan ofta som kantor i kyrkan. Dessutom var han en sann idealist och den drivande kraften när nykterhetslogen Ockelbo Framtid bildades 1883. Där ledde han sångkören och bildade en mässingskvintett med instrument som man fick köpa billigt från den nedlagda skarpskytteföreningen i Wij.
Den mångsidige musikanten startade dessutom en stråkkvartett där hans söner Otto och Emil ingick. Även Emil Lindvall var mycket musikalisk och blev längre fram i livet organist i Ovansjö församling.
1911 skrev O D Lindvall "Sången om Gästrikland" som kom att sjungas i skolorna runt om i landskapet. Dessutom skapade han "Ockelbovisan" som blivit något av en signaturmelodi för hans hemsocken. Han tonsatte också en del psalmer, komponerade kantater och pianostycken och skrev massor av dikter. Men även i hans rikhaltiga konstnärskap blev "Konvaljens avsked" den enda stora succén.
Den sentimentala valsen blev en av århundradets mest populära sånger. Redan 1913 hade noterna sålts i 22 000 exemplar, den har stått på repertoaren hos hundratals orkestrar och musikkapell och spelats in på grammofon av åtskilliga artister. Den förste var antagligen operasångaren Torsten Lennartsson som sjöng in den i oktober 1910. Bland hans många efterföljare hittar vi sångstjärnorna Bertil Boo och Thory Bernhards, dragspelarna Calle Jularbo och Nils Fläcke samt jazzpianisten Jan Johansson. Men inga av dessa inspelningar kom i närheten av den variant som den finska gruppen Harmony Sisters sjöng in 1947 och som såldes i ofattbara 160 000 exemplar.
Den sentimentala valsen blev en av århundradets mest populära sånger. Redan 1913 hade noterna sålts i 22 000 exemplar, den har stått på repertoaren hos hundratals orkestrar och musikkapell och spelats in på grammofon av åtskilliga artister. Den förste var antagligen operasångaren Torsten Lennartsson som sjöng in den i oktober 1910. Bland hans många efterföljare hittar vi sångstjärnorna Bertil Boo och Thory Bernhards, dragspelarna Calle Jularbo och Nils Fläcke samt jazzpianisten Jan Johansson. Men inga av dessa inspelningar kom i närheten av den variant som den finska gruppen Harmony Sisters sjöng in 1947 och som såldes i ofattbara 160 000 exemplar.
Ulf Ivar Nilsson
FAKTA
 |
| Olof David Lindvall signerade sin teckning av Oscar II |
Konvaljens avsked
Ljuva susande milda västanvind kom och svalkande smek min bleka kind !O, sänk dig ned invid min veka fot! Ack dröj, o dröj hos mig, tag nu min sista suck emot.
O, hur jag längtat att sprida min doft till envar, prisa min skapare god med den vällukt jag än har kvar. Snart är den slut min korta tid och jag böjer mitt huvud så sakta, så sakta att dö, vit såsom snö, stilla slumrande in i frid.
Rik på fröjd, men så kort min levnadsdag. Ljuva kändes mitt hjärtas harposlag. Jag solljus drack med mina späda blad.Min dräkt blev så vit, den blev ren i ljusets bad.
Så blir jag gömd under snövita svepningens dräkt, vilar och väntar på vår och på dig, o du västanfläkt. Snart är den slut, den långa natt och jag höjer mitt huvud så sakta, så sakta och då klockorna små, ringa hälsande vårsol glatt.
Ljuva susande milda västanvind kom och svalkande smek min bleka kind !O, sänk dig ned invid min veka fot! Ack dröj, o dröj hos mig, tag nu min sista suck emot.
O, hur jag längtat att sprida min doft till envar, prisa min skapare god med den vällukt jag än har kvar. Snart är den slut min korta tid och jag böjer mitt huvud så sakta, så sakta att dö, vit såsom snö, stilla slumrande in i frid.
Rik på fröjd, men så kort min levnadsdag. Ljuva kändes mitt hjärtas harposlag. Jag solljus drack med mina späda blad.Min dräkt blev så vit, den blev ren i ljusets bad.
Så blir jag gömd under snövita svepningens dräkt, vilar och väntar på vår och på dig, o du västanfläkt. Snart är den slut, den långa natt och jag höjer mitt huvud så sakta, så sakta och då klockorna små, ringa hälsande vårsol glatt.
 |
| O.D. Lindvall |
Aftonbladet
16 spril 1949
Far och son skapade ”Konvaljens avsked”
Gamle urmakaren skrev
Fanjunkaren tonsatte
- Inte var Otto någon märkvärdig människa. Nog finns det märkligare personer att skriva om. Men rasande ”händig” var han så fort det gällde musik. Det är förresten ett släktdrag – se bara på brodern, som snart 80-årig fortfarande är kyrkosångare i Ovansjö kyrka.
Förvisso hade hon delvis rätt, den förtjusande gamla änkan efter musikfanjunkare Otto Lindvall. Men frågan är om hon inte i alla fall är för anspråkslös. Ty begreppet ”händig” täcker nog knappast tillräckligt då det gäller att ge en bild av kompositören till Konvaljens avsked, som genom sin popularitet löpte risken att bli en landsplåga och gå en snabb och snöplig död till mötes men som i stället fortfarande håller många samtal i rotation hos STIM.
Uppe i repetitionslokalen på Militärskolan i Gävle – numera Borgarskolan – kom denna märkliga bostonvals till en höstdag 1904.
Kompositören satt sin vana trogen i ett hörn under en paus och brottades med nottecken – allt medan orkestern repeterade i andra änden av rummet. Vilket dock föga bekymrade Otto Lindvall.
Resultatet den här gången måste ha varit särskilt lyckat, ty Konvaljens avsked premiärframfördes i Ovansjö kyrka av en stor kör.
Det har inte bara varit populära kyrko- och dansmusiker förunnat att få framföra den nu 45-åriga melodin. Den mest gripande tolkningen fick den nog på ett slagfält vid Karelska näset – även om orkestreringen var skäligen enkel; ett munspel var enda instrumentet.
En krigares avsked
Det var första krigsåret i Finland, och bland de svenska frivilliga befann sig en ung student, som avbrutit sina studier för att sluta upp på finnarnas sida. Som ressällskap hade han ett nyinköpt munspel och hunden Sappy.
Innan tåget gled ut från Stockholms Central, intonerade den unge studenten Konvaljens avsked på ett så gripande sätt att inget öga stod torrt. Kanske var det endast hans mor, som då anade att det var en av de sista gångerna han själv fick spela den kära melodin.
Vid ett patrulluppdrag mot ryssen fick han nämligen en kula i bröstet, och då en av kamraterna lutade sig över honom, viskade han fram.
- Spela för mig… Spela Konvaljens avsked.
I den isblå tystnad, som efterträtt de smattrande gevärssalvorna ljöd så stilla tonerna av den svenska valsen. När sjukvårdarna sedan bar bort den unge svensken, hade han redan lämnat detta liv. Hans mor dog strax efter och vid dubbelbegravningen smyckades sonens kista med spröda liljekonvaljer. Konvaljens avsked till en svensk som givit sitt liv för ett högre ideal.
Skaldisk urmakare
Konvaljens avsked är en ren familjeprodukt, ty orden skrevs av Otto Lindvalls far – en märklig man i det tysta. Urmakare till professionen var han flitigt utnyttjad som författare till bröllops och andra festdikter, och han gav även ut en egen lyrisk samling. Trots att han inte hade någon egentlig boklig bildning, vikarierade han flera gånger som folkskollärare, och mångfaldiga gånger förrättade han värv, som det skulle ha orsakat en skolad hjärna bryderi att utföra.
”Det är kvinnan bakom allt” gällde även för Otto Lindvall, som hade att kämpa med stora svårigheter. Men makan Agnes förstod sin ”sötost”, som hon älskar att kalla den 1943 bortgångne maken. Inte minst nervöst var det den gången i deras unga dar när han skulle avlägga sin musikdirektörsexamen. Men det gick galant, och det på så kort tid som sex veckor.
Långt utanför vårt lands gränser har man kapitulerat för Otto Lindvalls melodi, och då och då tar fru Agnes bussen ner till posten för att kvittera ut slantar, som flyter in från Finland, Norge, Danmark och England, som köpt makens mest kända komposition. Han har nämligen många, många fler på sitt samvete, bl.a. en symfoni.
Inte förrän trettio år efter tillkomsten av Konvaljens avsked beslöt Otto Lindvall att lämna in den till STIM.
Hade han inte gjort det, så hade nog makarna Lindvalls villa Karlsro ute i Avaström intill Gävle sett tämligen schaskig ut vid det här laget. Den behövde nämligen målas, men fru Agnes kunde inte bli klok på hur hon skulle få pengar till färg.
Så damp en postanvisning från STIM på dryga tusenlappen ner i brevlådan.
Färgen var ett faktum, och målarmästaren fanns redan på platsen. Agnes Lindvall drog nämligen drygt 60-årig själv på sig overallen och ”så blev huset målat med Konvaljens avsked” för att använda hennes egna ord.
Säf
Gamle urmakaren skrev
Fanjunkaren tonsatte
- Inte var Otto någon märkvärdig människa. Nog finns det märkligare personer att skriva om. Men rasande ”händig” var han så fort det gällde musik. Det är förresten ett släktdrag – se bara på brodern, som snart 80-årig fortfarande är kyrkosångare i Ovansjö kyrka.
Uppe i repetitionslokalen på Militärskolan i Gävle – numera Borgarskolan – kom denna märkliga bostonvals till en höstdag 1904.
Kompositören satt sin vana trogen i ett hörn under en paus och brottades med nottecken – allt medan orkestern repeterade i andra änden av rummet. Vilket dock föga bekymrade Otto Lindvall.
Resultatet den här gången måste ha varit särskilt lyckat, ty Konvaljens avsked premiärframfördes i Ovansjö kyrka av en stor kör.
Det har inte bara varit populära kyrko- och dansmusiker förunnat att få framföra den nu 45-åriga melodin. Den mest gripande tolkningen fick den nog på ett slagfält vid Karelska näset – även om orkestreringen var skäligen enkel; ett munspel var enda instrumentet.
En krigares avsked
Det var första krigsåret i Finland, och bland de svenska frivilliga befann sig en ung student, som avbrutit sina studier för att sluta upp på finnarnas sida. Som ressällskap hade han ett nyinköpt munspel och hunden Sappy.
Innan tåget gled ut från Stockholms Central, intonerade den unge studenten Konvaljens avsked på ett så gripande sätt att inget öga stod torrt. Kanske var det endast hans mor, som då anade att det var en av de sista gångerna han själv fick spela den kära melodin.
Vid ett patrulluppdrag mot ryssen fick han nämligen en kula i bröstet, och då en av kamraterna lutade sig över honom, viskade han fram.
- Spela för mig… Spela Konvaljens avsked.
I den isblå tystnad, som efterträtt de smattrande gevärssalvorna ljöd så stilla tonerna av den svenska valsen. När sjukvårdarna sedan bar bort den unge svensken, hade han redan lämnat detta liv. Hans mor dog strax efter och vid dubbelbegravningen smyckades sonens kista med spröda liljekonvaljer. Konvaljens avsked till en svensk som givit sitt liv för ett högre ideal.
Skaldisk urmakare
Konvaljens avsked är en ren familjeprodukt, ty orden skrevs av Otto Lindvalls far – en märklig man i det tysta. Urmakare till professionen var han flitigt utnyttjad som författare till bröllops och andra festdikter, och han gav även ut en egen lyrisk samling. Trots att han inte hade någon egentlig boklig bildning, vikarierade han flera gånger som folkskollärare, och mångfaldiga gånger förrättade han värv, som det skulle ha orsakat en skolad hjärna bryderi att utföra.
”Det är kvinnan bakom allt” gällde även för Otto Lindvall, som hade att kämpa med stora svårigheter. Men makan Agnes förstod sin ”sötost”, som hon älskar att kalla den 1943 bortgångne maken. Inte minst nervöst var det den gången i deras unga dar när han skulle avlägga sin musikdirektörsexamen. Men det gick galant, och det på så kort tid som sex veckor.
Långt utanför vårt lands gränser har man kapitulerat för Otto Lindvalls melodi, och då och då tar fru Agnes bussen ner till posten för att kvittera ut slantar, som flyter in från Finland, Norge, Danmark och England, som köpt makens mest kända komposition. Han har nämligen många, många fler på sitt samvete, bl.a. en symfoni.
Inte förrän trettio år efter tillkomsten av Konvaljens avsked beslöt Otto Lindvall att lämna in den till STIM.
Hade han inte gjort det, så hade nog makarna Lindvalls villa Karlsro ute i Avaström intill Gävle sett tämligen schaskig ut vid det här laget. Den behövde nämligen målas, men fru Agnes kunde inte bli klok på hur hon skulle få pengar till färg.
Så damp en postanvisning från STIM på dryga tusenlappen ner i brevlådan.
Färgen var ett faktum, och målarmästaren fanns redan på platsen. Agnes Lindvall drog nämligen drygt 60-årig själv på sig overallen och ”så blev huset målat med Konvaljens avsked” för att använda hennes egna ord.
Säf
Otto Lindevalls Atelier (Ockelbo)
Ateljén “Otto Lindevalls Atelier” i Ockelbo innehades troligtvis av Otto Lindvall. Han var aktiv som fotograf bara en kort tid, kanske 1900-1902. Otto var militärmusiker och senare musikdirektör i Gävle. Han komponerade den då populära valsen “Konvaljens avsked”.
 |
| Otto Lindvall, militärmusiker |
Otto David Lindvall föddes den 2 januari 1876 i Ugglebo (Ockelbo). Fadern var Olof David Lindvall (född 1849 i Hamrånge) urmakare i Murgården, Ockelbo, senare skollärare och kantor, samt även komponist. Modern var Stina Persson/Persdotter (född 1847 i Hamrånge). Närmare uppgifter om Ottos första tid saknas då kyrkoarkivet i Ockelbo gick till största delen förlorat i en brand 1904.
Familjen var 1891 bosatt i Säbyggeby i Ockelbo och 1895 i Heden. Omkring år 1895 blev Otto musiker hos Hälsinge regemente och var då bosatte sig i Säbyggeby, han var då 19 år (se även under rubriken Musiker nedan). I Säbyggeby stod han först skriven som musiksergeant men senare även som fotograf (se nedan). Han bodde hos familjen i Åbron i Ockelbo fram till 1908 då han flyttade till Gävle.
I Gävle blev Otto fast anställd på Hälsinge regemente som musiksergeant. Han gifte sig 1909 med Agnes Regina Johansson (född 1882 i Jönköping). Paret tog 1915 emot två fosterbarn: Aina Sjögren (född 1912 i Stockholm) och Knut Erik Gottfrid Eriksson (född 1910 i Stockholm). Otto var musiksergeant fram till 1913 då han blev musikfanjunkare. År 1920 köpte Otto “Sjökaptensvillan” i villaområdet Lexe, tre kilometer utanför Gävle stad, där bodde han fram tills han avled (Arbetarbladet den 31 oktober 2010). Otto Lindvall avled i Gävle när han var 67 år den 29 januari 1943.
Nedan finns två bilder på Otto Lindvall: 1) “Herr Otto Lindvall”, foto: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB, Länsmuseet Gävleborg, DigitaltMuseum Nr. XLM.CLP010875, 2) “Helsinge regementes musikkår 1913”, fotograf okänd, Länsmuseet Gävleborg, DigitaltMuseum Nr. XLM.B87-1603.
Musiker
Otto lärde sig tidigt att spela klarinett och var bara 13 år (1889) när han värvades som musikelev till Hälsinge regemente, då baserad på Mohed utanför Söderhamn. När han var 19 år (1895) blev han musiksergeant och 1913 blev han musikfanjunkare och tog även examen som musikdirektör vid Musikaliska akademin i Stockholm. Otto startade också Gävleborgs län orkesterförening.
År 1904 komponerade Otto valsen “Konvaljens avsked” med text av fadern Olov David Lindvall. Noterna gavs ut året därpå av Otto själv, på eget förlag. Valsen blev väldigt populär och har i nutid använts till bland annat “Madicken” filmerna. Förutom denna vals skrev Otto mycket annan musik i olika stilar: från militärmarscher till schlagerlåtar (Arbetarbladet den 31 oktober 2010).
Ockelbo ca. 1900 – ca. 1902
Det finns visitkort från Ockelbo med ateljénamnet “Otto Lindevalls Atelier”. Otto stod skriven som fotograf i Ockelbo i omkring början på 1900-talet; så det måste ha varit han som ett tag arbetade som fotograf med egen ateljé och detta namn. Han verkar ha använt efternamnet “Lindevall” istället för “Lindvall” i ateljénamnet. Det är svårt att exakt ange när Otto började som fotograf: han stod tydligen skriven som fotograf vid Folkräkningen år 1900 och i Gefleborgs Läns Kalender 1902 (FRG).
Det är troligt att han var aktiv som fotograf endast ett fåtal år, musikarbetet tog sedan över (se ovan). Hos vem Otto fick sin utbildning som fotograf är okänt. Hans ateljén låg förmodligen i Säbyggeby i Ockelbo, men exakt var den låg är obekant.
https://www.fotografihistoria.se/ockelbo/otto-lindevalls-atelier/
Inger och hennes man Jan hittade en svårfotograferad släkttavla på vinden. Det är ett verkligt gediget arbete gjord av någon för nutiden okänd person långt innan datorer och internet fanns. Det måste ha tagit många år att färdigställa den. Respekt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar