Kikki Danielsson, 57, har ofta berättat om sin ensamhet. Främsta orsaken till det är att hon inte längre bor i Skåne. Bollnäs är ex-makens hemtrakter och Kikki bor kvar för barnens skull. Dottern Emma har emellertid flyttat till Gävle nu och sonen Victor går på fotbollsgymnasiet i Örnsköldsvik.
– Om jag är hemma en fredagskväll så är det oftast bara jag, hunden och katten, säger hon när fotografen Kurt Pettersson och jag träffar henne på ett hotell i Stockholm. Allt för att Allas Veckotidning vill överräcka en släkttavla och ge henne lite rötter.
- Och alla de här är alltså mina, utbrister Kikki när hon för första gången får stifta bekantskap med 145 gamla anor som alla behövdes för att hon skulle bli till.
Kikki är skånetös rakt igenom. Om det råder ingen tvekan. Enda undantaget farfars farfar (ff ff) Jöns Arvidsson vars far var soldat och hette Stursk och som 16 år gammal kom från Småland till Visseltofta i Skåne. Annars är de skåningar allihop. Jöns Arvidsson blev dräng hos rusthållaren Nils Nilsson 1795. Nils dog emellertid 45 år gammal av stenpassion (njur- eller gallsten) och lämnade hustrun Karna Kierstinsdotter (ff fm) ensam med fem små barn. Jöns gifte sig med änkan och fick rusthållet på köpet som brukligt var förr.
Kikkis föräldrar var Elsa och Gunnar Andersson i Visseltofta. De gifte sig 1952. Hon var 18 år och han nästan 20 år äldre. Ett halvår senare kom Kikki till världen. Året därpå föddes Kjell och drygt två år senare Ros-Marie.
Kikki fick bara fyra år med sin familj innan hennes värld slogs i spillror. Hon har därför inga minnen av sina föräldrar som par. Däremot vet hon att stugan de bodde i saknade såväl el som vatten och att där kryllade av möss. Och hur mycket Elsa än eldade i vedspisen så måste barnen gå fullt påklädda inomhus.
– Det enda jag minns är att jag grät förtvivlat varje gång pappa hoppade över diket och gick iväg med ryggsäcken på ryggen och yxan över axeln. Då visste jag att han inte skulle komma hem igen på flera veckor.
Kikkis pappa jobbade i skogen om vintrarna och plockade sockerbetor om somrarna. När han kom hem var det fest och lilla Kikki rapporterade vad som hänt. "Loj-Nisse var här. Han sov i din säng och han hade inga bysser på sig!" Sa hon en gång.
– Jag trodde länge att alltihop var mitt fel. Hade jag inte sagt det där så hade det kanske aldrig blivit skilsmässa. Då kanske Ros-Marie och jag inte hade adopterats bort.
Mamma Elsa hade förälskat sig i en annan man och ville skiljas. Därmed satte byskvallret fart och barnavårdsnämnden kopplades in. Huset dömdes ut och döttrarna adopterades bort. Kjell fick stanna hos Elsa som gifte om sig med sin nya man och fick fem barn till.
– De lurade henne att skriva under adoptionspapperna, säger Kikki. Hon var ledsen och djupt ångerfull för det i hela sitt liv. Ros-Marie var bara åtta månader gammal. Hon togs väl direkt från dopet i bara dopklänningen.
Kikki satt på sin pappas arm när den svarta bilen kom för att hämta henne.
– Jag skrek hysteriskt och klamrade sig fast vid pappa men de bröt mig loss och tryckte in mig i bilen. Jag sparkade vilt omkring mig, gapade och skrek och bankade med mina små nävar på bakrutan medan jag såg pappa försvinna i fjärran. Sedan är det svart. Sedan minns jag inget mer.
Det trauma som drabbade fyraåringen bär den vuxna Kikki med sig som ett trauma med oförminskad stryka. Det går liksom inte över. Än idag ryser hon av obehag när hon oftast i maffiafilmer ser stora svarta bilar.
Kikki adopterades av Abela och Ture Danielsson i Hylte som hade gård och skog men inga egna barn. För dem kom hon som en ljuslockig ängel. Men det fanns andra som inte var lika glada, släktingar som hade räknat med att ärva både gården och skogen.
– De tålde mig inte, säger Kikki. De kallade mig gökungen. Och ungdjäveln.
Pappa Gunnar hälsade på Kikki när hon fyllde år eller det var storhelg. Han var alltid propert klädd i kostym och slips och hade tjusarlock i pannan. Han ser ut som Lasse Lönndahl, sa Kikki till sina kamrater.
Mamma Elsa kom också på besök men hon hade alltid bilen full av ungar.
– Jag drog mig oftast undan hos Abela i köket, säger Kikki. Jag ville träffa min mamma ensam. Jag hade ju ingenting gemensamt med de där bråkiga ungarna. När de hade åkt undrade jag alltid varför de fick vara hos min mamma men inte jag.
Kikki fick en bra uppväxt hos makarna Danielsson men känslan av utanförskap bar hon med sig ut i livet som en klump i magen.
– När min riktiga farmor Amanda dog blev jag presenterad för några barn och skulle vara mina kusiner. Jag blev överlycklig. Tänk att jag hade egna kusiner! De jag hade hos Abela och Ture var ju bara till låns.
Kikki har egna kusiner. Men släkttavlan sträcker sig bara bakåt i tiden. Den kortaste grenen bryts av efter tre generationer för att (ff mf) helt enkelt står som "okänd" när (ff m) Nilla föds 1850 i Visseltofta. Den längsta grenen är nio generationer lång och leder till bonden Kirsten Andersson (ff mm mm ff f) och hans hustru Troen Åkesdotter (ff mm mm ff m) i Norra Åkarp som båda föddes omkring 1675. Kirsten var alltså ett mansnamn i Skåne på den tiden.
Det finns gott om militärer i Kikkis släkt. Som till exempel dragonen Johannes Paulsson Gran (mf mf), Ola Djärf (mf mf mf) i Högseröd som var både corpral och torpare och ryttaren Jonas Råbock (ff mm ff f) i Drakeberga ryttaretorp.
Jonas och hustrun Elin Persdotter (ff mm ff m) fick minst fyra barn varav sonen Jon Jonasson Rehn (ff mm ff) gifte sig med Bengta Jeppasdotter (ff mm fm) den 24 mars 1792 och tog över ryttartorpet i Drakeberga. Rent allmänt kan man undra om de på sin bröllopsdag kände till skotten på Operamaskeraden i Stockholm åtta dagar tidigare och att kung Gustav III just då kämpade för sitt liv på Stockholms slott där han dog fem dagar senare den 29 mars.
Minst fyra av Kikkis förfäder var rusthållare vilket innebar att de mot skattebefrielse ställde en ryttare med häst med tillhörande utrustning till arméns förfogande. För övrigt är det mest torpare, hemmansägare och bönder i släkten men även en "linwäfvare" nämligen (fm mm ff) Bengt Linbom i Gumlösa.
Kikki kan glädja sig åt minst en amerikafarare nämligen Ola Håkansson som var son till (mm fm f) rusthållaren Håkan Anderssons i Pärup. Ola gifte sig med Inga Larsdotter 1880 och tog ut flyttbevis till Amerika den 17/3 1881. I april for han iväg över Atlanten med något av Wilsonlinjens ångfartyg och hamnade i svenskstaden Chicago. Det var troligen tänkt att hustrun skulle komma efter men hon dog den 7/1 1883 bara 23 år gammal. Varför är okänt. Ola kom småningom hem igen och tog över fädernegården. Han gifte om sig med Karna Persdotter från Hörby som "kom hitflyttad från Amerika 18/10 1885" står det i husförhörslängden.
Kikkis mamma Elsa är trots allt den intressantaste personen i släkttavlan. Särskilt med tanke på vad som hände i Kikkis barndom. Vem var hon och vad bar hon på i livets ryggsäck?
Elsa föddes 1933 i Hörby. Fader okänd står det i födelseboken. Arkivföreståndare Bengt Andersson på Hörby kommun lyckades emellertid hitta Elsas akt i barnavårdsnämndens arkiv. Av den framgår att hennes mamma, hemmadottern Anna, pekade ut en 20-årig dräng vid namn Tage som barnafader. Han frikändes emellertid från faderskapet efter blodprovstagning vilket i praktiken innebar att Elsa aldrig fick någon far.
– Det är ju faktiskt ett ännu värre trauma, säger Kikki förskräckt. Jag har åtminstone alltid vetat vilka mina föräldrar är.
Elsa bar genom hela livet med sig vetskapen om att drängen Tage var hennes pappa. Och då blodprov som faderskapsbestämning på den tiden var tämligen osäkra får han stå som far i Kikkis släkttavla om än "osäker".
Tage var också en så kallad oäkting. Hans mor var en fattig piga och Bengt Andersson lyckades hitta även hans akt i barnavårdsnämndens arkiv. Av den framgår att Tage var åtta år gammal när hans mamma äntligen lyckades dra barnafadern inför rätta. Det visade sig att han var en gift sexbarnsfar som inte alls hade lust att betala underhåll till Tage. Kanske hade hon tjänat piga i hans hus och blivit utnyttjad som flickorna ofta blev på den tiden.
Kikkis mormor Anna gifte sig så småningom med en man som inte tålde dottern Elsa. Han misshandlade dem båda och förgrep sig på Elsa som rymde och sedan fick växa upp på barnhem. Så tidigt som möjligt fick hon själv tjäna sitt uppehälle som piga och om hon nödvändigtvis måste besöka sin mor någon gång så fick hon göra det i smyg. Det är lätt att förstå varför hon sökte tryggheten hos en 20 år äldre man men inte klarade av rollen som trebarnsmor i den katastrofalt miserabla stugan.
– Tänk vad hon gick igenom, säger Kikki. Av åtta barn förlorade hon fyra. Två adopterades bort. Sedan begick en av mina halvbröder självmord. Han sköt sig 17 år gammal utan att lämna någon förklaring efter sig. Och den 28 mars 2008 blev en annan halvbror misshandlad till döds på öppen gata. På dagen ett år senare dog mamma efter en tids sjukdom. Och så sitter man här och tycker att man har ont i knäet av sin reumatism. Mamma hade både reumatism och astma precis som jag.
Kikki vet att hennes mamma ville be om ursäkt för att hon adopterade bort sina flickor.
– Men när vi sågs hade jag alltid så bråttom, säger Kikki. Vi fick aldrig tillfälle att sitta ned och prata för oss själva. Och nu är det för sent. Nu är hon borta.
Kikki sjöng på sin mammas begravning. Kyrkan var full av människor hon tidigare aldrig hade sett och som grät vid Elsas kista.
– Tänk att hon var så populär, säger Kikki som trots allt aldrig har känt sig bitter mot föräldrarna. De gjorde så gott de kunde. Och både hon och Ros-Marie fick bra liv.
Så vad betyder det då att Kikki nu fått en helt egen släkt att lära känna och intressera sig för om än i efterhand.
– Det betyder att jag har fått en egen identitet. Äntligen kan jag kanske skriva boken om mitt liv. Jag är inte längre ensam. Även jag har en familj.
Monica Antonsson
Copywrite: Monica Antonsson.
