Varför döptes barn till namn som döda syskon haft?

Hej!

Fann din adress på Släktforskarbloggen och undrar om du kan hjälpa mig.

Jag fick en fråga från en släkting i USA som håller på att släktforska. När ett barn dog gav de ofta samma namn till nästa barn som föddes i familjen. 

Hon undrar varför. 

Tror du att det var på grund av något annat än att det var ett namn som förekommit tidigare i släkten, någon de ville kalla igen. Ett namn som de ville skulle fortleva.

Eller kunde det ha någon religiös orsak? 

Var kyrkan med och påverkade namngivningen?

Eller var det för att hedra det döda barnet?

Tacksam för svar

Irene Albinsson

Hej!

Ja, så gjorde folk minsann förr och vi är säkert många som har undrat varför.

Enligt äldre tiders namnskick skulle 

- äldste sonen få farfars förnamn och den näst äldste morfars följt av faderns förnamn med tillägget -son som i Pers-son medan 

- äldsta dottern fick farmors förnamn och den näst äldsta mormors följt av faderns förnamn med tillägget -dotter som i Pers-dotter.

Mannen och hans intressen kom som du vet alltid först.

I finare kretsar kunde man dessutom tillfoga ett släktnamn. 

Soldater tilldelades särskilda soldatnamn som hörde ihop med roten eller rusthållet och som i kyrkoböckerna ofta ersatte son-namnet (patronymikon). Om han tog värvning på ett nytt ställe så fick han ett nytt namn där. Soldatnamnet kunde såväl han som hans ättlingar behålla även sedan han fått avsked. Jag har sett exempel på män som har haft upp till tre olika soldatnamn att laborera med vid sidan av sitt patronymikon och därför kan vara knepiga att följa i kyrkoböckerna.  

En annan yrkesgrupp som tog sig nya namn var hantverkare. Dessa namn gick oftast i arv men rätt som det var kunde någon eller några återgå till patronymikon och några generationer senare kunde hantverksnamnet återkomma.  

Bland alla de tusentals och åter tusentals som i slutet av 1800-talet flyttade till Stockholm, när gårdarna på grund av missväxt och nödår inte kunde föda de sina, var det vanligt att ta ett efternamn som påminde om hembygden. Min anfader från Sättersta i Sörmland blev exempelvis Sätterlund vilket ledde vidare till Setterlund och så småningom Zetterlund. Fint skulle det nämligen vara! 

De som begav sig över Atlanten försökte gärna göra sig mera amerikanska. Agaton Gustavsson blev Gus Gustafson och sånt får man ha med i beräkningen när man släktforskar. Andra bytte namn i sin helhet och somliga till och med identitet. Emigrationen var ett utmärkt tillfälle att komma bort från tidigare kriminalitet och dåligt rykte.

I slutet av 1800-talet förändrades förnamnsbruket så att det blev vanligt med både två och tre förnamn bara för att det helt enkelt var på modet. Därmed försvann arvnamnen som är så praktiska för släktforskaren. I och med 1901 års namnförordning försvann dessutom patronymikon varför man inte längre kan använda personnamnet som informationskälla till vederbörandes ursprung. 

Men frågan är alltså varför man namngav barn efter syskon som avlidit. 

Med reservation för att jag förstås kan ha fel...

så gissar jag att vi här får ta del av en känsloyttring vilket är en sympatisk tanke i en tid när kvinnorna födde barn tills de dog - ofta i barnsäng - och människan stod tämligen hjälplös inför farsoter som vi idag klarar av med tio piller penicillin och glömmer bort att vi ens haft. 

Barnkullarna var stora och barndödligheten enorm. Särskilt hos obildade föräldrar (ofta analfabeter) i dragiga torpstugor vars liv ofta präglades av fattigdom och hungersnöd. Ett utbrott av mässling, scharlakansfeber eller rödsot kunde ofta ta den ena ungen efter den andra i stugan. 

Förmodligen fanns varken tid eller plats att sörja. Att småbarn dog hörde vardagen till hur hemskt det än var. Det var bara att bita ihop och gå vidare. Men känslor fanns förstås och kanske är det dem vi får en skymt av i kyrkoböckerna när föräldrar döper ett barn efter ett syskon som gått före. Kanske är det både sorg, saknad och längtan. Religionen spelade säkert in liksom möjligen också både vidskepelse och gammal folktro.  

Enligt Asatron förekommer själavandring ofta inom samma familj. Det inträffar när någon inte har fullföljt sitt öde och livsuppgift. 

Kyrkans uppfattning är dessutom att varje människas liv på jorden och efter detta är förutbestämt av en allsmäktig gud. 

Så vad är mer troligt då än att man genom att ge barnet det döda syskonets namn helt enkelt försökte kalla det tillbaka? För att man saknade det men också för att ge barnet en möjlighet att i en ny kropp fullfölja sin livsuppgift.  

Som om döden bara hade gällt själva kroppen. 
Själavandring alltså.

Kyrkan kan i vilket fall som helst inte ha haft något att erinra. I så fall hade det inte gått. Man kan därför utgå från att religionen också hade ett finger med i spelet.     

Man kan för övrigt se i kyrkoböckerna att om en änka gifte om sig och fick barn med sin nye man, så kunde det hända att barnet fick sitt namn efter hennes döde make. Som om hon - och hennes nye man - ville hedra honom på något vis. Kanhända krävde det en tidigare vänskap, en viss rangordning eller ett arv som genom giftermålet passerade kvinnan och tillföll den nye mannen. 

Personligen har jag dock aldrig sett, att män som gifte om sig efter hustruns död gav en dotter i nya giftet sin gamla hustrus namn. 

Läs gärna mer om namnskick här.