Anders Lundins släktsaga på pappa Eriks sida utspelar sig i Västernorrland och finska Österbotten på andra sidan Bottenhavet.
Fem generationer bakåt på samtliga linjer är förfäderna med några få undantag hårt arbetande dagsverkare, torpare och bönder.
I släkttavlan finns dessutom en skeppare, några lanthandlare, en nämndeman och skådespelaren Sune Mangs som Anders på långt håll är släkt med. Sju generationer bakåt delar de på anfadern Jacob Ericsson Heikfolk född 1715 i Österbotten.
Anders är mest intresserad av att få veta lite mer om sin farfars mor, sjömanshustrun Anna Stina Johan-Henriksdotter Söderlund född 1853 i Närpes, Österbotten. Historien om henne var länge en obekräftad familjeskröna och nu vill han veta om den är sann.
– Det sägs att hon kom gåendes över Östersjön med två små pojkar, säger Anders. Väl i Sverige mötte hon Erik Lundin i Bjärtrå och fick sonen Gustav som blev min farfar.
I Österbotten finns skickliga släktforskare och två av de bästa, Henrik Mangs och Bo-Erik Liljedal, är på långt håll släkt med Anders. De plockar raskt fram vad som där är känt om Anna Stina och vips får Anders hela hennes släkthistoria serverad på fat tolv generationer bakåt i tiden.
Fem generationer bakåt på samtliga linjer är förfäderna med några få undantag hårt arbetande dagsverkare, torpare och bönder.
I släkttavlan finns dessutom en skeppare, några lanthandlare, en nämndeman och skådespelaren Sune Mangs som Anders på långt håll är släkt med. Sju generationer bakåt delar de på anfadern Jacob Ericsson Heikfolk född 1715 i Österbotten.
Anders är mest intresserad av att få veta lite mer om sin farfars mor, sjömanshustrun Anna Stina Johan-Henriksdotter Söderlund född 1853 i Närpes, Österbotten. Historien om henne var länge en obekräftad familjeskröna och nu vill han veta om den är sann.
– Det sägs att hon kom gåendes över Östersjön med två små pojkar, säger Anders. Väl i Sverige mötte hon Erik Lundin i Bjärtrå och fick sonen Gustav som blev min farfar.
I Österbotten finns skickliga släktforskare och två av de bästa, Henrik Mangs och Bo-Erik Liljedal, är på långt håll släkt med Anders. De plockar raskt fram vad som där är känt om Anna Stina och vips får Anders hela hennes släkthistoria serverad på fat tolv generationer bakåt i tiden.
Anna Stina var fosterdotter på gården Gnidars i Närpes när hon gifte sig med kyrkvärdens son Fredrik Andersson Söderlund som hon 1878 fick sonen Karl Fredrik Fredriksson med. Fredrik var sjöman men står i kyrkoböckerna först som Afrikafarare och sedan som avviken. Om familjen hade tänkt emigrera till Afrika är oklart om än inte otänkbart. Affärsmannen Oscar Alarik Forssman hade nämligen återvänt till Sverige efter 17 år i Sydafrika dit han nu ville återvända för att skapa jordbrukskolonin Scandinavia med en fast handelsrutt till hemlandet. För att klara det behövde han "anständiga och nyktra drängar" och det är möjligt att Fredrik svarade på hans annons. Kanske for han iväg för att etablera sig och invänta familjen.
– Det var många österbottningar som sökte sig undan den ryska värnplikten, säger Henrik Mangs. De flesta for till Amerika men somliga tog sig faktiskt till Sydafrika.
Hur som helst, Anna Stina och Karl Fredrik väntade förgäves. Fredrik kom inte tillbaka. När hon 1883 gav liv åt den "oäkte" sonen Karl Oskar Annasson var skandalen ett faktum. Att gossen fick sitt släktnamn efter sin mor visar att fadern var okänd för omgivningen.
Anna Stina dömdes för hor av kyrkan och fick betala dryga böter innan hon fick så kallad absolution eller syndernas förlåtelse. Att brottet kallades hor berodde på att hon var gift med en annan man än barnafadern. Hade båda varit ogifta hade det kallats lönskaläge och om båda varit gifta dubbelt hor. Alla utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt i hela Europa. Det är därför lätt att förstå hur skammens rodnad sänkte sig över Anna Stina och hela hennes värld. Kyrkotukten och prästens notering i kyrkoboken följde henne som ett straffregister hela livet.
Anna Stina dömdes för hor av kyrkan och fick betala dryga böter innan hon fick så kallad absolution eller syndernas förlåtelse. Att brottet kallades hor berodde på att hon var gift med en annan man än barnafadern. Hade båda varit ogifta hade det kallats lönskaläge och om båda varit gifta dubbelt hor. Alla utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt i hela Europa. Det är därför lätt att förstå hur skammens rodnad sänkte sig över Anna Stina och hela hennes värld. Kyrkotukten och prästens notering i kyrkoboken följde henne som ett straffregister hela livet.
– Det är inte så konstigt att hon gick över isen, säger Henrik Mangs. Det var vanligt på den tiden att ungdomar sökte sig till sågverken i trakten av Härnösand där det fanns arbete att få. Anna Stina var dessutom i en väldigt svår situation. Hennes man hade försvunnit och hon hade fått en oäkta son. Därmed var hon inte längre attraktiv på äktenskapsmarknaden. Hon kunde knappast räkna med att bli gift med någon jordägande bonde. Då var det bättre att gå till Sverige där ingen kunde ana att hennes försvunne man inte var far till båda barnen.
Anders blir upprörd å Anna Stinas vägnar. Särskilt illa tycker han om ordet hor.
– Jag skulle också ha dragit, säger han. Skit på er, skulle jag ha sagt. Jag drar! Det tilltalar mig att hon gick över isen med två små barn. Vilken kvinna!
Anna Stina slog sig ner i det lilla samhället Bjärtrå nära Nora där hon uppenbarligen hade en kärleksaffär med den tolv år äldre änkemannen Erik Lundin. Hans förra hustru hade fött åtta barn varav fem levde och var vuxna. Själv hade hon dött av barnsängsfeber i samband med sista förlossningen, en åkomma som berodde på dålig hygien och skördade många offer.
Minst två av Erik Lundins barn ur första giftet och troligen också Anna Stinas oäkte son for till Amerika. Minst en av dem ska enligt familjeskrönan ha förolyckats längs vägen.
Eriks son Per Edvard född 1871 utvandrade med fru och två små döttrar från Göteborg den 17 april 1903. De gick ombord på Wilsonlinjens ordinarie ångare Aristo och for till Hull i England där de bytte båt och for vidare till Notchill i British Columbia, Kanada. Där slog familjen rot och där dog Per Edvard 1957. Hans döttrar har säkert både barn och barnbarn som gärna skulle vilja ha kontakt med Anders.
Anna Stinas och Erik Lundins gemensamme son Gustav föddes 1895. De gifte sig aldrig vilket möjligen berodde på att hon redan var gift. Förste maken hade i så fall måst dödförklaras först. Anna Stina skrev sig inte ens i Sverige trots att hon bodde här. Det kan ha berott på att hon inte ville visa upp ett prästbetyg från Närpes i vilket prästen säkert skulle ha informerat prästen i Bjärtrå om hennes gamla synd.
Anna Stina och Erik tycks i alla fall ha hållit ihop men elva år gammal blev Gustav föräldralös brukade han berätta. Året var 1906. Kanske var det då Anna Stina insjuknade i kräftan som senare tog hennes liv. Erik tog i alla fall på sig faderskapet för Gustav i hennes närvaro det året och gav på så vis gossen en viss status. Han tycks dessutom ha bott hos sin pappa. Tre år senare dog Anna Stina och året därpå Erik. Gustav var femton år och alldeles ensam i livet.
– Farfar var sågverksarbetare redan då, säger Anders. Precis som sin far och farfar. Det är därifrån min pappas iver att hugga ner träd kommer. Det är helt enkelt genetiskt!
– Farfar var sågverksarbetare redan då, säger Anders. Precis som sin far och farfar. Det är därifrån min pappas iver att hugga ner träd kommer. Det är helt enkelt genetiskt!
Anders tror sig veta att farfar Gustav togs om hand av familjen Häggström vars dotter Lisa så småningom blev hans hustru.
– De var baptister så då var det slut med dragspelsmusiken. Men på sin ålders höst, när Lisa var död, tog Gustav gärna både en whisky och en rök.
Anders farmor Lisa Häggström var av en, som Anders säger, stor köpmansläkt. Själv drev hon två lanthandlar utanför Kramfors som dessvärre gick i konkurs.
– Det finns två teorier om det, säger Anders. Antingen var hon för snäll och lät folk handla på kredit eller så berodde det på att familjen var baptister och att arbetarna i det socialistiska Ådalen helt enkelt valde att handla någon annanstans.
Lanthandlartraditionen ska alltså ha gått i arv. Frågan är om den troende Lisa kände till vad hennes morfar lanthandlaren Erik Nordlander född 1838 ställde till med när han levde?
Erik Nordlander i Torrom, Nora, dyker upp i domböckerna sommaren 1864 när han står anklagad för att vid åtskilliga tillfällen olovligen ha utskänkt spirituösa drycker. Om det betyder att han drev lönnkrog eller helt enkelt langade sprit är svårt att veta. Han var i alla fall nygift med Maria Israelsdotter och deras andra barn var på väg. Erik nekade till anklagelserna vid Nora häradsrätt men kronofogde JM Lené var nitisk och drog ärendet vidare till Svea hovrätt. Det var klarlagt, menade han, att Erik hade haft ett förråd av brännvin på sin gård eller i sin lanthandel och att han därifrån till "särskilda personer" lämnade ut mindre partier av detsamma mot penningar, bytesvaror, pant, lån och annan gottgörelse.
Så fick det förstås inte gå till!
För utskänkning av brännvin, andra brända eller destillerade "espirituösa" drycker krävdes tillstånd då som nu. Erik dömdes därför till första resan för otillåten brännvinsutskänkning att böta 15 riksdaler riksmynt och betala 40 riksdaler i utskänkningsavgift varav två tredjedelar skulle gå till åklagaren och en tredjedel till socknens fattiga. Han skulle dessutom ersätta inhysesmannen Göran Jansson, bonden Erik Nordquist, båtsmanshustrun Brita Lisa Ungersven, bröderna Jon Jonsson och Erik Nordwall samt drängen Per Ersson i Torrom för deras kostnader som vittnen.
Handlarna i Nora tycks dessvärre ha varit ett ohederligt släkte. Flera av dem fick krypa i fängelse och Erik var inget undantag. I september 1866, ungefär samtidigt som tredje barnet föddes, såg kronofogde Lené till att Erik fick stå till svars inför Svea hovrätt igen. Den här gången för att han "i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare låtit sätta eld på sin egendom". Erik hade alltså satt eld på sin fastighet i syfte att få ut pengar på försäkringen. För det blev han, enligt fångförteckningen, dömd till ett och ett halvt års straffarbete på fästning samt att "för alltid vara medborgerligt förtroende förlustig". Erik förklarade sig nöjd med det domslutet och började avtjäna sitt straff. Hans lanthandlarkollegor från Nora satt på Långholmens fångvårdsanstalt i Stockholm vilket kanske även Erik gjorde.
– Och vi som hade vår bröllopsfest på Långholmen, säger Anders. Det gamla fängelset är numera ombyggt till museum och festvåning.
Eriks familj fick flytta hem till svärfar som just hade blivit änkling. Där i hans torparstuga blev de också kvar. Någon mer lanthandlarkarriär blev det inte för Erik. I husförhörslängden står att han fick absolution den 24/2 1868 vilket möjligen förklarar varför där också står att han "bara" förlorade äran i åtta år. Han måste i alla fall ha sluppit ut det här året. Strax föddes nämligen familjens fjärde barn.
Lanthandlartraditionen ska alltså ha gått i arv. Frågan är om den troende Lisa kände till vad hennes morfar lanthandlaren Erik Nordlander född 1838 ställde till med när han levde?
Erik Nordlander i Torrom, Nora, dyker upp i domböckerna sommaren 1864 när han står anklagad för att vid åtskilliga tillfällen olovligen ha utskänkt spirituösa drycker. Om det betyder att han drev lönnkrog eller helt enkelt langade sprit är svårt att veta. Han var i alla fall nygift med Maria Israelsdotter och deras andra barn var på väg. Erik nekade till anklagelserna vid Nora häradsrätt men kronofogde JM Lené var nitisk och drog ärendet vidare till Svea hovrätt. Det var klarlagt, menade han, att Erik hade haft ett förråd av brännvin på sin gård eller i sin lanthandel och att han därifrån till "särskilda personer" lämnade ut mindre partier av detsamma mot penningar, bytesvaror, pant, lån och annan gottgörelse.
Så fick det förstås inte gå till!
För utskänkning av brännvin, andra brända eller destillerade "espirituösa" drycker krävdes tillstånd då som nu. Erik dömdes därför till första resan för otillåten brännvinsutskänkning att böta 15 riksdaler riksmynt och betala 40 riksdaler i utskänkningsavgift varav två tredjedelar skulle gå till åklagaren och en tredjedel till socknens fattiga. Han skulle dessutom ersätta inhysesmannen Göran Jansson, bonden Erik Nordquist, båtsmanshustrun Brita Lisa Ungersven, bröderna Jon Jonsson och Erik Nordwall samt drängen Per Ersson i Torrom för deras kostnader som vittnen.
Handlarna i Nora tycks dessvärre ha varit ett ohederligt släkte. Flera av dem fick krypa i fängelse och Erik var inget undantag. I september 1866, ungefär samtidigt som tredje barnet föddes, såg kronofogde Lené till att Erik fick stå till svars inför Svea hovrätt igen. Den här gången för att han "i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare låtit sätta eld på sin egendom". Erik hade alltså satt eld på sin fastighet i syfte att få ut pengar på försäkringen. För det blev han, enligt fångförteckningen, dömd till ett och ett halvt års straffarbete på fästning samt att "för alltid vara medborgerligt förtroende förlustig". Erik förklarade sig nöjd med det domslutet och började avtjäna sitt straff. Hans lanthandlarkollegor från Nora satt på Långholmens fångvårdsanstalt i Stockholm vilket kanske även Erik gjorde.
– Och vi som hade vår bröllopsfest på Långholmen, säger Anders. Det gamla fängelset är numera ombyggt till museum och festvåning.
Eriks familj fick flytta hem till svärfar som just hade blivit änkling. Där i hans torparstuga blev de också kvar. Någon mer lanthandlarkarriär blev det inte för Erik. I husförhörslängden står att han fick absolution den 24/2 1868 vilket möjligen förklarar varför där också står att han "bara" förlorade äran i åtta år. Han måste i alla fall ha sluppit ut det här året. Strax föddes nämligen familjens fjärde barn.
Sedan måste något ha hänt. Hustru Maria slutar plötsligt föda barn vilket tyder på att Erik inte var hemma. Hon tycks ha klarat sig från graviditeter i hela sju år innan hon plötsligt började föda barn igen, ett varje år fram till 1881. Om Erik fortsatte sin brottsliga bana och fick göra en tredje resa är en spännande forskarnöt att knäcka. Hans son Israel dömdes förresten1897 till tre månaders straffarbete för våld mot "polisbetjent under tjensteutöfning".
- Det var värst, säger Anders och ser smått chockad ut. Man får trösta sig med att de åtminstone inte blev dömda för hor.
Monica Antonsson
Copyright: Monica Antonsson
http://catchup.rixfm.com/catchup_radio.php?id=3379&category=8&type=audio
Riks-FM Morgonzoo
Lyssna på: Anders Lundin snetänder på en skrivare 28 nov 2011
Om bland annat släktforskningen
- Det var värst, säger Anders och ser smått chockad ut. Man får trösta sig med att de åtminstone inte blev dömda för hor.
Monica Antonsson
Copyright: Monica Antonsson
http://catchup.rixfm.com/catchup_radio.php?id=3379&category=8&type=audio
Riks-FM Morgonzoo
Lyssna på: Anders Lundin snetänder på en skrivare 28 nov 2011
Om bland annat släktforskningen
