Välkomna till släktforskarbloggen!

Släktforskarbloggen är ett forum för släkt- och personhistoria samt frågor och svar om släktforskning.

lördagen den 26:e november 2011

En miljon svenskar flydde från fattig-Sverige. Utvandrarnas barnbarn kommer tillbaka. Äntligen hemma!




Lynn Nottingham, 54, i San Diego, Kalifornien, hade länge drömt om att få se sin farfars barndomshem när hon förra sommaren i samband med en resa till Paris passade på att göra en avstickare till Sverige. Släktingar tog emot och under några intensiva dagar hann hon se både Dalsland och Stockholm.   
– Det var helt fantastiskt, säger hon. Ända sedan min bror Glen bodde här ett år i mitten av 1980-talet har jag känt en oemotståndlig längtan att få veta mer om mina rötter.

Historien börjar 1876 när bondesonen och gårdfarihandlaren Olle Gustav Andersson från Ärtemark kom till grannsocknen Dals-Ed i Dalsland för att fria till Anna Lena Andreasdotter. Lysning togs ut i november och bröllopet stod i februari 1877. De ropade in gården Siljehögen på auktion och så småningom kom tretton barn att födas i stugan. Nio av dem överlevde barndomsåren. 
Det var alltid trevligt hos Anna Lena och Olle Gustav. Det berättade min farfar som var kusin med barnen på Siljehögen. Olle Gustav var en stor och bullrig men vänlig man med stort hjärta och Anna Lena brukade spela upp till dans på sitt dragspel. När släkten samlades till midsommarfest kunde de bli närmare femtio personer på gårdsplanen.

Men tiderna var svåra. De små lantbruken kunde inte föda sina stora barnaskaror. I synnerhet inte när skördarna slog fel och det blev missväxt flera år i rad. Fattigdomen bredde ut sig och det blev hungersnöd. Samtidigt rasade den så kallade amerikafebern. I var och varannan stuga gav sig framför allt ungdomarna iväg över Atlanten. I Amerika fanns bördigare jord att muta in och överlag ett bättre liv i fina städer. Släkt och vänner hjälptes ofta åt att skrapa ihop pengarna till biljetten eller så sökte familjen lån med föräldrahemmet som pant. De flesta tog ångbåten från Göteborg där många passade på att byta namn till något mer amerikanskt.
De som ville komma bort från ett skumt förflutet eller utvandrade för att slippa värnplikten och alltså inte fick utresetillstånd kunde fara till Norge och köpa sig en vit väst för 25 kronor. I innerfickan låg falska id-handlingar med vilka det gick bra att ta sig förbi registreringen och kontrollerna på Ellis Island i New York.

De första som utvandrade tillhörde religiösa minoriteter som anhängarna av Erik Jansson som på 1840-talet grundade byn Bishop Hill i Illinois. Svenska skogshuggare och järngruvarbetare rekryterades av speciella agenter liksom rallare som var med och byggde de amerikanska järnvägarna. Efter inbördeskrigets slut 1865 tog massutvandringen fart. År 1890 fanns 800 000 svenskar i Amerika  och vid sekelskiftet 1900 bodde var femte svensk i USA. Det var så krisartat för Sverige att regeringen tillsatte en emigrationsutredning som resulterade i bättre bostäder, allmän utbildning, förbättrad ekonomisk utveckling och allmän rösträtt för män 1909. Kvinnorna fick vänta till 1921. 

I början var skandinaverna illa sedda i Amerika. Men när invandringen på 1880-talet tog fart från södra och östra Europa kom skandinaverna i bättre dager. De är varken gatuförsäljare, positivhalare eller tiggare, skrev missionären MW Montgomery 1885. De säljer inte kläder, driver inte pantbanker och söker inte skydd att under den amerikanska flaggan föra in och främja socialism och kommunism. De är mer som amerikaner.
Svenskarna gjorde sig snart kända för att vara pålitliga och arbetsamma vilket gjorde dem väl sedda i arbetslag. Många sökte sig till Nordamerika där det fanns mark att muta in och ett klimat som liknade det svenska. Ogifta unga kvinnor som här hemma hade varit jordbruksarbetare förvandlades till inneboende hembiträden i städerna. Svenska husor var eftertraktade och skänkte hög status åt hushållet. De behandlades därför som familjemedlemmar och betraktades som "ladies" av amerikanska män som bemötte dem med artighet och respekt. Det hade de aldrig tidigare varit med om. Hemma i Sverige gick föräldrar, släkt och vänner och väntade på brev. Med tanke på hur postgången var då och hur det skvallrades i byarna är det lätt att förställa sig uppståndelsen när någon i Dals-Ed fick amerikabrev.

Den förste av syskonen på Siljehögen som utvandrade var 18-årige Oskar. I april 1901 for han med ångbåten från Göteborg till Michigan. Han skrev många brev hem och minst ett avsänt från Duluth i Minnesota 1904 finns bevarat. Vad som sedan hände är en gåta. Det ryktades om att han oskyldig skulle ha blivit inblandad i mordet på en kines. Kanske blev han själv helt enkelt mördad. Ingen vet. Systern Vilhelmina, som 24 år gammal utvandrade i mars 1902 och fick arbete som hembiträde, sökte honom länge men lyckades bara återfinna hans tomma koffert.

Brodern Herman emigrerade till Duluth i Minnesota 1910. Han var bara 20 år gammal och efter honom finns en lånehandling på 300 kronor från Vedbo Kreditbolag. Lånet skulle betalas tillbaka på fem år mot 6 procents ränta vilket han möjligen hann göra innan han råkade ut för en olycka och dog hösten 1915.

Den fjärde av syskonen som utvandrade var Agaton som 18 år gammal gav sig iväg i juni 1911. Redan i Göteborg uppgav han sitt andranamn som tilltalsnamn och står uppsatt på passagerarlistan som Gustaf Gustafson. I Amerika blev det Gus och så småningom "Honest Gus" för att han var så ärlig. Agaton förenades med Herman och bröderna vistades även en tid i Chicago där Vilhelmina arbetade. Alla tre slog sig senare ner i Duluth där de var omgivna av kusiner, skolkamrater och före detta grannar som också hade utvandrat. Breven hem var fulla av hälsningar kors och tvärs. 

Agaton blev framgångsrik som brottare men även som fastighetsmäklare. Han gifte sig med Mabel som var av svensknorsk härkomst och fick barnen Bruce, Karen-Ann och Warren. Familjen köpte hus, körde omkring i fin bil och hade ett gott liv i Duluth. Agaton blev så småningom guvernörens förtroendeman och belönades med Vasaordern 1948.
– När jag var liten och pappa skulle berätta roliga historier brukade jag lyssna med stora öron, säger sonen Bruce, 82, som idag bor i San Diego, Kalifornien.
– När det kom till slutpoängen gick pappa alltid över till svenska. Alla skrattade som tokiga men jag förstod ingenting. De enda gångerna mor och far talade svenska hemma hos oss var när de ville att vi barn inte skulle förstå.

Agaton hade lovat sina föräldrar att komma hem och hälsa på. Men det blev aldrig så. Livet var fyllt av åtaganden och de sista breven hem skrevs på engelska av hans sekreterare. Att ingen i Dals-Ed kunde läsa dem, utom möjligen Vilhelmina som motvilligt kom hem och tog hand om föräldrarna, tänkte han förmodligen inte på. När Olle Gustav 1926 låg för döden och en syster kom på besök försökte Vilhelmina förbereda honom på att det hade kommit storfrämmande. Olle Gustav blev så glad att han med en sista ansträngning lyckades resa sig upp på armbågen. Vid åsynen av systern blev han så besviken att han lade sig ner och vände sig mot väggen. Kort därefter dog han.

Agaton återsåg aldrig Sverige. Han dog 57 år gammal 1950. Fem år senare brann familjens hus ner till grunden och med det alla brev, fotografier och adresser till släkten i Sverige. Kontakten bröts. Först i slutet av 70-talet återupptogs den tack vare släktforskning vilket främst välkomnades av Karen-Ann. Hon hade gift sig med en mormon och för dem har kontakterna med släkten högsta prioritet. Bruce och Warren var måttligt intresserade och förhöll sig passiva.
– De är av andra generationen, säger Glen Gustafson, 57, son till Bruce och bror till Lynn. Andra generationens invandrare hade fullt upp med att bli amerikaner. Lynn och jag som är tredje generationen är redan amerikaner. Vi har råd att se bakåt och söka våra rötter. 

Glen var student vid Berkeley University i San Fransisco när kontakten med Sverige återupptogs. Farfar Agaton dog innan han föddes så Sverige hade aldrig varit något samtalsämne i familjen. Glen blev emellertid intresserad.
- Jag behövde utöka min studieplan med ett ämne så jag bestämde mig för att läsa svenska.
Några år senare fick han ett stipendium med vilket han kunde avsluta sina studier till filmare vid Dramatiska Institutet i Stockholm. Under ett år i mitten av 80-talet bodde han därför här, talade och tänkte på svenska.

– Det första som hände var att släktingar tog mig till Dalsland, säger Glen som då fick höra talas om Anna Lenas och Olle Gustavs längtan efter sonen Agaton. Han besökte det då något skamfilade Siljehögen och träffade släktingar runt om i stugorna som hade egna minnen av Oskar, Vilhelmina, Herman och Agaton. Ur papperskassar och skokartonger på vindarna runt om i Dalsland plockades amerikabreven fram.  
- Det var en mycket stor upplevelse för mig, säger Glen som idag är en av de mest eftertraktade konstnärerna inom animerad film i Hollywood. 
 – Jag älskar Sverige och borde egentligen ha stannat, säger Glen som i farfar Agatons ställe slöt cirklarna och återförenades med familjen i Sverige. Och nu har alltså även systern Lynn varit här.
– Det känns verkligen bra, säger hon. Det är en resa jag aldrig glömmer.
Monica Antonsson
 

2 kommentarer:

  1. Hej på dig Monica! Jag har inte kommenterat på länge men läser förstås. Jag ville bara säga att Släktforskarbloggen är nåt jag följer med stort intresse. Den är oerhört intressant och inspirerande. Jag funderar lite smått på att försöka mig på lite släktforskning själv nästa år. Jag vet att jag har släktingar i Amerika, men vi får väl se hur det blir. Det finns andra släktspår som är helt outforskade som kanske är intressantare. Tack för en intressant blogg ialf.

    /Vålpen

    SvaraRadera
  2. Hej Vålpen!
    Roligt att du är intresserad. Jag tycker det är toppenkul själv.
    Säg till om jag kan hjälpa dig igång.

    SvaraRadera